Socialdemokratins framväxt och utmaning

Från mina barnaår på 1960-talet kan jag minnas en helt annan socialdemokrati än den som finns idag. Nädå, det här ska inte bli nostalgiskt, men jag börjar ändå med en tillbakablick - de behövs ibland för att man ska förstå.

Samhället var i kraftig utveckling - vi levde, sett så här i backspegeln, strax efter andra världskriget. På vår vind fanns fortfarande mörkläggnigsutrustning kvar. Kalla kriget förstod vi barn kanske inte så mycket av men USA skulle rädda oss om det blev krig igen. En eller annan utpekades som kommunist - jag minns bland annat en frejdig tant som både körde bil och rökte.

Folkhemmet gick framåt på många sätt och i grunden var vi nog ganska trygga. Industrijobb fanns och det mesta krävde mänskilg hand för att genomföras. En generation tidigare skickades barnen ut i lingonskogen eller för att samla ved efter skolan, den som nu var nioårig, tidigare sexårig och ibland på landet treårig (varannandagsskola).

Många grannar hade bil - inte vi. Vi hade eget hus och det väckte avundsjuka bland andra arbetarbarn. Vissa kompisar hade fortfarande utedass på gården.

Gubbar och tanter i bekantskapskretsen var födda på 1870- och 80-talet.

Solidaritet fanns - och var en grundsten i det mesta som gjordes. Man hjälpte varann på alla tänkbara sätt. Socialdemokratin var given, en förutsättning och ett stöd gentemot en farlig fiende. Gunnar Sträng kom en dag gående på granngården - på besök hos en S-kvinna.

Någonstans på vägen fick vi det ännu bättre. Gymnasiestudier blev vanliga. Jag kunde köpa bil redan som 18-åring. Villaområdet bytte generation och utseende. Balkonger var en markör - alla ville ha en sån på verandan.

Ökade möjligheter i vardagen, semester resor och lång ledighet. TV kommer som öppnare av nya horisonter.

Centerpartiet hostade upp sig - gjorde ett av sina sidbyten - Landsbygdsförankringen höll man kvar men var den drivande motorn i dåtidens rödgröna röra. Miljörörelsen, musikrörelsen (särskilt folkmusiken), och gröna vågen möttes med roliga invektiv som "Åsa-Nisse-Marxister". I denna utveckling blev socialdemokratin snarast en fiende. Roten kvar i industriarbetet - överbyggnaden började vackla lite när industrierna lades ner och jobben hotades. Betongsossar som bara satt i vägen på alla vis.

Stordrift och nya tekniker var lösningen - men också faran.

Åttiotalet var datoriseringens tid. Jag minns den åthutning jag fick av en facklig företrädare när jag ville gå datakurs inom ABF. Jösses vad farligt det var för arbetarklassen.

Nittiotal och nollnolltal har svajat lite hit och dit och man hör fortfarande röster här på västkusten som på allvar resonerar kring t ex Uddevallas framtid i termer av att ett nytt varv skulle lösa mycket. Just nu planeras för IKEA-etablering som antagligen ger större konsekvenser - positiva och negativa - för bygden än den 40-åriga parentes som varvet egentligen var i utvecklingen.

Gubbar och tanter idag är födda 1930, röker och kör bil utan att någon bryr sig och är aktiva på facebook.

Tänk vilken utveckling vi i 50-årsåldern har hunnit med. Tänk om S hade hunnit med samma förändring. Om man - som i början av framväxten hade fångat upp de samhällsfrågor som ramlat över en. Om man inte i så hög grad varit bromsande och protektionistisk när det väl började plana ut och alla arbetare hade chansen att leva lika som överklassen.

Någonstans slår all utveckling över - i början är det en kamp mot en mäktig fiende - solidariteten är ett vapen. När man når ikapp - plattformen finns - öppnar det för egot, eller individens frihet om man så vill. Solidariteten behövs inte längre. Därifrån går vägen rak mot konkurrens och kamp emot varann i stället för tillsammans. Solidariteten blir en black om foten i stället.

Snart blir Solidaritetens (stelnade) uttryck den fiende som samlar andra krafter till kamp. Sverige vrider sig alltmer mot höger.

Mot denna bakgrund är det närmast en självklarhet att socialdemokratin i dess traditionella form bleknar bort. Snart minns ingen Sträng, Erlander och Palme - och inte deras motståndare heller för den delen - men viktigare - inte de grundläggande värderingarna.

Mona Sahlin - efter en period med Göran Persson vid rodret - framstår som mycket mer ideologiskt engagerad. Jag tror att hon i grunden både tror på idéerna och en positiv samhällsutveckling. Svårigheten är att trots att gubbarna och gummorna ramlat bort så är argumentationen densamma. Hon blir på något sätt den sista utposten i historien.

I dag gäller det inte att samlas mot en fiende och att bygga upp ett välstånd - som tidigare. Den fienden är borta och välståndet har vi alla fått del av.

Det är klart att socialdemokratin har ett svårt läge i o m att man måste föra en kamp emot såväl de egna inre utvecklingslinjerna som emot en mediestorm som granskar på ett helt annat sätt än tidigare. Granskning, eller drev, skjuter in sig på alla små detaljer som går att ta poäng på. Det som gäller alla partier i allmänhet gäller nog i synnerhet för socialdemokratin eftersom den, som jag försökt beskriva, inte utvecklats i takt med samhället och inte heller i takt med sin egen idéhistoria. Lösningen finns i att våga släppa gamla frågor och fånga upp nya strömningar inom leden.

Under tiden har Centern å andra sidan gjort ännu ett lappkast, släppt bonderörelsen - till moderaterna eftersom det handlar om stora företag nu - och satsat på allmänt småföretagandet i stället. På resan har man tappat förankringen till den progressiva miljörörelsen och parollen "Hela Sverige ska leva" klingar idag väl romantisk som politisk retorik, man misslyckas med att vara ett grönt parti men det är en annan sak.

Om arbetarrörelsen varit lite mer framsynt hade man bejakat utvecklingen - i den meningen att man sökt påverka och rikta - i stället för att bromsa och bygga barrikader. Tänk om man tagit hand om miljörörelsen och datoriseringen, för att bara ta två exempel ur den här texten, och utvecklat dem på en grund av solidaritet och framtidsbygge.

I dag handlar det om att ta tag i dagens problem, att ligga steget före och förutse hur utveckling leder vidare och att finna solidariska lösningar för en allt mer heterogen befolkning. Miljö- och klimatpolitiken är ett sådant område där framtidens förutsättningar skapas. Dels som en nödvändig plattform för framtida liv överhuvudtaget, dels som ett område där även gammal industriell verksamhet kommer att behövas och generera jobb.

En sådan omställning tar tid - och kräver en ny idédebatt inom arbetarrörelsen
- oavsett vad partierna kallar sig. För detta behövs antagligen en annan ledare än Mona Sahlin ensam, och därför är det så tacksamt att dra igång hatkampanjer.

Det rödgröna samarbetet är däremot en bra början för en sådan idédebatt. Det är tre partier som på olika sätt tar sin utgångspunkt i människan i ett solidariskt sammanhang.

Hans Rengman (4 artiklar)

Anmäl