De rödgröna vill återpolitisera akademin

Vid det här laget vet de flesta som intresserar sig för forskningsfrågorna att regeringens forsknings- och innovationsproposition ökade anslagsnivåerna till svensk forskning med 5 miljarder kronor fram till 2012. Det innebär en välbehövlig ökning på mellan 20 och 25 procent - mer än föregående socialdemokratiska regeringar mäktade med under sammanlagt tolv år.

Den största andelen går till fri, oberoende grundforskning. Lärosätenas ekonomiska utrymme för egna satsningar ökar både genom höjda så kallade fakultetsanslag och genom avskaffad högskolemoms. Dessutom har en ny typ av forskningspolitik introducerats - de strategiska satsningarna - som kraftsamlar forskningsresurser till ett begränsat antal områden där Sverige är framstående internationellt eller där nya forskningsrön är av central betydelse för svenskt näringsliv.

Denna bakgrund säger något om regeringens ambitioner på området - men kanske inte så mycket om regeringens fortsatta visioner. Här kommer kvalitets- och frihetsbegreppen in.

Ökat fokus på kvalitet

Ingen regering, oavsett färg, kan investera miljarder i skattemedel i högskolesektorn utan att ha en tanke eller avsikt med sin politik. Mycket tydliga kvalitetskriterier måste ställas upp på både den högre utbildningen och på forskningen. För detta krävs naturligtvis oberoende utvärderingar.

Två kvalitetsutvärderingssystem kopplade till resursfördelningen etableras därför i högskolan. Ett för forskningen har redan introducerats. En utredning har tillsatts för att ytterligare utveckla modellen. Därtill har ett kvalitetsutvärderingssystem för den högre utbildningen antagits av riksdagen. Systemet är kopplat till nya resurser och införs successivt från 2013.

Syftet med kvalitetsutvärderingssystemen är att skapa kraftfulla drivkrafter för lärosätena att fokusera på sina styrkor och ta tag i det som fungerar mindre bra. Två saker är här särskilt viktiga att slå fast. För det första är det av yttersta vikt att de utvärderingar som genomförs är helt oberoende, och väl genomförda.

För det andra måste de fokusera på resultat, och inte på process. En regering som på sikt vill ha självständiga lärosäten kan inte flytta makten över utbildningarnas organisation från lärosätena till en annan statlig myndighet - det vill säga Högskoleverket. Den makten, och det ansvaret, måste åligga dem som befinner sig närmast verksamheten.

Behovet av mer akademisk frihet

Alliansen är överens om att det arbete som påbörjades i och med den stora autonomireformen måste fortsätta. Under mandatperioden har lärosätena fått makt att i praktiken utse sina egna styrelser, den hårda styrningen av forskningsstiftelserna har upphört och en lång rad detaljregleringar har hävts, för att ge akademin det självbestämmande som krävs för att kunna samverka, profilera sig och konkurrera om såväl svenska som internationella studenter och forskare. Forskarinflytandet i Vetenskapsrådet har samtidigt förtydligats.

Folkpartiet vill dock gå längre än så. I likhet med Daniel Tarschys utredning tror vi att myndighetsformen är olämplig för Sveriges lärosäten. Akademin ska vara samhällets självkritiska spegel. I den meningen är det olyckligt om akademin förblir organiserad som en statlig myndighet. Alliansen är överens om att reformerna för ökad självständighet för landets högre lärosäten ska fortsätta under nästa mandatperiod.

Och här kommer vi nu in på en av de direkta frågor som Bo Rothstein ställer till mig och Mona Sahlin. Kommer det som Rothstein beskriver som "politisk beställningsforskning" att återföras på agendan vid en rödgrön valseger?

Frågan är förstås större än vem som får utredningsuppdrag av staten. Står vi inför en återgång till den gamla ordningen, där politikerna satt och bestämde i högskolestyrelserna, där forskningsstiftelserna styrdes med järnhand, där regeringen lade sig i hur människor forskade, och vilka resultat de fick fram?

Ja, tycks vara svaret. Socialdemokraterna har öppet förklarat att de tycker att det var ett misstag att ge makten tillbaka till lärosätena genom rätten att utse sina egna styrelser. De tyckte inte att det var en bra idé att släppa forskningsstiftelserna ur regeringens grepp. Och vad gäller kvotering i högskolan ges inget svar men väl en ledtråd till hur man resonerar om man beaktar partiets reaktion på regeringens beslut att  avskaffa den positiva särbehandlingen i antagningen till högskolan.

"Förkastligt!" dundrade den dåvarande utbildningspolitiska talespersonen Marie Granlund i en debatt med mig, och många andra socialdemokrater tycktes dela hennes uppfattning. Ändå framförde socialdemokraterna inga invändningar när skrivelsen om förändringen i högskoleförordningen kom till riksdagen. Av detta kan man kanske sluta sig till att Socialdemokraterna hade föredragit att behålla systemet med positiv särbehandling, men inser att det politiska priset att återinföra något som med rätta skapat stor vrede vore för högt i en valrörelse.

Mitt svar till Bo Rothstein är däremot tydligt: de jämställdhetsproblem som lever kvar på högskolan kan inte - och får inte - lösas med kvotering, varken vid antagningen eller genom att reservera professurer till ett visst kön, något som EG-domstolen för övrigt slagit fast är olagligt. Jag är övertygad om att det finns mer konstruktiva sätt än en omvänd diskriminering att ta till. Här finns en tydlig skiljelinje i synen på kunskap och jämställdhet mellan blocken.

Den politiska styrningen är inte mindre hos de två övriga rödgröna partierna. Vänsterpartiet har det senaste riksdagsåret lagt en enda självständig reservation om forskning i riksdagen, och den handlar symptomatiskt nog inte om forskningen utan om forskarna själva.  Könsfördelningen bland trafikforskare bör vara mer jämn, slår partiet fast. Miljöpartiet har också lagt fram en ingripande förslag på styrning mot allt från statligt fastställda lyckoindex till mer forskning om cykel och gång.

Jag har inte några synpunkter på genusperspektivet - lika lite som jag har på andra forskningsinriktningar eller discipliner. Vad jag har synpunkter på är den återpolitisering av akademin, som jag befarar kommer att bli resultatet av en rödgrön valseger.

Utöver frågan om politisk beställningsforskning lyfter Rothstein upp ytterligare två angelägna frågeställningar. Hur ska resurserna fördelas i en högskolesektor som expanderat dramatiskt de senaste åren? Och hur ska prioriteringarna för forskningssatsningarna fastställas?

Forsknings- och innovationspropositionen syftade i huvudsak på att flytta hinder för att angelägen forskning ska komma till stånd - som politisk inblandning (tankeförbudslagar) påtryckningar från externa finansiärer (behov av ökad autonomi) eller ett allt för territoriellt förhållningssätt inom enskilda discipliner (underlätta för tvärvetenskap). Men det handlade också om att råda bot på den resursutspädning som blivit resultatet av att samma andel forskningsmedel fördelats på fler och fler instanser.

Så till vida delar jag Bo Rothsteins analys av behovet av adekvata styrningsmekanismer. Därav våra kvalitetsreformer. Den som gör bra ifrån sig får mer. Den som är sämre, får mindre. Vem som får vad avgörs i oberoende utvärderingar.

Utöver detta kommer alltså de strategiska satsningarna. Dessa kom till efter ett omfattande inomvetenskapligt prioriteringsarbete och följer noggrant uppställda kriterier. Medel fördelas till särskilt framstående forskningsmiljöer som samtidigt är av strategisk vikt för samhället och för näringslivet. Det framstår ibland i debatten som en unik lösning för Sverige, men följer i själva verket ett tydligt internationellt mönster. Jag tror inte att det finns särskilt många regeringar som inte gör några prioriteringar alls i forskningspolitiken - däremot sitter vi i den ovanliga situationen i dessa turbulenta tider att vi har råd att både satsa på helt fri forskning, och på några särskilt angelägna områden.

År 2012 ska en ny forsknings- och innovationsproposition läggas. I den kommer många av de nya grepp som den här regeringen tagit att utvärderas, bland annat just de strategiska satsningarna. Men dessförinnan hoppas jag kunna lägga ett antal förslag som inte behöver utredas. En miljardsatsning på att öka kvalitén den högre utbildningen inom samhällsvetenskap och humaniora är ett sådant. Ett generöst elitprogram för särskilt vassa, yngre forskare ett annat.

Mycket mer skulle kunna sägas om vad vi ser framför oss de kommande åren, men jag tror att jag får sätta punkt här. Det ska bli mycket spännande att se om Sahlin bemödar sig om att ge Rothstein och hans läsare besked i dessa viktiga frågor. Valrörelsen är snart förbi, och än så länge lyser svaren från Socialdemokraterna med sin frånvaro.

Tobias Krantz (14 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/28033

10 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är lätt att snacka. När ska Alliansregeringen avskaffa den absurda manshatarforskningen?

Permalänk | Anmäl #1 Bo T, 2010-09-14, 11:07

Vänster vill politisera allt så varför skulle forskningen vara ett undantag?

Lägg nu ner den vansinniga genusforskningen så vi slipper skämmas.

Permalänk | Anmäl #2 Johnny Andersson, 2010-09-14, 11:25

Tobias Krantz underlåter att nämna att sedan de borgerliga fick regeringsmakten har universiteten genomgått den mest groteska politiseringen av alla: genuscertifieringen av institutionerna, där galningar som Eva Lundgren har makten att 'godkänna' eller 'inte godkänna' t ex matematik beroende på om den är tillräckligt tokfeministisk eller inte.

Permalänk | Anmäl #3 Mats Forssblad, 2010-09-14, 12:38

När Löntagarfonderna avskaffades sades om jag minns rätt att de pengar som fanns där så skulle en del eller merparten, gå till forskning. Kan någon med insyn i detta ta upp den frågan också. Det talas hela tiden om hur lite anslag som går till forskning och det är ju så att Sverige börjar halka efter internationellt sett.
Intressant vore att veta om löntagarfondspengarna gick till forskning eller inte

Permalänk | Anmäl #4 Stefan Ericson, 2010-09-14, 13:27

Precis som de redan lyckats göra med LHS.
Där talar man inte om pedagogik eller metodik, utan bara om klasskamp, integration och genus...

Permalänk | Anmäl #5 Johan, 2010-09-14, 18:38

I Sovjetunionen var socialismen en vetenskap. Den vetenskapliga socialismen gick ut på att all vetenskap var politiserad. Med följd att galningar som Trofim Lysenko ödelade många skördar med sin sektvetenskap. Arvet efter "den vetenskapliga socialismen" blir tydligt när man disskuterar - t.ex genusvetenskap- med socialister.
På påståendet att genusvetenskap är politiserad forskning får man ofta till svar att " all forskning är politiserad". D.v.s. om den inte är vinklad till vänster så är den vinklad till höger. Någon objektiv forskning kan alltså inte existera.
Hur tusan får man då vänstern att fatta att det går att sätta upp helt objektiva kriterier för forskning. Det kanske helt enkelt och rent objektivt inte går. Är den vetenskapliga socialismen här för att stanna?

Permalänk | Anmäl #6 Robert Pettersson, 2010-09-14, 19:04

Alliansen har inte alls avpolitiserat akademin. De har bara ett annat politiskt mål. Liberalismens mål är ett samhälle var det finns endast en värdemätare: prislappen. Minkfarmarna är ett perfekt exempel. En mink har inget annat värde än det pris marknaden sätter på dess päls. Att minska minkens lidande kostar pengar. Allting är en ekonomisk ekvation. Allt på pluskontot är gott, allt på minuskontot är av ondo. Det är den ultimata nihilismen.

Tanken är att ta efter USA, var universiteten är verktyg för "marknaden," med vilket de menar oligarkerna. oligarki är det oundvikliga resultatet av kapitalism. Oorganiserad demokrati är ingen match mot organiserad kapitalism.

Permalänk | Anmäl #7 Peter H, 2010-09-14, 21:46

Inför hårdare regler mot minkfarmar och djurplågeriet eller förbjud dem och avliva alla minkarna. Problem löst.

Permalänk | Anmäl #8 X, 2010-09-14, 22:57

Robert Pettersson, osakliga argument är inte ett argument, utan avsaknad av argument.

Politik är en konsekvens av förtryck. Inget kvinnoförtryck, ingen genusvetenskap.

Antigenusforskning är lika mycket politik.

Permalänk | Anmäl #9 Peter H, 2010-09-15, 18:46

Djurplågeri kan bekämpas på många sätt. Men i detta fallet handlar det om att Alliansen inte bryr sig om djurs lidande. Alliansens politik är inhuman och känslokall.

Permalänk | Anmäl #10 Peter H, 2010-09-15, 18:53