Min Don Draper-pappa gjorde mig till matmissbrukare

Min pappa var som stigen ur ett avsnitt av Mad Men. Faktiskt var han nästan som en kopia av Don Draper eller Roger Sterling. Smart, rolig, slagfärdig och halvgalen. Ständigt med en cigg i mungipan och ett whiskyglas i näven.

Men när jag blev tonåring var det förtvivlat svårt att försöka leva upp till pappas 60-talsfärgade idealbild av en kvinna. Jag höll på att utplåna mig själv.

Det finns en stark koppling mellan ätstörningar och pappalängtan. Något som tycks vara ett välkänt fenomen inom psykiatrin och missbruksvården, men som ingen riktigt vill tala högt om. Att skuldbelägga mammor, däremot, har i alla tider varit okej.

"Hon har anorexi för att hon har en taskig relation med sin mamma", har länge varit den vedertagna sanningen.
Men papporna kommer, som alltid, undan med nästan vad som helst.

Sedan jag kom ut med romanen "Hungerflickan" - som i stora drag bygger på mina egna erfarenheter, har jag kommit i kontakt med hundratals kvinnor som berättar om sitt eget matmissbruk. En del har lyckats ta sig ur det på egen hand, men många kämpar fortfarande, långt upp i 30- och 40-årsåldern med sin dåliga självbild och sitt missbruk i hemlighet.

Påfallande många av dem har vuxit upp utan någon pappa alls, eller med en frånvarande "slarvpappa". Inte sällan dyrkar de denna knaspappa långt bortom sans och vett, precis som jag gjorde.

Att dessa älskade pappor ofta har varit frånvarande eller slarviga med sina relationer på grund av eget alkoholmissbruk, andra missbruk och/eller en egen uppväxt i ett missbrukarhem, är ännu en pusselbit till varför så många flickor hamnar i matmissbruk.

Om vi ska börja med det vi vet, genom forskning så ser det ut så här:

* Barn till missbrukare drabbas oftare än andra barn av ångest, fobier, sömn- och ätstörningar.
* Missbruk går ofta i "arv". Troligtvis är det en biologisk sårbarhet man ärver, denna ökar sedan risken för att utveckla missbruk och beroende i någon form.
* Medan sönerna är mer utåtagerande och våldsamma och oftare går in i ett eget alkoholmissbruk, så är flickorna mer inåtvända, självdestruktiva - och "väljer" det snällare alternativet: matmissbruk. "Då skadar man ju ingen annan än sig själv".
* Sötsug är både biologiskt och ärftligt. Barn som tycker extra mycket om sött har ofta alkoholism i släkten och depressiva symtom.
* Socker och alkohol är utbytbart, det korsreagerar och tillfredsställer samma begär.
* I familjer med missbruks- eller psykiska problem serveras det sällan nyttig mat på bestämda tider. Hungern blir därmed både fysisk och psykisk.
* I missbruksfamiljer lär man sig snabbt "bedöva" obehagliga känslor med exempelvis alkohol, droger, tabletter eller mat.
* Ökad risk för matmissbruk finns också om föräldrarna är överviktiga, lever under rigida regler, om de är arbetsnarkomaner, sjukligt spendersamma, sexmissbrukare eller perfektionister.

Vi har sett många färgstarka pappabeskrivningar i skönlitteraturen de senaste åren. Dessa böcker ger kärleksfulla porträtt av slarvpappor som tvingar döttrarna att bli vuxna alldeles för fort. Många gånger lämnas barnen vind för våg och tvingas att anpassa sig till pappans depressioner, alkoholmissbruk, vidlyftiga kvinnohistorier, kvinnokränkande språk och brokiga bekantskapskrets.

Allt kryddat med mycket kärlek, visserligen. Men vad gör denna uppväxt med ett barn, en tonårsflicka? Hur formar det henne?

Vi vet att döttrar är starkt beroende av sitt samspel med pappan, för att kunna utvecklas till kvinna. Döttrar som växer upp utan pappor har ofta svårt att våga säga ifrån, sätta gränser, speciellt mot män.
I tonåren lämnades jag ofta ensam av min egen pappa. Han visste väl inte riktigt vad han skulle göra med en tonårsflicka. Och för övrigt var han mycket hellre med sina flickvänner. Jag trodde det var mitt fel, för att han skämdes över mig. För att jag inte kunde leva upp till hans idealbild.

Men pappas idealbild av en kvinna var en korsning mellan Sophia Loren och Ria Wägner. Den bilden kunde jag aldrig leva upp till. Även om jag försökte. För trots att jag visste att denna Sophia Loren-Ria Wägner-kvinna inte var jag, så var jag ändå beredd att bli sådan för att göra pappa stolt.

Jag tycker kronprinsessan Victoria beskriver detta dilemma så klockrent när hon talar om sin egen tid med ätstörningarna:

"Jag förstod inte hur jag skulle kunna få ihop ett liv, där jag, Victoria, trivdes, samtidigt som Kronprinsessan skulle kunna existera. Det kändes som om det antingen var hon eller jag, och jag valde plikten, "hon", Kronprinsessan."

Vi är många längtansdöttrar som under en period har valt bort oss själva, för att göra pappa stolt. För att försöka kontrollera situationen - "om jag bara blir snäll, smal och vacker kommer pappa kanske att älska mig mer" - och för att bemästra vår hunger efter bekräftelse.

Matmissbruk är, precis som alkoholism, bara ett sätt att självmedicinera. Man är så sorgligt illa rustad att man inte kommer på något bättre sätt att hantera det där stora längtanshålet i magen.

Och eftersom vi längtansdöttrar i många fall är uppvuxna i en dysfunktionell familj med missbruk och medberoende, där man inte heller har kraft eller verktyg att hantera familjekonflikter eller stinkande familjehemligheter - så blir det sociala arvet inte heller någon jackpot.

Om detta måste vi tala. Vi måste sluta låtsas att pappor inte behövs, att knaspappor eller arbetsnarkomanpappor är något man kan ha och mista. Pappor måste jobba med sina egna, många gånger förlegade och rentav unkna kvinnobilder och fundera på om det verkligen är det ideal de vill att deras döttrar ska försöka leva upp till, och i så fall till vilket pris.

För Mad Men-papporna är snygga på bild. Men de lämnar mycket att önska som ansvarsfulla fadersfigurer. Eller som Don Draper själv säger i serien: "Kids today, they have noone to look up to..., because they're looking up to us."

Hillevi Wahl (2 artiklar)
http://www.hillevi.nu

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/27958

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Är denna artikel hämtad från den fundamentalistiska kristna högern i USA? När en kristen organisation sätter upp plakat med "mamma, pappa, barn" ropar folk - diskriminering mot homosexuella. Vad är då denna artikel? Hur känner sig två lesbiska som skaffar barn när artikelförfattaren skriver att en frånvarande pappa leder till allt möjligt elände för döttrar? Menar artikelförfattaren att det leder till mycket elände att ge lesbiska par rätt att skaffa barn eftersom de barnen då inte kommer ha en pappa? Är inte detta hets mot folkgrupp och mot en liten utsatt grupp (de lesbiska som vill skaffa barn)? Det spelar väl ingen roll att det finns vetenskapliga rapporter som säger det artikelförfattaren hävdar (att barn behöver pappor) om vår lag säger att vi inte får skriva om detta. Eller har jag fel?

Permalänk | Anmäl #1 Petter Haraldsson, 2010-09-13, 12:12

Re Petter: Givetvis menar artikelförfattaren "frånvarande förälder" - men i författarens uppväxt var den frånvarande föäldern just en pappa. Naturligtvis kan det vara precis lika jobbigt och traumatiserande att ha en frånvarande pappa eller mamma i en familj med två föräldrar av samma kön.

Det kan man tycka är ganska uppenbart.

Permalänk | Anmäl #2 Förståsigpåare, 2010-09-13, 14:58

Re:förståsigpåare Jag tycker inte det är uppenbart. Hur vet du att det är så? Anders Carlsson på fryshuset brukar ju hela tiden hävda att killar blir kriminella pga frånvarande fäder, inte mödrar. Här hävdar artikelförfattarinnan att det är samma problematik för flickor men dom riktar det destruktiva inåt, det är så jag tolkade artikeln. Hela poängen med artikeln var ju om frånvarande fädrar. Men du hävdar att varje barn behöver två individer att ty sig till och om någon av dom sviker blir det traumatiskt. Men då faller ju hela syftet med artikeln, då borde den ju inte artikeln handla om pappor. Om det lika gärna kan handla om en frånvarande mamma borde hon ju inte skriva t ex "Vi vet att döttrar är starkt beroende av sitt samspel med pappan, för att kunna utvecklas till kvinna". Ditt resonemang håller inte...

Permalänk | Anmäl #3 Petter Haraldsson, 2010-09-13, 19:38