Alliansens politik sätter människor i strykklass

Inför valet 2006 kampanjade Fredrik Reinfeldt som partiledare för det nya arbetarpartiet. Nu, 2010, för de moderata valstrategerna fram honom som statsminister i det statsbärande arbetarpartiet, vilket blir särskilt tydligt när han utifrån arbetarbegreppet ska beskriva hur den moderatmodellerade borgerliga samhällsmodellen ska organiseras. Enligt moderaterna är alla som har ett jobb arbetare. Och för att göra drömbilden ännu vackrare så är villkoren desamma för alla som arbetar. Som om det inte finns någon skillnad på en industriarbetare som jobbar på verkstadsgolvet på Volvo i Göteborg och en bankdirektör i de fashionabla finanskvarteren i Stockholm. Verkligheten är en annan när lönekuverten läggs bredvid varandra. Dock ska sägas att det finns medlemmar hos LO som tjänar bra. Det som det egentligen handlar om för en arbetare är utbildningsmöjligheter, arbetsmiljö, semestervanor och att det finns möjligheter till att kunna avancera på sitt jobb.

De nya moderaterna som partiet numera kallar sig är inget annat än ett parti som i grund och botten är mot alla reformer som syftar till att förbättra livsvillkoren för de breda grupperna i samhället. Moderaterna har av tradition alltid varit emot sådana reformer. De, eller deras politiska föregångare, var bland annat emot både allmän och kvinnlig rösträtt, folkskolereformen, arbetslöshetsförsäkring, allmän sjukförsäkring, höjda folkpensioner, alla utökningar av lagstadgad semester, ATP och 40 timmars arbetsvecka. Rätten till arbete och anställningstrygghet är heller inte något som har hög prioritet i regeringens arbetsmarknadspolitik. Det viktiga är att människor arbetar och vägen dit går genom en rörlig arbetsmarknad. Att löntagarna har rättigheter som tar till vara deras intressen på den svenska arbetsmarknaden är mindre viktigt. Om syftet är att sätta åt löntagarna är den uppenbara frågan, varför?

Regeringen har gjort förändringar i lagen om anställningsskydd, LAS, som underlättar för arbetsgivarna att kunna använda sig av olika typer av visstidsanställningar på varandra utan några egentliga begränsningar. Sedan 2007 kan en allmän visstidsanställning pågå i upp till två år. Nu vill moderaterna också förlänga tiden för provanställningar från dagens sex månader till ett år. De andra regeringspartierna vill gå ännu längre och slopa eller kraftigt försämra turordningsreglerna i LAS och även öppna för arbetsgivare att godtyckligt kunna säga upp anställda. Följden av detta blir att arbetstagarnas anställningsvillkor blir osäkrare och att deras position försvagas på arbetsmarknaden. Är verkligen en rörlig arbetsmarknad alltid att föredra? Nej, det finns faktiskt yrken där personkontinuitet är en mycket viktig kvalitetsfaktor och där individen inte med fördel är utbytbar, som exempelvis inom vård och omsorg. Däremot om bytet av jobb sker av rätt anledningar så är det bra. Ett byte av jobb kan leda till en positiv utveckling för såväl individen som arbetsgivaren både när det gäller produktiviteten och kvaliteten i det arbete som utförs.

Arbetslösheten för i år spås att hamna ungefär på nio procent. För många kommer det att vara svårt att få något nytt jobb. I detta läge är arbetslöshetsförsäkringens kvalitet av avgörande betydelse för att underlätta en snabb omställning från arbetslöshet till arbete. Det borgerliga maktskiftet 2006 innebar att det blev dyrare att vara med i a-kassan och att ersättningsnivåerna sjönk för flertalet löntagare. Följden blev att antalet medlemmar i facket minskade kraftigt med ett bortfall på uppemot en halv miljon medlemmar. Nu vill alliansen införa en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det är egentligen inte så märkligt eftersom över 1,5 miljoner arbetstagare idag står utan en försäkring. Införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring är inte något som den borgerliga alliansregeringen gör av medkänsla med fackföreningsrörelsen utan det är ytterligare ett sätt för dem att försvaga densamma.

Är det fackliga mandatet begränsat behöver arbetsgivarorganisationerna inte lägga någon nämnvärd vikt vid förhandlingar med de fackliga organisationerna. När a-kassan och medlemskap i facket går under samma tak så är det lättare för facket att värva medlemmar. Att a-kassan länge varit det som givit fackföreningsrörelsen dess högst unika organisationsgrad står utom alla rimliga tvivel. En fackföreningsrörelse som har många medlemmar gynnar även de som inte är medlemmar. Den har en sorts bromsfunktion som gör att den allmänna lönenivån inte sjunker för mycket samt håller ersättningsnivåerna på en anständig nivå i hela socialförsäkringssystemet. En stor och stark fackföreningsrörelse tar ett större ansvar för hela samhällsuppbyggnaden till skillnad mot de mindre fackföreningarna som ofta präglas av egna särintressen.

Det är löntagarna i de branscher med hög arbetslöshet som får betala för den ekonomiska krisen med chockhöjda avgifter till arbetslöshetsförsäkringen. När det gäller avgiften till arbetslöshetsförsäkringen är alliansens senaste förslag att den ska betalas till proportion till risken för arbetslöshet i den bransch arbetstagaren arbetar. I bland är det politiska beslut som ligger bakom arbetslösheten inom vissa branscher, exempelvis så har en sjuksköterska ingen omedelbar makt över hur mycket landstinget satsar för att hålla kvar arbetskraften på sjukhusen.

Vad är då skälen till att inte göra arbetslöshetsförsäkringen obligatorisk? Som a-kassan är organiserad idag så går det att gå ur den om löntagaren bedömer att han eller hon inte behöver någon arbetslöshetsförsäkring eller att villkoren för att vara med inte uppfylls. Det kommer inte att vara möjligt i en a-kassa som är obligatorisk eftersom systemet är uppbyggt så att alla måste betala även om det inte är säkert att löntagaren får någon ersättning. Administrationen måste läggas över på en statlig myndighet, vilket gör att den tidigare kopplingen till den bransch en a-kassas medlemmar jobbar i går förlorad. Servicen blir sämre eftersom handläggningstiderna blir längre. I slutändan så kommer den fackliga organisationsgraden att minska, vilket på sikt försvagar löntagarnas ställning på arbetsmarknaden.

De som förespråkar en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring brukar göra jämförelsen med den obligatoriska sjukförsäkringen. Den argumentationen håller inte riktigt eftersom arbetslöshetsförsäkringen har helt andra syften än sjukförsäkringen. Det är tänkt att den som blir arbetslös inte bara ska få ersättning för inkomstbortfall utan den ska också fungera som en omställningsförsäkring för att underlätta för den som har blivit arbetslös att så snabbt som möjligt komma tillbaka till arbetslivet. För att detta ska fungera på ett tillfredsställande sätt så är det viktigt att de som administrerar försäkringen har god kännedom om den bransch försäkringstagaren tillhör. Arbetslöshetsförsäkringen har alltså en viktig del i arbetsmarknadspolitiken.

Fredrik Reinfeldt slår sig gärna för bröstet och talar om vad den moderatledda alliansregeringen gjort för medborgarna. Med stor säkerhet finns det avvikelser bland alliansens väljare i hur nöjda de anser sig vara med regeringens politik Frågan är hur länge de äkta liberala krafterna inom alliansen kan vara tysta och bita ihop när de medverkar till ökade klassklyftor och fattigdom i samhället. Alliansen har hittills fört en tämligen förutsägbar politik som bland annat lett till lägre ersättningsnivåer generellt. Se bara på de som tvingats till att underkasta sig de lägre ersättningsnivåerna i både a-kassan och sjukförsäkringen. Regeringens politik har tvingat tusentals människor att uppsöka socialtjänsten för att ansöka om ekonomisk hjälp för sina grundläggande behov. Med tanke på vilken människosyn och värderingar som moderaterna så tydligt redogjort för så blir den intressanta frågan om väljarna kommer att ge alliansen ett nytt förtroende att möta framtiden eller kommer väljarna att brutalt straffa och näst intill utplåna vad som kan betraktas som ett dåligt politiskt experiment. Den nitiska myndighetsutövningen, utförd av arbetsförmedlingen och försäkringskassan, gör att människor kommer i kläm. Bedömningsgrunderna av vilka som ska få ersättning är hårda och i praktiken framstår systemet för den breda allmänheten som godtyckligt, orättvist och omänskligt. Den nittonde september avgörs det om väljarna är redo att genomskåda moderaterna, alliansen och deras människosyn och värderingar.

Patrik Wikström (12 artiklar)

Anmäl