Inbyggt dödsdatum på kapitalvaror

En person djupt insatt på hög nivå inom Elektrolux berättade för mig att Elektrolux satsat 100 miljoner kronor i forskning på att få kylskåpen att gå sönder efter exakt 10 år. Jag la det på minnet och när mitt eget kylskåp gick sönder kollade jag inköpskvittot. Till min förvåning var det exakt 10 år gammalt plus-minus några veckor. Att be en kylskåpsreperatör att byta kompressorn som felat var meningslöst för bytet var naturligtvis dyrare än att köpa ett nytt kylskåp. Att laga en kapitalvara är idag aldrig meningsfullt för den nya produkten är alltid billigare än att reparera den gamla.

Även billiga varor tycks ha sina egna inbyggda dödsdatum. En kvinnlig bekant till mig nämnde exemplet med nylonstrumpor. Hon säger att hon minns att de kunde hålla i många månader på 70-talet. Nu håller de i några dagar.

Vid ett tillfälle ville jag köpa en datorskärm. Jag gick in på en stormarknad på Kungsgatan i Stockholm och diskuterade en Samsung-skärm med ett butiksbiträde. Jag sa att jag skulle kolla samma skärm på Siba några meter längre ned på gatan. Butiksbiträdet  skrattade och sa: "Ja, gör det. Det är samma ägare bakom båda butikskedjorna".

Det här är egentligen ingen nyhet för idag vet många att butikskonkurrenter har samma ägare och att ägargrupper medvetet köper eller skapar "konkurrenter" för att ge konsumenterna "upplevelsen" av att de kan välja bland produkter i olika butiker för att finna bästa tänkbara pris. Vårt möjlighet att välja är ofta skenbar.

Jag har arbetat i många PR- och marknadsföringssammanhang och kan intyga att den ledande tankegången är att skapa "upplevelser" hos kunden. Mottot är att ge kunden "upplevelsen" av tillfredsställelse. Det viktiga är inte att leverera bästa kvalitet, bästa tjänst eller produkt till kunden utan att skapa "upplevelsen" av just tillfredsställelse.

Jag satt i styrelsen i en bostadsrättsförening som hade en förvaltare från HSB som representant i styrelsen. Förvaltaren som vi i styrelsen litade på pushade ständigt för olika typer av renoveringar och kostsamma totalreparationer. Tro det eller ej, men han liknade Al Pachino i någon gangsterfilm. Han körde en stor vit BMW och hade alltid snygg kostym, bakåtkammat hår och guldsmycken. Han var alltid solbränd. Vi gav honom förtroendet att granska alla inkommande offerter. Efter några år märkte jag att han alltid valde samma entreprenörer. Jag fattade misstankar eftersom jag såg mönstret år efter år. Han puffade styrelsen att genomföra en total takomläggning. Det skulle kosta 620,000 kronor. Han menade att det bästa och mest ekonomiska var alltid att ta allt på en gång, att byta allt tegel, all läkt och all plåt.

Av en tillfällighet lyssnade jag då på ett radioreportage om svenska tegelbruk. Det visade sig att ett storindustriellt tegelbruk åkte runt i hela Sverige och köpte upp alla traditionella tegelbruk och lade sedan ned dem för att bli av med konkurrensen. En ägare till ett tegelbruk och familjeföretag berättade att bra tegel håller i 100 år. När träläkten som teglet ligger på blir dålig efter 30 år byter man det utan att kasta ned teglet. Istället flyttar man endast undan teglet på taket och byter läkten allt eftersom. Enstaka tegelpannor byts ut och resten får ligga kvar. Tegelpannor som klarat de första 30 åren klarar ofta 30-70 år till.

Styrelsen tog det "ekonomiska" och "rationella" beslutet trots mina protester att byta allt. Några 100 ton enkupigt taktegel av bästa kvalitet kastades i rör ned i containers där det krossades av fallet. Förvaltaren från HSB var nöjd. Han hade ytterligare en gång fått genomföra ett av sina projekt med samma entreprenörer han alltid anlitade. Han hade ju ansvar för offerterna. Jag klagade hos föreningen och ansåg att styrelsen begått ett misstag. Styrelsen svarade att de inte begått några misstag och att de hade fullt förtroende för förvaltaren.

Min lärdom av detta och många andra projekt är att bostadsrättsföreningar alltid måste skaffa en "second opinion" från en opartisk källa som känner till det traditionella och mest hushållande tillvägagångssättet. Att lappa och laga är alltid billigare, mer naturresursvänligt och smart. Jag beräknar att den egentliga kostnaden för vårt 620,000 kronorsprojekt borde ha legat på kanske 200,000 kronor.

De nya generationerna som växer upp idag minns inte att de en gång existerade något som kallades kvalitet för de var barn eller fanns inte på 70 och 80-talet. Yngre generationer som idag växer upp utan minne av kvalitet tror att allt är normalt, att inget håller speciellt länge, eller längre än några dagar mer än ettårsgarantin. De nya generationerna präglas att passa in i slit- och slängsamhället.

Istället borde den materiella världen anpassas efter våra behov och vår naturliga förväntan att grejorna ska hålla. Det materiella samhället borde anpassas efter omtanke gentemot miljö och naturresurser. Istället är det tvärtom för de yngre generationerna präglas allt mer att passa industrins krav på lönsamhet och dessa yngre människor är morgondagens beslutsfattare. Snabba utbyten av kapitalvaror och vanliga produkter med inbyggda dödsdatum är istället det som ger bäst cashflow. Inget får hålla längre än lite mer än ett år om det är en billig kapitalvara eller max 5-10 år om det är en dyr kapitalvara. Varor för några hundralappar ska hålla i några veckor upp till några månader.

En riskkapitalist höll vid ett tillfälle ett föredrag för en privat samling lyssnare som samlats i Tempel Riddare Ordens lokaler i Stockholm. Mannen som var i 60-års åldern berättade att det var första och enda gånger han skulle hålla detta föredrag så tillfället var unikt. Hans drivkraft att hålla föredraget var helt uppenbart hans dåliga samvete. Han berättade en historia om hur han tjänade pengar på ett krig i ett afrikanskt land, men hans dåliga samvete handlade främst om en fråga som plågat honom angående kapitalvaror. Han hade under flera år frågat sig hur till exempel en stor plattskärm kan vara så billig att inhandla. Den borde vara väsentligt dyrare än de få tusenlappar vi betalar. Hans svarade på sin egen fråga att orsaken var underbetalda arbetare i fattiga länder som under slavliknande förhållanden grävde fram malmen i gruvorna och att barnarbetare och deras föräldrar sätter ihop prylarna för nästan ingen lön alls.

Med andra ord är vi konsumenter konstant lurade av smart girighet och vi är beroende av slavliknande arbetsförhållanden i tredje världen för att få vår "upplevelse" av tillfredsställelse. Vi rika västerlänningar är både lurade och samtidigt omedvetna utnyttjare av andra. Systemtänkandet och genomförandet upprätthålls tack vare att vi är duktiga på att praktisera fem av de sju dödssynderna: girighet, vällust, avund, frosseri och lättja.

Torbjörn Sassersson (20 artiklar)
http://newsvoice.se/om-torbjorn-sassersson-2/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/27546

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för en mycket bra artikel som tydligt visar vilket galet samhälle vi lever i. Jag har länge reagerat på politikernas tendens att bekämpa arbetslöshet genom att skapa en massa låtsasjobb åt arbetslösa i form av olika typer av praktikplatse. Din artikel får mig att vakna även en stor del av riktiga jobb är alltså låtsas jobb. Om en produkt medvetet görs i så dålig kvalitet att den bara håller hälften så lång tid som den annars borde hålla innebär det att hälften av de produkter som tillverkas är tillverkade med hjälp låtsasarbete som egentligen inte behövs. Nej vi måste få till ett annat tänk och inse att effektivisering gjort att vi inte behöver arbeta lika länge längre och minska arbetstiden så att de jobb som finns räcker till fler. Detta kan göras antingen genom sänkt generell arbetstid, sänkt pensionsålder eller att få ut ungdomar tidigare på arbetsmarknaden genom att stoppa utbildingsinflationen. Det behövs inte 3 årigt gymnasium för att vända hamburgare på mc donalds eller städa trappor i bostadsområdena.

Permalänk | Anmäl #1 susanna svensson, 2010-09-05, 08:57

Jag är inne på samma linje. Det lär finnas beräkningar på hur mycket varje person egentligen behöver arbeta - oavsett var i världen - för att kunna leva bra liv och den siffran är under 8 timmar per dag. En chockerande siffra jag stött på pekar på att den samlade privata förmögenheten i hela världen fördelad på 5 miljarder människor är 40 miljoner kronor per person! Om det är sant borde varje individ i hela världen alltså ha 40 miljoner på sitt privata bankkonto. Kanske någon kan klargöra om det finns någon sanning i detta eller om det är en urban legend...

Permalänk | Anmäl #2 Torbjörn Sassersson, 2010-09-05, 13:29