Förnuftig fattigdomsinriktad utvecklingspolitik för Afrika söder om Sahara - med stöd över partigränserna?i

Göran Greider finner i sin bok "Det måste finnas en väg ut ur det här samhället", Ordfront 2010, att stöd över partigränser behövs för att genomföra systemförändringar. Han skriver att det "...finns ett växande missnöje, ett slags gnissel, i de flesta samhällsskikt gentemot ett samhälle som framstår som felorganiserat, inte vuxet vare sig klimat-eller finanskrisen". Han anser att "när en viss kritisk bild av samhället till slut sätter sig så får det realpolitiska effekter". Den socialdemokratiska reformeran som inleddes på trettiotalet hade knappast varit möjlig om inte en allmän uppfattning - att Sverige var omodernt, efterblivet och behövde reformeras från bostadssituation till sysselsättningspolitik - hade spritts också bland ledande liberaler och konservativa. Vägen är lång till den punkt där missnöjet genom brett politiskt stöd kan växlas in i realpolitik, eller ens påverkan på de dominerande partiernas agendor. Men mot bakgrund av finans- och klimat kris är han övertygad om att sakta men säkert byggs det inom skikt av befolkningen alltmer upp en bild av det moderna samhälet som "oförnuftigt".
Men trots "gnissel" förblir stödet över partigränserna svagt när det gäller att utforma ett resultatinriktat bistånd till fattigare länder. Alliansen ansluter sig till målet att en procent av BNP utgår i form av bistånd till utvecklingsländer. Socialdemokraterna: "vill verka för ett fortsatt "generöst bistånd". Oppositionen, SD, MP och VP i gemensamt uttalande om EU, anser att övriga medlemsländer bör öka sitt bistånd till 0.7% av BNP. Men förståelse saknas i budskapen när det gäller behovet av reformer för att nå ett fattigdomsinriktat bistånd med mätbara resultat. Moderaterna med folkpartiet betonar redovisning, utvärdering och uppföljning. Gunilla Carlsson har poängterar vikten av att minska den starka utbetalnings-styrningen av vårt bistånd. Konvergens över partigränserna är tydlig i klimatfrågan. Men inget parti preciserar hur det avser verka för att underlätta anpassningen för mest sårbara fattiga befolkningsgrupper och förbättra EU- och FN-systemens biståndsmekanismer. En bred svensk opinion behövs över partigränser för att skapa ett svenskt internationellt bistånd inriktat på barns utveckling med ekonomisk tillväxt för starkt eftersatta befolkningsgrupper.
Greiders syn att global medvetenhet måste växa på den nationella arenan innan den får fäste i realpolitiken, för att röra sig uppåt i de internationella institutionerna bidrar till att förklara trögheter i förändringsprocesserna. Greider finner att socialdemokratien eller vänstern inte engagerar sig i utformningen av ett effektivare bistånd. Den internationella solidaritet som var en del av den tidiga arbetarrörelsen finns kvar, men social demokatin driver inte institutionella reformer för att redovisa förbättrade levnadsförhållanden för eftersatta befolkningsgrupper. Greider refererar till långsamma processer att övervinna klanvälde och regionalism i etniskt splittrade länder för att skapa nationell samhörighet; många afrikanska stater saknar den gemensamma nationella anda som är en förutsättning för korruptionsfria byråkratier. Inte heller alliansen visar förmåga att precisera och driva krav på systemförändringar som medför mätbar riktad fattigdomsminskning för geografiskt definierade befolkningsgrupper.
Klarsynt offentlig debatt om biståndspolitikens utformning för minskad fattigdom är sällsynt. Biståndsministern, Gunilla Carlsson med artikel på Newsmill 2010-05-26 välkommnade en offentlig debatt hur bekämpa korruption, undvika utbetalningsstyrt bistånd och visa resultat. Flertalet inlägg som följde, från politiker, biståndsarbetare, forskare och representanter för det civila samhället försvarade rådande system med underförstått fortsatt stöd till egna organisationer; konstruktiva förslag på reformer var få. Men Torbjörn Petterson framhöll 2009-08-20 på Newsmill att "även om bistånd ökar riskerna för korrupta regeringar betyder detta ju inte att bistånd inte bekämpar fattigdom. Däremot betyder det att vi måste göra vår riskkalkyl utifrån kunskap om de miljöer vi verkar i. " Mottagarländernas kapacitet i centrala ministerier att ta emot bistånd och omsätta pengarna i effektiv fattigdomsbekämpning är ofta begränsad. För att summera, en riskkalkyl omfattar kunskap om arten och djupet av fattigdom, speciellt frekvens av kronisk undernäring, om förvaltningskapacitet, om mekanismer på lokal nivå såsom fungerande kvinnogrupper vilka tar egna initiativ, uppmärksammar sina barns nutrition och driver krav på förbättringar, och om brister i regelverk och kompetens vid internationella institutioner.
De politiska partierna inför valet 2010 har inte artikulerat program för ett fortsatt generöst bistånd med mätbara resultat i fattigdomsminskning. Med Greiders terminologi förblir svenskt bistånd inklusive det som kanaliseras genom EU och FN "oförnuftigt", så länge som politiska partier med civila ramorganisationer inte skaffar sig kunskap om risker att den fattigare befolkningens behov inte tillgodoses genom nuvarande mekanismer och centralt budgetstöd. Och med sådan kunskap driver krav på reformer. Förutsättningar som samverkar för ett effektivare bistånd kan preciseras. Vi vet att bistånd är mer effektivt riktat till de fattigaste länderna med begränsade egna finansiella resurser, när det är inriktat på att tillgodose faktiska behov hos den fattigare befolkningen, när transparenta lätt tillgängliga indikatorer för resultat används, när lokalsamhällen, speciellt kvinno grupper förstår dessa indikatorer, bedömer resultat och påverkar prioriteringar i resursallokering, när riktade insatser stärker mottagarlandets institutioner, förvaltning och civila samhälle och när givar och mottagarländer rigoröst utvärderar och följer upp resultat
Forskning visar att insatser att minska barns kroniska undernäring i fattiga länder inklusive riktade kontantbidrag (cash grants) inte bara är ett kritiskt område att prioritera; mätbara objektiva resultat erhålls förhållandevis lätt. Kort växt i relation till ålder, tillväxthämning, jämfört med en referenspopulation avspeglar kronisk undernäring. Barns grad av undernäring i en given population är enkelt att objektivt bestämma under fältförhållanden. Tre mätningar av barnets vikt, längd och ålder visar sammantaget grad och typ av barnets undernutrition; samtidig mätning av moderns vikt och längd visar hennes egen status (BMI). Tillförlitlig mätning av inkomstförbättring för fattiga hushåll med många aktiviteter kräver däremot ett stort antal uppgifter.
Brister i energi- och protein intag, i moderns sociala och ekonomiska status, i barns vård och skydd mot infektioner i kombination bidrar till undernäring. Kontinuerligt fallande frekvens av barns kroniska undernäring för fattiga befolkningsgrupper i geografiskt definierade områden visar att tvärsektoriella program effektivt samverkar. Det råder inte brist på geografiska områden där relevanta tvärsektoriella program saknas eller inte samverkar för att motverka undernutrition hos den fattigaste befolkningnen.
I Afrika söder om Sahara är nära 40 miljoner barn kroniskt undernärda, dvs "krympta" i förhållande till barn med normal. Sverige har de senaste åren stött nio länder i Afrika med betydande bistånd (Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Mocambique, Rwanda, Tanzania, Uganda och Zambia). Alla dessa länder har gjort otillräckliga framsteg för att sannolikt kunna nå milleniummålet att halvera andelen underviktiga barn år 2015 (Unicef 2009). I samtliga dessa länder är frekvensen av kroniskt undernärda barn (stunted) avsevärt högre än den för underviktiga barn. I många länder ligger andelen kroniskt undernärda barn på mellan 30 % och 50 %. I Zambia med drygt 20 år av svenskt bistånd till jordbrukssektorn förblir andelen kroniskt undernärda barn på nationell nivå 45 %, jämfört med en 19 % andel för underviktiga barn (UNICEF 2009). Mödrar vet ofta inte att deras barn inte växer normalt med negativa utsikter för barnets utveckling.
Kronisk undernutrition följer av fattigdom; denna överförs till nästa generation om inte åtgärder sätts in innan barnet fyller 3 år. Men svenskt bistånd med samverkande organisationer bidrar i liten grad till dialog med lokala myndigheter om behovet av diagnos av orsaker och samverkande lösningar. Svenska civila organisationer visar inte i sina publikationer att de efter diagnos av orsaker till undernäring i de geografiska områden där arbetar, i samverkan med lokala organisationer, bidrar med kunskap och resurser i resultatinriktade program för att skydda barns kognitiva och mentala utveckling från och med moderns havandeskap.
Riskkalkyler är nödvändiga för att bekräfta att budgetstöd till nationella myndigheter medför effektiv fattigdomsminskning. Bo Paulsson 2009-08-26 på Newsmill finner att "budgetstöd möjliggör att länderna själva gör sina prioriteringar i stället för att de ska dikteras från Stockholm. Men tanken är också samarbetsländerna tillsammans med biståndsgivarna ska arbeta på att förbättra formerna för helheten och inte bara för separata biståndsprojekt." Men hög grad av kronisk undernäring för barn i flertalet svenska mottagarländer visar tydligt att ländernas egna prioriteringar "för helheten" är otillräckliga. Rodney Åsberg på Newsmill 2009-10-17 visade exempel på att det svenska civilsamhällets uttag för administration kan variera mellan 30% och upp till 50% av ursprungliga bidrag från SIDA. Incitamentsstrukturen behöver ses över för svenska organisationer att utvärdera effektivitet och ompröva inriktning.
En risk analys omfattar överstatliga myndigheters prioriteringar. Paris deklarationens mål om större volym till centralt budgetstöd kan inte vara riktmärke när institutionella förutsättningar saknas för lokalt förankrade insatser, när begärd förbättrad resultatredovisning uteblir för det stora flertalet av mottagarländer, när länder inte konsekvent söker förbättra villkoren för fattiga befokningsgrupper. Den OECD baserade Parisdeklarationen för effektivitet i biståndet och EUs prioriteringar stöder inte fattigdomsinriktning med indikatorer hämtade från FNs milleniummål. EU är inflytelserik biståndsgivare till Afrika söder om Sahara. Vare sig Parisdeklarationen eller EUs prioriteringar för bistånd omfattar millenium-målet att minska barns undernäring.
Irländska politiker med den nationella biståndsorganisationen "Irish Aid" visar däremot förmåga att omsätta kunskap i handling. Artiklar i Lancet 2008 följda av rekommendationer samma år från den irländska regeringens "Hunger Task Force" kommission visade vikten av ett omorganiserat internationellt system för bistånd inom nutritionsområdet. Detta kan innebära en dubblering till fyrdubbling av riktat bistånd till de fattigaste länderna med störst resursbrist och kronisk undernäring. Den irländska regeringen antog rekommendationerna 2009. Detta betyder ett årligt anslag med 20 % av biståndsmyndighetens resurser, en enhetlig budget för detta område, förstärkt personalkompetens, stöd för nationella program i Afrika söder om Saharan och för ledarskap på internationell nivå. Representanter för den engelska biståndsmyndigheten (Department for International Development, DFID) vid konferens i mars 2010 rekommenderade liknannde reformer med krav på nytt ledningsorgan direkt under FNs generalsekreterare.
Med referens till forskning föjd av reformer av biståndsorganisationer i vår geografisk närhet - och vikten av uppehållen svensk biståndsvilja -är tiden inne för politiker över partigränser att agera. Barns nutrition är en naturlig indikator för mätbara resultat i en reformerad Paris-deklaration för fattigdomsinriktat bistånd. Även inom EU inser man på teknisk nivå att utöver humanitärt bistånd, riktade åtgärder för att minska kronisk undernutrition måste prioriteras. EU (Europe Aid) 26 maj 2010 i mail till medlemsdelegationer i Bryssel inbjöd till att medverka med referenser till effektiva insatser inom nutritionsområdet. Biståndsministern med politiska partier representerade i EU-nämden har inte offentligt kommenterat detta tecken på vilja även i Bryssel till ett förnuftigare bistånd.
Kompetensen att formulera och utvärdera behovsinriktade nutritionsprogram inom svenskt bistånd med stöd organisationer behöver stärkas. Incitamenten inom det svenska civila biståndet för behovsprövade insatser med mätbara resultat inom nutritionsområdet behöver förbättras. Svenska civila bistånds-och ramorganisationer med visad kompetens inom nutritionsområdet, brett definierad, bör inbjudas att i samarbete med lokala partners - i konkurrens - ge offerter att medverka i program för mätbar minskning av barns undernäring i geografiskt definierade områden i utsatta länder söder om Sahara. Stöd över partigränser bidrar till förnuftigare svensk utvecklingspolitik för att nå fattigare befolkningsgrupper.