Höj ersättningen för unga med funktionsnedsättning

Handikappförbunden, HSO, har frågat riksdagskandidater om de aktivt kommer att arbeta för att unga med funktionsnedsättning utan arbete får en garanterad försörjning i nivå med Konsumentverkets beräknade kostnader, cirka 12 000 kronor per månad för ett ensamhushåll?

Mest positiva är Feministiskt initiativ (69%), Centerpartiet (67%) och Vänsterpartiet (64%). Socialdemokraterna (37%), Moderaterna (19%), Sverigedemokraterna (0%) och Piratpartiet (0%) är mest tveksamma visar undersökningen.

Det är svårt att ta sig in på arbetsmarknaden om du är ung, har du dessutom en funktionsnedsättning blir det i det närmaste omöjligt. Med riktade insatser så skulle enorma summor kunna sparas, trots det stannar de satsningar som genomförts under senaste mandatperioden vid halvmesyrer som haft små resultat när det kommer till att hjälpa gruppen ut på arbetsmarknaden.

Det har talats om resursjobb för utförsäkrade, en åtgärd som bara försvann, mycket om sociala kooperativ och organisationer som skapar sysselsättning har fått extra medel för ändamålet. Det har lanserats insatser som

Särskilt nystartsjobb, Utvecklingsanställning och Trygghetsanställning men ändå ser arbetsmarknaden för unga med funktionsnedsättning lika luguber ut som en Norén-uppsättning.

Istället borde kanske Sverige ha tittat på den danska modellen med flexjobb (fleksjob), som innebär att arbetsgivaren betalar för den tid var och en kan och orkar arbeta, medan staten betalar resterande och det utan krångel med sjukintyg från läkare. Företag i Danmark utannonserar också flexjobb på den danska motsvarigheten till platsbanken.

Har du inte haft ett arbete tidigare och därmed saknar sjukgrundad inkomst tvingas du leva på den lägsta nivån som socialförsäkringen utgör och du hamnar i ett permanent ekonomiskt utanförskap.
Jag fick en gång frågan från Socialhögskolan om jag ansåg att Operahuset i Göteborg var tillgängligt för våra medlemmar, jag svarade:

– Det är inget problem för vår grupp, de har nämligen inte råd att gå dit.
Tyvärr är det så att många som jag möter lever långt under fattigdomsstrecket och har inte ens pengar till mat hela månaden. Att ständigt tvingas leva på marginalen gör inte någon mer arbetsför, tvärtom visar alla undersökningar på att en bidragande orsak till att den psykiska hälsan försämras bland människor med psykiska funktionsnedsättningar är de låga ersättningarna inom socialförsäkringssystemet.

Därför borde det vara rimligt att unga med en funktionsnedsättning garanteras en inkomst i linje med Konsumentverkets beräknade kostnader för ett ensamhushåll. Naturligtvis utan restrektioner som hindrar personen från att få en aktiv del i samhället genom studier eller ideellt arbete inom föreningslivet.
Dyrt? Förmodligen, och en del anser troligtvis att vi inte har råd att satsa pengar på unga med funktionsnedsättning, speciellt inte i sviterna efter en finanskris. Men med Ingvar Nilssons rapport i handen så borde frågeställningen vara den omvända – hur har vi råd att inte satsa mer pengar på att hjälpa denna grupp?

Henrik D. Ragnevi (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28101

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Självklart så borde ALLA personer ha ersättningar som täcker konsumentverkets beräknade levnadskostnader om de av någon anledning inte kan försörja sig själva, att enbart ge mer pengar till unga funktionshindrade och strunta i alla andra utsatta personer löser ingenting. Vi behöver mer rättvisa inte mer diskriminering i samhället.

Permalänk | Anmäl #1 Robert Larsson, 2011-04-18, 17:02

I såfall bör A-kassa och socialbidrag också höjas. Visst jag håller med om att man ska ha en dräglig ekonomi även fast man av olika anledningar står utan arbete. Men risken är att man på grund av den förhållandevis goda ekonomin känner att man inte behöver arbeta för man klarar ju sig bra ändå. För mig var det så, liksom att jag kände mig sjukare av att vara sjukskriven (dvs att jag kände mig stämplad som värdelös), och det var först när jag fick varsel om utföräsäkring som jag liksom vaknade och insåg att nu är det dags för mig att börja jobba. Och jag fick ett jobb. Först praktik och sen ett riktigt jobb. Jag fixade det på egen hand, jag satt inte och väntade på att någon skulle göra det åt mig. Jag är alltså kluven i denna frågan.

Men däremot anser jag att dem som har så svåra sjukdomar och funktionsnedsättningar att de absolut inte kan jobba med någonting någonsin, även om fördomarna försvann och allt blev tillgängligt, ska ha högre ersättning, för de har ingen möjlighet att påverka sin situation.

Permalänk | Anmäl #2 Linda Åkesson, 2012-01-13, 21:00