Därför är friskolornas vinster farliga för undervisningskvaliteten

Så bra att det uppstått en diskussion om friskolornas vara eller icke vara så här inför valet. Så synd att bara Vänsterpartiet vågar stå upp och kräva att dessa inte får drivas i vinstintresse. V har kanske inte så mycket vettigt i övrigt att komma med vad gäller landets utbildningspolitik, men kritiken av friskolorna är värd att tas på allvar. Om jag minns rätt var väl Kd (religiösa grupper kunde starta skolor) och Mp (oklart varför, småskalighet?) de tidigaste friskolekramarna. Numera är S så rädda att förlora en endaste liten medelklassröst till att även de bejakar vinsttänkandet. Helt borta är Mona Sahlins tuffa attityd från i våras i The Guardian (guardian.co.uk, 100502).

Mest besviken är jag nog på Jan Björklund. Trots att han väl snarast får betraktas som autodidakt inom utbildningsfrågor har han visat i handling under mandatperioden att man kommer långt med sunt förnuft. Friskolefrågan verkar han dock inte vilja ta tag i på allvar. När han nu säger att friskolor med dålig kvalitet ska hindras att ge aktieutdelningar (dn.se, 100819) ser jag det som ett spel för gallerierna för att eliminera Vänsterns försök att göra detta till en profilfråga.

De flesta politiker vill eller vågar alltså inte ifrågasätta friskolorna. Finns det då något skäl att göra detta? Är det inte så som det påstås att med friskolor finns det fler skolor att välja på, så då måste alla skärpa sig, och dessutom blir det mer valfrihet. Alltså måste det väl vara ett bra system? Nej, tyvärr är det nog inte riktigt så enkelt. Det är ett resonemang som kanske fungerar vad gäller affärer som säljer el-prylar, men inte nödvändigtvis vad gäller skolor.

Det är svårt att kritisera de föräldrar som väljer friskolor därför att de tror att barnen får det bättre då. Alla sätter sina egna barn främst. Här vill jag emellertid peka på de negativa pedagogiska effekter som friskolornas vinstintressen ger. Vinsttänkandet gör att alla omkostnader reduceras. För friskolornas del har detta inneburit att man haft få bibliotek, skolsköterskor och kuratorer. Den värsta konsekvensen är dock att man insett att det går att sköta ruljansen med fler elever per lärare. Hur gör man då detta? Tja, det vanligaste sättet är låta eleverna arbeta "undersökande" eller med någon form av beting med lärare som handleder.

Bakgrunden till att detta arbetssätts genomslag är intressant. Ända sedan den nioåriga grundskolan infördes på 60-talet och ersatte folk- och realskolesystemet, som obarmhärtigt sorterade elever efter förmåga, har den stora frågan varit hur vi ska undervisa eleverna när de är så olika och har så olika förutsättningar. Ett svar på denna fråga gav det så kallade undersökande arbetssättet, inspirerat av den schweiziske psykologen Jean Piaget. Eleverna skulle "forska" och "söka sin egen kunskap". Detta uppfattades som det enda sättet att verkligen lära sig något. Andra arbetssätt avfärdades polemiskt, och "katederundervisning" blev det allra värsta skällsordet.  I linje med detta skulle lärarens roll omvärderas, undervisning ersättas av handledning. Faktakunskaper, en svepande term som inte behövde konkretiseras, var dåliga eftersom den snabba utvecklingen gjorde att de snart skulle vara passé. Istället betonades "livslångt lärande" där man tydligen inte behövde kunna så mycket, viktigare var att veta var någonstans den nya, fräscha informationen stod att finna.

Det undersökande arbetssättet blev det mantra som man på lärarhögskolorna lärde ut (!) med en iver gränsande till religiös tro. Störst har genomslaget varit i matematiken där det förhärskande arbetssättet på det svenska högstadiet är att svenska elever nu sitter och på egen hand räknar sig igenom matteböckerna. Lärarna går runt och handleder, om de överhuvud taget är på plats. (Exempel på maximal genomsnittlig tid per elev: 3 minuter vid ett 60-minuterspass med 20 elever). Kanske var det inte riktigt tänkt att bli så här, men det är definitivt resultatet. Vad som har skapats är en lärandemiljö som inte är speciellt gynnsam för någon. Inga genomgångar, ingen problemlösning tillsammans, inget gemensamt matteprat. De bästa eleverna har blivit förhållandevis sämre i matematik, enligt de tekniska högskolorna och enligt internationella undersökningar som PISA och TIMSS, och de sämsta lämnas att själva försöka ta sig fram genom att läsa exempel i boken.

Detta arbetssätt finns lite överallt i den svenska skolan. Men, och nu kommer jag, äntligen, till min poäng, ingenstans har varianter av denna pedagogik anammats så konsekvent som inom de stora friskolekoncernerna, där den utvecklats till en vinstmaskin av stora mått. Det är minst sagt ironiskt att det som en gång ansågs vara radikal pedagogik, eller flumpedagogik om man så vill, nu används på friskolorna för att maximera vinsterna. Till och med Skolverket har nu börjat reagera och hävdar att detta arbetssätt är en av huvudanledningarna till de försämrade skolresulteten. (Jag skriver "till och med" därför att Skolverket tillsammans med lärarhögskolorna har ingått i den pedagogiska nomenklatura som en gång anbefallt denna undervisningsform.)

Många friskolor har ett positivt elevurval, det vill säga elever med engagemang och stöd hemifrån, men, och detta är den springande punkten, dessa elever står sämre rustade än de skulle kunna göra då de avslutat gymnasiet. Jag hävdar att de skulle haft djupare kunskaper och därmed varit bättre förberedda för arbetsliv och högskola om lärartätheten varit större och om lärarna hade ägnat sig åt att förklara och undervisa istället för att handleda. Det är beklagligt för dessa elever som individer, men framförallt mycket oroande för Sverige som kunskapsnation. (Det är kanske löjligt, men jag tänker på sådant.)

Min invändning mot friskolor är egentligen inte att de tjänar pengar, utan hur de gör det. Själv arbetar jag på gymnasiet där friskolornas genomslag är stort. Deras framgångsrecept, har något hårdraget, sett ut så här: kalla skolan något tjusigt + kör Samhällsvetenskapsprogrammet (programmet med lägst omkostnader och därför det absolut vanligaste bland friskolorna) + ha lärare som handleder (dvs många elever per lärare) = fet vinst. Kunskaper? Vem bryr sig, betygen är ju bra!

(Här följer en parentes som handlar om betyg, och som den trötte läsaren kan hoppa över. Eftersom staten i praktiken avsade sig ansvaret för och kontrollen av betygen i och med införandet av det nuvarande betygssystemet på 90-talet har inflationen varit enorm. Skämtsamt har man sagt att det enda som motsvarar de förbättrade betygen är de försämrade kunskaperna, fast då alltså omvänt proportionellt. Den som tvivlar på detta kan bara se vad de tekniska högskolornas inledande diagnostiska tester i matematik visar, eller för den delen höra vad universitetens språkinstitutioner säger om sina nybörjarstudenters förkunskaper. Det är otvivelaktigt så att friskolorna har drivit på denna utveckling. Höga betyg är ett fantastiskt försäljningsargument. Men för all del, de kommunala skolorna har hakat på här och gödslar friskt med betygen de också numera. Jag har personligen hört rektorer som uppmanat lärarna att generellt höja betygsnivåerna så att skolan hänger med. Vem söker till en skola som ger låga betyg? En av Skolverkets få anvisningar till oss lärare som 1994 skulle sätta oss in i det nya betygsystemet var att betyget MVG skulle ges väldigt sällan. För att få detta behövde eleven ha kunskaper som nästan låg i paritet med lärarens. I dag ter sig denna anmodan direkt löjeväckande.)

Att kräva att friskolornas vinster återinvesteras i verksamheten borde inte vara så kontroversiellt, egentligen. Problemet är bara det att, precis som Jan Björklund sagt, de flesta friskolor kommer att stängas då. Deras ägare har ju inte något intresse av att driva skolor i sig, utan de ser skolföretag som en affärsidé bland andra. Om vinsten uteblir - lägg ned verksamheten. Kvar skulle bara de skolor bli som drivs av pedagogiska eldsjälar, vilket är bra, och religiösa grupper, vilket vi får se till att stoppa på något sätt. En hel del familjer och elever skulle alltså riskera att komma i kläm vid nedläggningarna. Det är ett utmärkt tillfälle för staten att se till att dessa elever får slutföra sina utbildningar på ett bra sätt. Se det som en del i arbetet att föra skolan tillbaka dit den hör hemma, bland statens kärnverksamheter. För nog är väl skolan en nationell angelägenhet som inte bör överlåtas till vare sig kommunalråd eller verkställande direktörer.

Henrik Svensson

Några tips för fortsatt läsning:

För svenska elevers försämrade resultet, främst i matematik, PISA- och PIRLS-undersökningarna. skolverket.se

För en beskrivning av det förhärskande arbetssättet i svenska skolan, återigen främst i matematik: Lusten att lära - med fokus på matematik. skolverket.se

Det så kallade "undersökande arbetssättets" negativa inverkan på skolprestationerna: Diskussionsfrågor. Vad påverkar resultatet i svensk grundskola? skolverket.se

Om betygsinflation och friskolor: Magnus Henrekson och Jonas Vlacos (Institutet för Näringslivsforskning): Konkurrens om elever ger orättvisa gymnasiebetyg. DN debatt, 090817.