Så försökte Pia Kjærsgaard stoppa andras yttrandefrihet

Som vanligt med andra ord. Det går utmärkt att kritisera andra, men att själv få kritik passar inte. Pia Kjearsgaard ska i och för sig få gnälla över Sverige hur mycket hon vill, inte mig emot, men om hon beter sig illa i Sverige åker hon också dit.

Om inte jag minns fel är det en svensk journalist som skrivit en bok om hur förfärligt danskar uppförde sig i frågan om flyktingpolitiken. Och det kallar jag yttrandefrihet! Man ska få lov att tycka, skriva och prata om vad man vill. Och naturligtvis ta konsekvenserna av det man tycker... vilket i min värld betyder: Ta debatten!

Det finns däremot två ord som jag inte accepterar att höra om mig själv, annars får folk kalla mig vad de vill. Orden vill jag inte skriva ner för de är verkligen kränkande!

Du kan kväva yttrandefriheten men du kan inte i längden kväva människors åsikter genom att stämpla dem som förkastliga.

Du måste argumentera i sak och acceptera att olika åsikter finns om du ska nå framgång.

Borde inte en liberal förstå en så självklar sak?

Det kanske inte är så högt i tak vare sig i Sverige eller i Danmark. Det sätt som SD behandlas på är iaf inte värdigt en svensk demokrati.

@4 Arvid Andersson:

(sd) är positivt särbehandlade i media. Aldrig förr har ett 4%-parti som inte är i Riksdagen fått så mycket uppmärksamhet. Men har man sådana åsikter och sådana representanter man har så får man nog räkna med lite bashing.

Mig förvånar det att folk kan tänka sig rösta på ett parti med så mycket kvalificerade gnällspikar och rättshaverister. Jag menar, man kan ju tycka vad man vill om de etablerade partierna, men de sitter sällan och surar i ett hörn som (sd). Regeringsdugliga? Pyttsan.

Pia K är ju en fullfejk av stora mått. Mer såna här artiklar tack!

Åke Wredén är säkert medveten om att han inte berättar hela sanningen. Varför gör han inte det? Det är en vanlig inställning att svenskar inte tål att få veta sanningen, för då kan de bli rasister.
Men i det här fallet är sanningen fortfarande rätt illa för Pia Kjaersgård.
Det Åke inte tycker att vi ska veta är att det var en anmälan om förtal mot Karen Sunds, och inte en tryckfrihetsärende. Även i Sverige har vi BÅDE tryckfrihet OCH förbud för förtal.
Den som läser vidare i lätt tillgängliga danska källor ser genast att diskusssionen i Danmark handlade om olika definitioner av rasism, där åtalet för förtal handlade om en mycket snäv definition som i det närmaste handlade om nazism. Friandet byggde på en modern vag definition där ras omfattar även den egna gruppen, och begrepp som kön. Det är sålunda rasism att säga att feminister uppskattar litteratur skriven av kvinnor.
Källa: http://www.ittext.dk/sunds.html
Så, Åke, det var väl inte så farligt att låta människor få veta detta, var det? Är du rädd för vad svenskarna ska göra med denna förbjudna kunskap nu?

Som redan tagits upp på danska ledarsidor så har man nog drabbats lillebrorskomplex. Yttrandefriheten är aldrig någon garant för att man ska få gehör för sina åsikter. Detta är något som både Pia Kjærsgaard och anhängarna till ett visst svenskt uppstickarparti behöver lära sig mer om.

Tryckfrihetsförordningen och förtalslagstiftningen är närmast identiskt formulerade i Sverige och i Danmark. Artikelförfattaren har alltså fel i sak när han tror att förtalsmålet mellan Karen Sunds och Pia Kjaersgaard fått en annan utgång i Sverige. Att påstå någonting i det offentliga rummet som är nedsättande eller kränkande om en annan person är alltid förtal, om inte den som fäller påståendet kan bevisa att det är sant. Pia Kjaersgaards islamkritik är däremot inte hets mot folkgrupp vare sig i Sverige eller Danmark, så länge som hon inte systematiskt tillskriver individer eller folkgrupper negativa egenskaper som är osanna. Att kritisera en religion eller en ideologi är helt ok både i Sverige och Danmark. Så var det med den juridiken. Kanske inte så lätt att förstå om man är fd politisk redaktör!

I ett par kommentarer till min artikel ovan hänvisar skribenterna till att både Sverige och Danmark har förtalsparagrafer, och att rättegångarna mot Karen Sunds inte var så märkliga utan rentav hade kunnat förekomma på motsvarande sätt i Sverige.

Visst finns förtalsparagrafer i båda länderna. Men det är en mycket stor skillnad mellan de båda länderna i hur gott skyddet är för yttrandefriheten i ett sådant fall som Karen Sunds utsaga om Pia Kjaersgaard.

Skillnaden kommer inte minst av att Sveriges grundlagsskydd för det fria ordet är utformat så att det undviks att den ofrånkomliga otydligheten i tryckfrihetsbrottens avgränsning leder till att allt snävare gränser för yttrandefriheten sätts genom prejudikat. Brottsrubriceringar som förtal – eller för den delen uppvigling, förolämpning med mera – skapar ofrånkomligen en riskabel gråzon eller riskzon. Inom denna kan allsköns ekonomiska, politiska och statliga intressen gå på offensiv för att med straff- eller skadeståndsrisker avskräcka från debatt, hindra nyhetsförmedling eller trakassera meningsmotståndare.

Förtalsparagrafen är ju nödvändig att ha, men den innebär en rad risker, som i en liberal tryckfrihetsordning som den svenska begränsas med ett kraftfullt grundlagsskydd. Den mest uppenbara risken är ju att förtalsparagrafen kan bli penningens redskap mot nyhetsförmedlingen eller ämbetsmannamaktens redskap mot granskningen av myndighetspersoner. Men Pia Kjaersgaards juridiska aktion mot meningsmotståndaren Karen Sunds är också ett tydligt – för att inte säga klassiskt – exempel på hur grovt en förtalsparagraf kan missbrukas i försök att inskränka samhällsdebatten.

I Sverige skyddas tryck- och yttrandefriheten av en rad processrättsliga regler som sammantaget ger ett mycket gott skydd mot bland annat missbruk av förtalsparagrafen. Fällande dom är möjlig endast om yttrandet förklaras brottsligt av två tredjedels majoritet i tryckfrihetsjuryn, som består av lekmannadomare och inte är bunden av prejudikat. Dessutom måste även domstolens lagfarna ledamöter komma till samma resultat. Dessutom styrs både juristdomare och jury av en instruktion i grundlag om att ta särskild hänsyn till tryckfrihetens betydelse som grundval för ett fritt samhällsskick.

Den samlade effekten av två-tredjedelsregeln, instruktionen och möjligheten att domstolen frikänner även där juryn har fällt blir att utrymmet i praktiken blir obefintligt för det slags fällande domar som Karen Smeds utsattes för innan hon efter fyra år räddades av Högsta Domstolen. De semantiska krumbukter om innebörden av ”rasistisk” som ledde till två fällande och en friande dom skulle i Sverige ha fallit platt till marken. Att yttrandet att en person inte gärna vill förknippas med Pia Kjaersgaards rasistiska synpunkter inte leder till straff är i svenska öron så uppenbart som det bara kan vara.

Försöken att urskulda Pia Kjaersgaards högst avslöjande juridiska angrepp på en meningsmotståndare har alltså inte nämnvärd substans.

Av större intresse är däremot hur ovanliga eller vanliga dessa danska risker för yttrandefriheten är i ett internationellt perspektiv. Men nutida amerikansk syn på det fria ordet är det också så gott som uteslutet att ett sådant här försök att komma åt en politisk meningsmotståndare skulle kunna leda till annat än att den som gjorde som Pia Kjaersgaard skulle skämma ut sig. På den europeiska kontinenten, där auktoritära mönster i hög grad finns kvar, kan bilden vara en annan. Den mest slående parallellen är den spärreld av åtal som den numera avlidne Jörg Haider riktade mot meningsmotståndare, nyhetsmedier, enskilda redaktörer och till och med akademiker som svarat på intervjufrågor i utländsk television. Jämfört med sådana österrikiska förhållanden är danskt missbruk av förtalsparagrafen förhållandevis sällsynt, men detta är ju inte mycket att skryta över.