Alliansseger 2010 ändrar svensk historia många år framåt

Socialdemokraterna har dels haft bekymmer externt med koalitionspartnerna V och MP. Det är knappast en hemlighet. I deras vårmotion i april som ett svar på regeringens vårproposition, så hade de t ex bara 2,5 miljarder i skattesänkningar för pensionärer och 860 miljoner till miljöinvesteringar för 2011, "utöver regeringens". Däremot fanns 2 miljarder till högre sjukpenning och 3,2 miljarder för högre A-kassa 2011. Det måste ha svidit åtminstone för MP, eftersom denna lilla summa för miljöinvesteringar knappast kan leda deras mål närmare de 40 % minskning av koldioxidutsläppen de ska klara tom 2020. Senare mot sommaren fick S lite mer drag i förhandlingarna tydligen, vilket innebar att man för första gången går till val på stora skattesänkningar, denna gång för pensionärerna, som blir den enskilt största utgiften i det rödgröna valmanifestet. 17 miljarder per år ska det ner till under mandatperioden, om ekonomin tillåter det. Dessutom ska skattegapet även tas bort för förtidspensionärerna, arbetslösa med flera. Detta är ett mångmiljardlöfte åt fel håll för Lars Ohly, som nu även gör sig till en opponent inom sin egen koalition och gör det klart att budgetöverrenskommelsen bara gäller till 2012 och är öppen för att sluta gapet även med stora skattehöjningar.

Miljöpartiet har inte fått in pengar till att stänga ner kärnkraftverk, en kostnad som kan landa på mellan 100-150 miljarder - UTÖVER - de stora satsningar som de vill forcera fram förnyelsebart, UTÖVER alliansens redan utökade elcertifikat på 25 TWh (se separat artikel "Kärnkraftsnedläggningen kostar staten bortåt 150 miljarder"). Pengar till detta är heller inte budgeterade en vecka före valet. Dessutom räknar de rödgröna INTE med de ohälsotal i vårmotionen för de höga sjukskrivningarna och förtidspensionärerna som gällde 2006, utan bara utgår från dagens siffror som Alliansen kraftigt har pressat tillbaka. Alltså 100 000 färre långtidssjukskrivna och 95 000 färre förtidspensionerade i jämförelse med 2006. Antingen så räknar man inte på att lätta på de strama regler som de hela tiden själva kritiserat, eller så vill man återgå till den "slappare" sjukskrivningspolitiken, men då är budgeten bara där underfinansierad med ytterligare ca 28 miljarder i 2010 års penningvärde (se separat artikel "De rödgröna behåller Alliansens stramare regler i försäkringarna").

För det andra, så har Socialdemokraterna det interna problemet. Vem kan leda partiet efter en så förödande valförlust som det nu närmar sig? Mona Sahlin var tredjenamnet på kandidatlistan för ordförandeskapet i partiet. Om hon väljer att avgå, och det är det mest sannolika resultatet efter ett hundraårigt rekord i lägsta opinionsstöd, vem är beredd att ta över? Margot Wallström vore bäst, men hon jobbar för FN och har tidigare sagt nej tack. Den mer populäre Ilja Batjlan har sannolikt också en FN-tjänst på gång om det går dåligt. Bodström har juridiken att falla tillbaka på, har en lång resa till USA planerad med familjen. Thomas Östros, eller "Gnällros", har varit en katastrof som slåss med Lars Ohly om förstaposten som Alliansens bästa valarbetare. Han kan knappast vara en kandidat för en ny mandatperiod. Östros åker ut. Ibrahim Baylan är ganska okänd och färglös. Wanja Lundby-Wedin är för belastad av affärerna med de många styrelseposterna och har dessutom en problematisk tid inom LO framför sig, när det visar sig att Partiet kan sjunka så lågt som en tredjedel av LO-medlemmarnas röster. Hela interna reformarbetet med att förklara att man vill samregera med ett parti som inte längre har makten, där LO inte längre kan få igenom sina krav.

Återstår Carin Jämtin och Anders Lago, av de mer sannolika mer kända kandidaterna. Jämtin har haft stora problem i Stockholm där S snarare börjar landa runt 20%. Hon har heller inte haft så tongivande avstamp i valrörelsen som många har hoppats på. Detta talar emot henne som toppkandidat. Anders Lago har visat på en framåtanda i sitt Södertälje och har träffat Obama. Men han har ingen erfarenhet av rikspolitiken och ska kunna stå emot en erfaren och slipad Fredrik Reinfeldt, för att göra anspråk på ett parti som måste gå en bra bit över trettio procent. Inte minst om man vill försöka klara sig utan V och MP för framtida regeringar. Tufft.

Den interna kritiken blir inte nådig och problemen hopar sig. Inte bara ska en ny partiledare orka ta tag i relationerna med MP och V, dessutom ska den nya ledaren lyckas med konststycket att samal ihop alla de fraktioner inom partiet som har olika syn på en rad frågor. IF Metall och flera lär knappast acceptera krav på nedläggning av kärnkraften, lika lite som högerklanken inom S vill ha skattehöjningar som inte leder till tydlig arbetslinje liknande Alliansens. Mittenväljarna måste återerövras, och det blir svårt. En rad av Alliansens reformer går nu igenom och får genomslag, som är populära långt in bland partiets gräsrötter. Frågan är om Socialdemokratin klarar en riktig förnyelseprocess, inte en knappt halvhjärtad som Sahlin mäktat med, utan att fastna på en nivå runt 20-25%. Med en oönskad vänster på ena sidan och en sammansvetsad Allians på andra sidan, och ett Miljöparti vid sidan av som naturligtvis vill få ingå i ett samarbete som ger deras politik något genomslag i verkligheten, så är Socialdemokraterna illa ute. Mycket illa.

Thomas Bäcklin (28 artiklar)

Anmäl