Moderaterna saknar en trovärdig miljöpolitik

De nya moderaterna har lärt sig den moderna vokabulären och just nu pågår ett pajkastande om vem som har den bästa klimatpolitiken. Partisekreterare Schlingmann och miljötalesman Arkelsten slår sig för bröstet i förvissningen att få ska genomskåda retoriken. Det är lätt för den måttligt insatte att låta sig förföras av överbuden, som uppblåsta och verkningslösa miljöbilspremier. Men den miljöpolitiska historien visar på rader av avgörande beslut, där moderaterna alltid har motsatt sig en progressiv miljöpolitik. Det centrala för miljöpolitiken är nämligen förhållandet mellan enskilda och allmänna intressen och det är här moderaterna får underkänt. Det finns ett par grundläggande skäl till varför moderaterna, och en moderatledd regering, aldrig kommer att vara bra ur miljösynpunkt - oavsett hur "nya" de försöker framstå.

• Det handlar i många politiska frågor om att välja sida, så även i miljöpolitiken. Så länge det inte kniper går det att tala sig varm för den lilla människan. Men moderaterna har historiskt alltid lierat sig med industrin, arbetsgivarna och markägarna. I konflikt efter konflikt väljer moderaterna alltid sina gamla bundsförvanters sida och tvingas skruva sin retorik efter dessa allianser. För den som är någorlunda påläst är den nya retoriken synnerligen ihålig.
  
• Liberaler och konservativa har en grundmurad föreställning om att staten ska vara så liten som möjligt och att den fria individen är samhällets ryggrad och motor. Det låter vackert, men är en omöjlighet när det gäller miljön. Miljöpolitik handlar nämligen i stor utsträckning om att värna ofödda generationer, svaga, fattiga och alla röstlösa organismer på vår planet. Ryggraden i en trovärdig miljöpolitik är därför alltid en stark stat som formar regler och begränsningar för den fria individens och marknadens härjningar. Inget land med en svag centralmakt har en väl fungerande miljöpolitik.

Detta tar sig olika uttryck i den praktiska politiken, med det gemensamma att miljön och den vanliga människan alltid drar det kortaste strået.

Klimatpolitik

Riksdagspartierna slåss om att vilja främja en klimatanpassning av landet och för den oinvigde kan allt verka behjärtansvärt. Det är lätt att lova runt, men symtomatiskt är att moderaterna vill placera så mycket som möjligt av utsläppsbegränsningarna i utvecklingsländer. Så länge politiken inte vågar utmana och ställa om dagens resursslösande livsstil är den inte mycket värd.

Även det försiktiga Vägverket konstaterade i sin "Handlingsplan för begränsad klimatpåverkan" (2009:82) att trafiken måste minska redan till 2020 - alldeles oavsett alla tekniska möjligheter. Den moderatledda regeringen vill inte höra på det örat och propagerar ihärdigt för en utbyggd vägkapacitet. Med en minskande trafik blir den satsningen påtagligt samhällsekonomiskt olönsam. Att förespråka en minskad trafik är magstarkt för många, men fullständigt omöjligt för moderaterna.

Kemikalier och konsumentpolitik

I Europaparlamentet sitter moderaterna med i den konservativa gruppen, där miljöfrågor behandlas på ett uppseendeväckande ålderdomligt sätt. Anders Wijkman (då kristdemokraterna) kämpade där en heroiskt kamp, ensam i gruppen, och illustrerade på så sätt värderingarna bland de konservativa. Skillnaden mellan merparten konservativa och våra svenska moderater är visserligen märkbar, men det är endast en gradskillnad. Moderaterna har i fråga efter fråga ställt sig på industrins sida och stoppat progressiva regleringar av fordonsindustrin, farliga kemikalier, livsmedelstillsatser etc. Hur mycket moderaterna än försöker tvätta sin retorik på hemmaplan faller de in i det reaktionära ledet i Europaparlamentet.

Mycket av miljöpolitiken har en stark koppling till arbetsmiljön inom tillverkningsindustrin och vad konsumenterna får i sina butikshyllor. Moderaterna tycks mena att allt ska få produceras, varpå den upplyste konsumenten väljer det bästa ur miljösynpunkt. Det är inget annat än grov cynism och den som har den minsta insyn i konsumentpolitikens miljöperspektiv fasar.

Naturvård

Naturvård handlar till en mycket stor del om att undanta markområden från alla sorter av exploatering. Det gäller i Götalands skogar likväl som i Amazonas djungler. Det är ingen slump att naturvården i decennier har slagits för att åtminstone 10 % av den produktiva skogsmarken ska undantas från skogsbruk. Moderaterna har konsekvent motsatt sig en sådan linje och skär konsekvent ner anslagen för inköp av mark, så även denna regering. Förändringarna av strandskyddslagen och miljöbalken är liknande exempel på hur moderaterna väljer enskilda framför allmänna intressen. Konflikten med äganderätten är absolut och moderaterna vet vilken sida de hör hemma på.

Denna lista skulle kunna göras mycket längre och mer innehållsrik (för tydliga exempel rekommenderas t ex dokumentationen på www.snf.se). Poängen är inte att räkna upp allt, poängen är att peka på de grundläggande värderingar och allianser som finns hos moderaterna. Att moderaterna delar denna reaktionära hållning med merparten av övriga borgerliga politiker och delar av fackföreningsrörelsen gör inte saken enklare. Det är naturligtvis en komplikation för de mer radikala delarna av socialdemokratin och den rödgröna oppositionen. Det rubbar inte tesen - en moderatledd regering kan aldrig föra en trovärdig och effektiv miljöpolitik.