Fyra av fem svenskar tycker att jämställdhet är en privatsak

För en tid sedan fick jag frågan om jag tyckte valfrihet var viktigare än jämställdhet, apropå debatten om vårdnadsbidrag. Jag svarade att om de två nödvändigtvis och felaktigt måste ställas mot varandra, ja, då väljer jag vårdnadsbidrag.

Det är inget svar en svensk politiker förväntas ge, men det beror på tankefelet att politiker ska avgöra åt andra vad jämställdhet är för något.

Jämställdhetsdebatten i Sverige förs i termer som är främmande för folk, verklighetens folk, om man så vill. En undersökning som vi låtit United Minds göra talar sitt entydiga språk: Fyra av fem svenskar tycker att andra har liten eller ingen som helst rätt att recensera jämställdheten i andras förhållanden.

Nio av tio svenskar tycker dessutom att de själva lever i ett jämställt förhållande! Ställ dessa svar i relation till den intensiva debatt som så ofta resulterar i politisk styrning ned på familjenivå, med tvångsdelad föräldraledighet som kronan på verket.

Jag är övertygad om att det inte är kvoterad ledighet med barnen, kvoterade bolagsstyrelser eller framkommenderade jämställdhetsplaner för småföretag som leder till ökad jämställdhet. Vi har i Sverige lagar på plats som förbjuder diskriminering. De är viktiga lagar och de försvarar rätten för varje människa att inte bli begränsad vare sig i arbetslivet eller i vardagen.

Politiken har sin självklara roll i att hindra diskriminering, öka människors livschanser och rörelseutrymme. Men den ska inte överanalysera och terapera varje del av tillvaron, särskilt inte de delar där människor känner att relationerna fungerar och de är nöjda med sina livsval.

Det är när par sätter sig ned och förklarar för varandra hur de vill att deras gemensamma liv ska se ut, gör upp om ansvar för hem och barn så att båda blir nöjda, som jämställdhet uppstår. När någon i en relation är missnöjd, kommer det aldrig att räcka att ropa på politiska ingripanden. Det är agerande i själva relationen som krävs, baserat på egna värderingar och ställningstaganden, inte centralt kommenderade åtgärder som slår blint över hela fältet.

Det är när arbetsgivare tar sitt ansvar och har samma förväntningar och krav på alla sina anställda, och när facken aktivt och konsekvent driver sina medlemmars intressen, som jämställdhet kan bli verklighet på våra arbetsplatser. Diskrimineringslagarna ger vägledning och möjligheter till rättsliga åtgärder, men det är parterna i den faktiska situationen, fack och arbetsgivare, som måste se till att det fungerar i verkligheten.
Här någonstans bottnar svenskarnas syn på jämställdhet i en realistisk bild av hur man faktiskt kan åstadkomma resultat. Sammantaget 8 procent av svenskarna anser att kvotering är viktigast för jämställdheten. Däremot anser 55 procent att mer likvärdiga löner mellan typiskt manliga och kvinnliga yrken har störst betydelse. 35 procent ser möjligheten att kombinera familj och jobb som nyckeln, och intressant nog är det fler män än kvinnor som har det perspektivet.

Uppenbarligen skiljer sig de rödgrönas väljare från de rödgröna partierna. För på det politiska planet dominerar kraven på kvotering, följt av ett avskaffat RUT-avdrag.

Samma rödgröna partier brukar hävda att vi kristdemokrater har en alltifrån medeltida till begagnad syn på jämställdhet. I själva verket delar vi vår syn med en förkrossande majoritet av medborgarna.

Och den kristdemokratiska praktikan talar för sig själv: Vi har sedan länge drivit på för att staten ska ändra sina rekryteringsförfaranden. Sedan alliansregeringen tillträdde och partivännen Mats Odell blev ansvarig för den statliga utnämningspolitiken har antalet utnämningar av kvinnor och personer med invandrarbakgrund till statliga toppjobb ökat markant. Och det kristdemokratiskt ledda socialdepartementet har den här mandatperioden regeringskansliets mest jämställda resultat vad gäller utnämningar av chefer och statliga utredare.

Vi kan visa att frågan om jämlikhet och jämställdhet i första hand är en fråga om attityd och praktisk handling snarare än klumpig symbolpolitik. Det är en fråga om att familjemedlemmar, anställda, fackrepresentanter och chefer tar sitt ansvar. Vi är vare sig beredda att tumma på enskildas eller familjers frihet eller på målet att människor inte ska behöva begränsas av sin omgivning på grund av sitt kön.

Uppenbart är att svenska folket håller på en kristdemokratisk jämställdhetslinje.

Göran Hägglund (10 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28123

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hej Göran, var kan man hitta denna undersökning någonstans?

Permalänk | Anmäl #2 Grrblt, 2010-09-15, 16:14

Vi älskar dig, Göran, när du är tydlig!

Vi älskar dig, Göran, när du är så här tydlig! Radikalfeminismen gör ingen glad; ja det ska vara de på DN:s kulturredaktion då. Bra att du slåss för sunt förnuft!

Permalänk | Anmäl #3 Arvid Andersson, 2010-09-15, 16:56

Detta med att intervenera familjelivet är ett socialistiskt påfund. Det är också frågan om en omyndigförklaring av en hel befolkning. Man kan se den påtvingade jämställdheten som en reglerad ofrihet. Jag har i en annan artikel här på NewsMill ventilerat detta ämne under rubriken, "Jämställdhet ett konstruerat begrepp som leder till ofrihet" (se nedan).

http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/24/jamstalldhet-ett-konstruerat-b...

Permalänk | Anmäl #5 Björn Boström, 2010-09-15, 18:11

Opinionsundersökningsgisslet.

Så här säger Jesper Strömbäck, professor i‑medie- och kommunikationsvetenskap vid Mitthögskolan:

"–Tittar man på sakfrågeundersökningar är det lätt att hitta usla frågor och svarsalternativ. De flesta företag och intresseorganisationer vill ju ha resultat som stöder deras hållning. I ett sådant läge spelar det en roll att instituten är kommersiella företag, och att beställaren bestämmer formuleringarna, säger han."

Källa: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/valets-profeter-ska-upp-till-bevis_...

Permalänk | Anmäl #6 Doktor Eleph@nt, 2010-09-15, 19:46

Hyckleriet når nya höjder. Privatsaker är privatsaker bara så länge det tjänar KD´s bibliska agenda.
Men enligt KD är det inte en privatsak huruvida du är homosexuell eller inte. Det är inte en privatsak om du röker hasch eller inte. Det är inte en privatsak huruvida du vill titta på porr eller inte. Det är inte en privatsak om du vill lyssna på hårdrock. Det är inte en privatsak vlken konst, film eller musik du gillar.
Jag känner väl till rörelsen bakom KD, och det är ingen skön syn. Pingströrelsens hycklande bigotta kvinnofientliga homofoba ledare regerar KD, tro inget annat.

Permalänk | Anmäl #7 Tomas Karlsson, 2010-09-16, 22:27

Stå på dig, Göran!

Samhället borde stödja istället för att tvinga. Delning betyder i många fall att föräldrar tvingas jobba ännu mer under småbarnsåren, och därmed får mindre tid med sina barn. Det kan gälla både mamman och pappan.

Om politikerna ska göra något för barnen och deras rätt till båda sina föräldrar så är det att riva upp de Rosagrönas ändringar i vårdnadslagstiftningen från 2006. Idag är den designad för att fungera som ett sätt för mödrar att hämnas på barnens pappa. Barn förlorar sina pappor om mamman inte vill att de ska ha kontakt, hur föräldralediga papporna än varit.

För ett Lila samhälle !
Mot Intresseklubben för avskaffande av andras medborgerliga rättigheter ! (vi tittar på er, Bodström & Co Ltd)

Permalänk | Anmäl #8 Ofrivilligt anonym, 2010-09-23, 13:36