Varför finns det fortfarande hemlösa i Sverige?

Den i Sverige tidigare verksamme, och numera döde, norske professorn i praktisk filosofi, Harald Ofstad, skrev för idag snart 40 år sedan en mycket fascinerande och skrämmande bok med titeln: "Vårt förakt för svaghet"; och undertiteln: "Nazismens normer och värderingar - och våra egna". (Ofstad, 1972). Boken bör alltjämt, menar jag, läsas av envar som är intresserad av etik och moral.

Att vara omoralisk är inte detsamma som att vara amoralisk. Den omoraliske faller inom moralens fält. Han vet skillnaden mellan gott och ont, rätt och orätt, men handlar orätt istället för rätt, gör ont istället för gott. Den amoraliske befinner sig däremot bortom allt "gott" eller "ont". Moraliska distinktioner existerar inte för honom.

För Ofstad är det möjligt att se det väsentliga i moralen genom att granska attityden till lösningen av normativa och värderingsmässiga problem. Om man sakligt, objektivt och allvarligt sätter sig in i problemen, granskar dem och anstränger sig att handla så rätt som möjligt, så befinner man sig - utifrån detta kriterium - inom moralens område, oavsett vilket resultat man kommer fram till.

För Ofstad bör för övrigt ett viktigt kriterium på moralens område vara ömsesidighetskriteriet. Enligt min åsikt är detta vidare släkt med det som enligt Ofstad karaktäriseras av att leva sig in i andra människors situation, och därmed uppleva dem som "analoga" med sig själv - snarare än att förhålla sig indifferent, d.v.s. amoraliskt, till andra människor. Det senare - och amoraliska - beteendet är dessutom i en viktig mening befryndat med vad vi kan kalla för likgiltighet. Ofstad skriver:

"Detta är viktigt, ty även om en person känner till den moraliska terminologin, är allvarlig och saklig i sina överväganden och villig att hålla fast vid sina normer, även om han tänker sig själv i offrets situation, så är han ändå milsvitt från det som vi rimligen kan betrakta som moral om han upplever andra människor som ting, vilkas glädje och smärta bara är ett slags grimaser. Alla som förmår uppleva sina medmänniskor som människor har moraliskt sett så viktiga kännetecken gemensamma, att det, i förhållande till skillnaden mellan moral och amoral, spelar en underordnad roll om någon av dem kanske inte är van vid att använda etiska begrepp eller att gå sakligt och objektivt till väga när de ska fatta beslut". "(ibid., s. 104).

Hur vägleder oss detta i en tid, när vi öppet eller dolt föraktar hemlösa, missbrukare, psykiskt sjuka och

på annat  sätt verkligt utsatta medmänniskor? Vi behöver inte tänka partpolitiskt för att rannsaka oss själva i detta avseende.  Personligen hoppas jag dock att vi var och en åtminstone tänker i dessa banor, när vi agerar privat och lägger röstsedlar i val. Låt oss också tänka i denna anda när vi hör Mona och Fredrik och andra toppolitiker lägga ut texten på ett, enligt min mening, ofta retoriskt skickligt, men moraliskt tveksamt sätt.

Politisk retorik tenderar att vara luftig. Varför finns det fortfarande hemlösa i Sverige?