Vi supportrar är faktiskt bra för Sverige

I kväll sitter delar av fotbollsetablissemanget i SVT-Debatts studio och diskuterar problemen kring fotbollen. Jag och flera andra hammarbysupportrar har blivit tillfrågade att vara med, men avböjt eftersom det inte finns någon vettig chans att förklara ett problem som är så missförstått av allmänheten i några korta meningar i ett hetsigt debattprogram.

Men jag vill försöka göra det här i stället.

Supporterkulturen i Sverige föddes för 40 år sedan, på hösten 1970, när några bajenfans på brittiskt manér ställde sig upp och sjöng ramsor på Söderstadion utan någon hejarklacksledare till hjälp.
Sedan dess har den växt explosionsartat och kan i dag räknas som folklig.

Nu tas det för givet att alla fotbollsklubbar med självaktning ska ha en klack som sjunger hela matcherna. En klack som reser land och rike runt för att troget följa sin klubb i medgång såväl som i motgång.
Hundratals, ibland tusentals, supportrar som tar ledigt från jobb eller skola för att stötta laget de älskar i sitt hjärta.

Med kärleken kommer också hatet. Med passionen kommer också frustrationen.
Om du följt en klubb i hela ditt liv, åkt 50 mil enkel resa för att se dem förlora mot ett bonngäng i Superettan och ändå troget fortsätter skänka dina surt förvärvade pengar till att köpa dyra säsongskort och nya matchtröjor och halsdukar år efter år.

När spelare, tränare, styrelse och ledning ständigt byts ut och lämnar klubben så fort det börjar blåsa snålt eller ett bättre erbjudande kommer från annat håll.

Då kan det ofta kännas som att det är de trogna supportrarna som faktiskt utgör själva klubben. Supportrarna som står kvar på läktarna i flera decennier.

"Det är vi som är Hammarby" sjunger Bajenklacken ofta.

Och när fotbollsklubben man älskar missköts såväl ekonomiskt som sportsligt har väl vi - de nästan till idioti trogna kunderna - också rätt att ställa krav och visa missnöje?

För vissa av oss räcker det inte med att sjunga ramsor när man ser klubben i sitt hjärta bli misskött och misshandlad.

Därför har det under den gångna säsongen funnits banderoller och ramsor samt förekommit manifestationer mot bland annat tränare och delar av styrelsen i Hammarby Fotboll.

Dessa aktioner har inte på något sätt varit hotfulla eller innehållit något som helst våldsamt inslag. Det har varit helt och hållet fredliga missnöjesdemonstrationer från trogna supportrar som öppet har visat sig och varit beredda att ta diskussionen på ett lugnt och sakligt sätt.

Precis som vilken politisk demonstration som helst, som lyder under den grundlagsstadgade demonstrationsfriheten.

Det är inte att hota bort någon. Oavsett hur media väljer att tolka det.
I så fall är ju varenda första maj-demonstration ett hot mot Alliansen och Fredrik Reinfeldt borde ha avgått för länge sedan.

Att det sedan ska ha förekommit SMS med hot direkt riktade till Hammarbys före detta tränare är naturligtvis enormt beklagligt och förkastligt på alla sätt.

Sådana typer av hot ska inte under några som helst omständigheter få förekomma inom fotbollen, eller någon annanstans i ett demokratiskt och öppet samhälle.

Men ska tusentals fredliga, men missnöjda, supportrar behöva beskyllas för en eller ett par enskilda individers hotfulla SMS?

För mig är det en helt isolerad händelse att privatpersoner skickar SMS - och det har ingenting med övriga supportrars missnöje att göra.

Det är beklämmande hur ensidig och onyanserad mediebevakningen av fotbollssupportrar har blivit.
Fotbollen i allmänhet är enormt positivt för Sverige. Det kan Ossian Stiernstrand, doktor i ekonomi, bekräfta.

- Det har gjorts rejäla undersökningar om att fotbollssupportrar spenderar mycket pengar och väldigt trogna sina lag. Det blir bra intäkter. Men den stora vinsten som fotbollen ger till samhället handlar om engagemang och om folkhälsan. Om ungdomar inte engagerar sig på sin fritid så gör de något annat som är mindre bra. Och elitfotbollen gör så att vanligt folk aktiverar sig och idrottar, säger Stiernstrand på telefon från Göteborg.
Att klubbarna jobbar hårt för att minska stöket och skapa säkra och bra arrangemang kring fotbollen kan ingen längre ifrågasätta. Storstadsklubbarna har heltidsanställda säkerhetsansvariga och lägger enormt stor del av sina budgetar på säkerhetsarbete.

Samtidigt framställs det i media som om klubbarna borde göra mer.

Ossian Stiernstrand menar att det är fel sätt att resonera.

- Det är inte rimligt att kräva att klubbarna ska betala mer för säkerhetsarrangemangen. Polisen pratar i egen sak. Polisen gör själva bedömningen över vilken säkerhetsinsats som krävs för att sedan också bestämma vilka kostnader de behöver för att genomföra sina insatser. Det är en konstig process, menar Stiernstrand.
Att stökiga fotbollssupportrar kostar skattepengar är också en sanning med modifikation.

Enligt de få beräkningar som gjorts kostar polisbevakningen i samband med fotbollsmatcher runt 50-55 miljoner kronor om året. Men det är avsevärt mycket mindre än vad som kommer in genom biljettintäkter, arbetstillfällen och inte minst de ökade inkomsterna i restaurang- och resenäringen som tusentals fotbollsfans medför genom sitt bortaresande.

Inga ordentliga undersökningar finns ännu på området, men jag kan ta ett ytterst ovetenskapligt exempel själv. När Hammarby spelade allsvensk premiär i den lilla Bohuslänska orten Ljungskile 2006. Runt 800 supportrar hade rest från Stockholm och på ett av de två ställen med utskänkningstillstånd som fanns i byn berättade en bartender för mig att de sålt lika mycket på de tre timmarna som föregick matchen som de normalt gjorde på en hel månads tid.

Svensk klubblagsfotboll är usel i en internationell jämförelse. Allsvenskan ligger på 25e plats i Uefas ranking över Europas bästa fotbollsligor.

Samtidigt är svensk supporterkultur fantastisk. Något som alla tre författarna till boken "Va för jävla pack är ni?" bekräftade när jag intervjuade dem till tidningen ETC Stockholm nyligen (http://stockholm.etc.se/31770/fansens-foedelse/).

- Ett stockholmsderby är toppklass, även internationellt, sa Djurgårdaren Peter Johansson då.
Låt oss alla förstå värdet av supporterkulturen och att fansens passion är något att bevara och bygga vidare på, inte att fördöma och göra onyanserade rubriker av.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28072

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag håller med om att Debatt i SVT inte är
nåt att delta i.
Att resa till GBG för att få säga 2-3 meningar
är värdelöst.

Men tyvärr är ditt inlägg för övrigt värdelöst
eftersom jag inte finner mycket av sanning i det.

Tyvärr är det "ni" som har förstört fotbollen.
När jag var barn så gick min far och jag på fotboll
regelbundet och såg DIF och då vågade en förälder
ta med sitt barn på en match.
Det går inte idag.
Idag vågar jag ej ens ta med min åldrige far!

Och att 800 supportrar super sig fulla och tömmer en
bar är ett väldigt dåligt argument, ja kanske det sämsta
som jag hört!

Givetvis skall lagen betala säkerheten och dessutom skulle
jag aldrig tycka det var lämpligt att mitt barn engagerade sig
i en fotbollsklubb av "er" storlek och med en supporterklubb
som tycks ta sig på för stort allvar.

Ni förstör mer än ni bidrar med!

Permalänk | Anmäl #1 Bo Grahn, 2010-09-14, 21:51

"Engagemang och folkhälsa"? Ska man skratta eller gråta?
Att röra på sig är visserligen hälsosamt men varför i form av slagsmål?
Och hat och självförhärligande är visserligen engagerande men varför ägna sig åt unga mäns sämsta karaktärsegenskaper?

Gelin pekar på en aspekt som skiljer nutida fotboll mot förr. Det är supportrarna som är lagen nu. Dom hyllar sig själva. Lagen är bara deras utsmyckning och ska uppfylla deras förväntningar.
Det enda argumentet att fortfarande tillåta supporterklubbar och läktarstök är att den fyllekorkade hormonstyrda hopen skulle hitta på nåt annat djävulskap annars.
Jag bor intill Råsunda dit pappa tog med mig och brorsan på VM 1958. När jag passerar på derbydagar idag får jag hemska tankar om behovet av tvångsmedicinering av avvikare. Lobotomering, kvinnligt könshormon, elchocker. Jag känner inte igen mig själv.

Permalänk | Anmäl #2 Olof Lindberg, 2010-09-15, 10:02

Ursäkta, men så här illa får man faktiskt inte försvara supporterkulturen.

För det första: Du skriver "Med kärleken kommer också hatet.". För dig kanske och för en hel del andra. Men inte för mig och inte för många jag känner. Jag bryr mig egentligen väldigt lite huruvida Bajenklacken hatar sin motståndare eller inte, alla får manifestera på sitt sätt, men sluta prata i så här allmänna ordalag. Alla tycker inte så här. Jag hatar inte mitt lags motståndare, jag lägger min kraft på att stötta mitt eget lag i stället. Du får göra som du vill, men tala inte om för mig hur en supporter är - för alla är inte som du.

För det andra: Om vi som älskar vår ståplats ska bli tagna på allvar av de som inte står där bör vi också debattera seriöst och inte sopa problem under mattan. Att skriva om era banderoller och inte nämna den som jag tror väckt mest uppmärksamhet, dvs den om Jackie Arklöv (som användes förra säsongen) är inte trovärdigt. Du kan inte på allvar hävda att alla era banderoller varit fredliga?

Jag är helt för fredliga protestaktioner och för att vi supportrar ska få göra vår röst hörd, men vi måste komma ihåg att det finns många som sitter på ledande positioner som helst av allt vill ha bort ståplats och därmed ha bort den del av supporterkulturen som jag älskar. Vi ska inte spela dem i händerna. Därför anser jag att vi måste diskutera mindre martyraktigt och mer ödmjukt än detta.

Permalänk | Anmäl #3 elisabet wahl, 2010-09-17, 15:57