Upplysningsideal istället för multikulturalism eller kulturchauvinism i integrationspolitiken

Valet till Europaparlamentet förra året innebar stora framgångar för högerpopulistiska och högerextrema partier vars gemensamma nämnare är främlingsfientlighet och rasism, numera främst riktad mot muslimer och Europas påstådda "islamisering". Möjligtvis som ett svar på de främlingsfientligas frammarsch över Europa, och på den folkliga xenofobi, och speciellt islamofobi, som utgör grunden för dessa framgångar, så sjösatte flera etablerade partier, i huvudsak men inte uteslutande på den politiska högerkanten, projekt kring nationellt identitetsskapande. I Frankrike hade man tre månaders infekterad debatt som ledde fram till ett symbolförslag fokuserat på t.ex. den franska flaggan och nu talas det om burkans "ofranskhet". Storbritanniens premiärminister Gordon Brown lanserade begreppet "Britishness", som inte heller det blev särskilt lyckat. I Sverige kom Moderaterna med förslag om "svensk-kontrakt", vilket även välkomnades av Socialdemokraternas integrationspolitiske talesman Luciano Astudillo, och nu skriver folkpartiets förre integrationspolitiske talesman Mauricio Rojas här på Newsmill i ämnet. Jag håller med Rojas om att det finns ett behov av att göra upp med den okritiska vurm för multikulturalism som på vissa sätt har präglat integrationsdebatten, men jag tror dock att ett kulturchauvinistiskt värnande om svensk kultur och historia eller "svenskhet" som redskap för integration är helt fel väg att gå.

Det kan finnas många olika anledningar till att vilja skapa en debatt kring vilka värderingar det svenska samhället bör byggas på, och hur vi skall göra för att sprida och förstärka dessa värderingar i hela Sveriges befolkning, även bland de nyanlända. Ett av de sämre är att "hålla Sverigedemokraterna utanför riksdagen". Om det är målet, och medlet blir att anpassa etablerade partiers politik efter Sverigedemokraternas främlingsfientliga demagogi, så är lite vunnet men mycket förlorat. Dessutom är Sverigedemokraternas framgångar ett tecken på vad många svenskar uppenbarligen tänker och känner, och fokus borde vara på detta samt på de bakomliggande sakfrågorna, och inte på vilket parti som får si och så många röster i valet. En annan möjlig anledning till diskussionen kring identitetsskapande är viljan att homogenisera befolkningen värderingsmässigt för att undvika kulturkrockar och obehagligheter av den typen som t.ex. den centerpartistiske riksdagsmannen Staffan Danielsson med fler tydligen känner då de ser en kvinna i niqab. Denna anledning är ännu sämre, kulturkrockar och möten av värderingar, tankar, seder och idéer ger möjlighet till rikare och djupare perspektiv och mer kunskap och insikt, givet att de kan hanteras på ett konstruktivt sätt. Och att strömlinjeforma befolkningen för att människor som Danielsson inte skall behöva oroas av att se obekanta vyer vore rent tragiskt enfaldigt. Det finns dock en mycket bra anledning till att verka för en levande debatt kring värderingsfrågor, och det är själva värderingarna i sig.

Jag upplever Sverige som ett land som idag är byggt på en upplysningstanke där vetenskap och kunskap värderas högt, och där sekulära värderingar styr hur staten agerar. Och detta leder till att, trots fel och brister, så ligger Sverige i framkant i ett globalt perspektiv vad gäller respekt för mänskliga rättigheter. Sverige har också en internationellt sett relativt progressiv syn på miljöfrågor. Detta är något att vara stolt över som svensk. Det centrala är dock inte vad svenska värderingar är, eller huruvida de är bättre än andra värderingar, utan att Sverige och svenskarna fortsätter att sträva i en riktning där universella, generella värderingar om mänskliga rättigheter och respekt för vår omvärld uppvärderas och implementeras i vårt samhälle och i våra liv.

Av den anledningen är det mycket viktigt att det förs en debatt kring alla frågor och företeelser som riskerar att göra att Sverige som samhälle tar steg tillbaka vad gäller strävan emot dessa universella värderingar. Vi måste kunna bemöta och bekämpa alla tankesystem som begränsar människors fri- och rättigheter, oavsett om de grundas på fundamentalistisk islam eller kristendom, på högerextrema eller vänsterextrema ideologier. Flickor skall ha rätt att dansa, rätt att bada med pojkar och rätt att klä sig som de vill utan påtryckningar och indoktrinering. Homosexuella skall ha precis samma rättigheter som alla andra, och skall kunna känna sig trygga och säkra. Alla människor skall ha rätt att slippa diskriminering, i arbetslivet eller på krogen, oavsett etnisk bakgrund. Diskussionen kan breddas till ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter respektive medborgerliga och politiska, men grundtanken kvarstår, vi måste kunna stå upp för de värderingar som vi vill bygga vårt samhälle på. Och det innebär att vi måste vara tydliga med att det faktum att en människa har en viss kulturell bakgrund, eller en viss religion, inte innebär att varken krav eller förväntningar på att leva upp till de universella värderingar vi vill kämpa för minskar. Kvinnoförtryck blir inte mer acceptabelt om man hävdar att det beror på kulturella eller religiösa sedvänjor. Homo-hat blir inte mer ok bara för att man hänvisar till bibeln. Vi måste göra upp med kulturrelativismen och våga ta ställning för universella värden även om det innebär att man stämplar vissa kulturella eller religiösa strömningar som problematiska. Om det faktum att Fadime Sahindal hyllas för sitt mod att bryta sig loss ifrån en förtryckande patriarkal struktur innebär att en del kurdiska män känner sig kränkta, så må så vara. Om muslimer eller kristna ogillar att man problematiserar förekomsten av religiösa friskolor där barn inte ges samma möjlighet till en sekulär, upplysningsbaserat utbildning utan riskerar utsättas för indoktrinering, så får vi ta den diskussionen. Och så vidare.

Naturligtvis bör tydliga ställningstaganden för vissa värderingar även kombineras med respekt, tolerans och pragmatism. Man måste både kunna respektera en kvinna i niqab, och hennes rätt att klä sig som hon vill, och samtidigt bekämpa de strukturer som gör att hon väljer att dölja sitt ansikte. Man måste både kunna respektera alla människors rätt att hälsa som de vill, och samtidigt verka för att trosföreställningar om att män och kvinnor ej bör röra vid varandra moderniseras och förändras. Vad gäller barn så anser jag att det är speciellt viktigt att man på alla sätt försöker motverka indoktrinering, religiös eller annan, så att de ges möjlighet att själva välja hur de vill leva sina liv, och här måste man kunna hitta sätt att möta föräldrarna i en respektfull dialog utan att kompromissa med barnens rättigheter.

Tyvärr har diskussionen kring nationella identiteter nästan helt missat dessa, som jag ser det, centrala frågor kring universella värderingar och vad man vill att samhället skall sträva efter och stå för. Istället handlar det om "svenskhet" och "svensk-kontrakt", och att man skall "ta seden dit man kommer", vilket av många anledningar leder diskussionen helt fel. För det första är argument om att man skall anpassa sig till sitt nya land enligt mig rena dumheter. Om jag kommer till ett land där det anses vara ok att slå sin fru och sina barn, skall jag då börja med det? De värderingar vi strävar efter skall vara universella, och det är just därför de bör gälla alla oavsett plats eller ursprung. Det är självklart lika fel med tortyr, förtryck, fundamentalism, homohat, hustru- eller barnmisshandel och hedersmord om de sker i Sverige, Turkiet, USA, Israel eller Iran. Skillnaden är att det är i Sverige vi kan påverka, och sträva efter att genomdriva en progressiv syn på värden och mänskliga rättigheter. Och det skall vi göra, och vara stolta över. Och i den mån vi svenskar kan påverka förhållanden på andra ställen i världen i en positiv riktning, så skall vi sträva efter det med, vare sig det gäller t.ex. att bestraffa kvinnlig könsstympning i Sverige även om den utförts i länder där det är lagligt, eller att kritisera kränkningar av mänskliga rättigheter utan att påverkas av om man har ideologiska band till det landet där det sker (t.ex. Israel eller Kuba).

Dessutom, om man hävdar att man skall anpassa sig till företeelser för att de är "svenska", så blandar man ihop universella värderingar som att behandla män och kvinnor lika eller att hålla religionen borta ifrån lagstiftningen, med kulturella vanor som att inte prata med någon på busshållplatsen, eller att köpa en massa presenter till jul. Och än värre blir det om man skall tvinga på alla utomeuropeiska invandrare ett "svensk-kontrakt". Plötsligt verkar det som om:

Det är värre för en invandrare att slå sin fru än för en etnisk svensk, för invandraren bryter mot ett kontrakt.
Det är det "svenska" som är viktigt, d.v.s. man skall vara jämställd för att det är "svenskt", på samma sätt som midsommarstång och surströmming, och inte för att det är en universell mänsklig rättighet att inte bli diskriminerad.
Vi "svenskar" är av naturen bättre än invandrare på mänskliga rättigheter som jämställdhet, och därför skall alla invandrare, oavsett om det t.ex. rör sig om en professor i genusvetenskap, läras upp och certifieras i "svenskhet" för att klara av att vara jämställda.

Med ett "svensk-kontrakt" så lyckas man alltså göra om vad som borde vara en kamp för universella värden till en nationalchauvinistisk kampanj som snarare kommer att få den tilltänkta målgruppen att känna sig kränkta och marginaliserade.

Man måste skilja på det universella kravet att alla människor oavsett ursprung, kultur och religion respekterar regler om mänskliga rättigheter, ifrån frågor som rör nationella kulturyttringar som "svenskhet" där det självklart går utmärkt att utbilda nyanlända invandrare i svensk kultur och svenska "koder", men då bör det vara en frivillig utbildning, och helt upp till mottagaren i vilken mån denne vill "anpassa sig". Här anser jag personligen att mångfald enbart berikar samhället genom att ge tillgång till fler influenser och perspektiv. Ett bra exempel på detta är bredden på kulinariska upplevelser som numera finns tillgänglig i Sverige tack vare mångkulturen. Det är viktigt att påpeka att även om religion eller kultur aldrig kan vara en ursäkt för beteenden som brister vad gäller t.ex. respekt för mänskliga rättigheter, så har givet dessa begränsningar alla lika stor rätt till sin kultur och sin religion, och alla har rätten att inte bli diskriminerade på grund av dessa. Även om du bor i Sverige så har du precis lika stor rätt att bibehålla vanor och seder ifrån ett tidigare hemland som du har att anpassa dessa och inkorporera nya traditioner i ditt liv.

Det måste vara möjligt att balansera en tydlig kompass i värderingsfrågor, guidad av t.ex. FN:s olika konventioner om mänskliga rättigheter och av tankar kring respekt för djur och natur och ett hållbart samhälle, med respekt och tolerans gentemot alla oliktänkande grupperingar i samhället. Vi måste nå fram till en debatt där man både kan kritisera och bekämpa religiösa och kulturella strömningar, men ända visa respekt och tolerans för olika traditioner, där möten och dialog främjas, men där det är högt i tak och diskussionen tillåts vara fri. Slutligen, så måste vi även givetvis kunna vara inkluderande för nya influenser och ifrågasätta gamla ingrodda "svenska" värderingar då det behövs, allt medan vi strävar efter ett klimat där möten kan ge en konstruktiv och berikande diskussion och bredda perspektiven, istället för att leda till polarisering och isolationism.

Martin Marmgren (20 artiklar)
http://martinfunderar.blogspot.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/27362

11 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Sällan har en utveckling av nödvändigheten i att samtidigt leva med, emot och genom de två polerna - respektera och acceptera - gjorts mer begriplig. Ett uppfriskande inlägg!

Permalänk | Anmäl #2 Per-Olof Olofsson, 2010-08-31, 08:41

Neville Chamberlains eftergiftspolitik kan givetvis förklaras med att Storbritannien genom denna vann tid för upprustning.

Artikelförfattarens förslag till eftergiftspolitik kanske i stället får förklaras som ett utslag av ungdomligt oförstånd. Dock, hur kan någon med polisiär bakgrund tro så gott om sina medmänniskor? Lär de sig inte någonting om människors drivkrafter under polisutbildning?

Vad händer - inte om, utan när - tranfereringskranarna stängs? Eller när bristsituationer i omvärlden ger effekter som syns på varuutbudet här?

När bakgrunden till Hållbar utveckling politiken blir tillräckligt akut synlig för den bredare allmänheten faller omedelbart den här sortens argumentation, så vilken funktion fyller argumentationen?

Permalänk | Anmäl #4 Tobias Wallin, 2010-08-31, 14:08

"universella värderingar .....att hålla religionen borta ifrån lagstiftningen" - tyvär Martin det är ingen "universella värderingar"

Permalänk | Anmäl #5 Shaun Armstrong, 2010-08-31, 17:58

Bra skrivet!

Permalänk | Anmäl #6 Björn Håkansson, 2010-08-31, 21:13

Jag tror inte du förstår. Jag är svensk, och jag är som jag är. Jag vill inte vara annorlunda. Jag behöver inte motivera vad som är bra med att vara svensk, med min kultur, med mitt tänkesätt. För oavsett det som är bra eller dåligt så är det sån jag är och det är till Sverige och svenskarna som min lojalitet hör. Jag är inte intresserad av att bli dissekerad, där saker som bedöms som skröpliga skall kasseras. När du säger att bara saker som kan bedömas som objektivt bra med mig skall behållas så har jag redan vänt dig ryggen. Och jag har redan konstaterat att de partier du tycks sympatisera med är dräglande extremister. Extremister som ifrågasätter huruvida svenska skall vara det språk som talas i Sverige. Som ifrågasätter huruvida svensk kultur har en särställning i sverige. Jag vet redan att den sida du tillhör vill mig illa. Att ni vill ta ifrån mig allt jag har. Ta ifrån mig vad jag är. Förneka det. Att jag ska behöva rättfärdiga min existens för dig och din domstol här i mitt eget land. Så vill jag inte ha det.

Permalänk | Anmäl #7 Martin A, 2010-08-31, 21:29

Hur kan upplysning om det nya landet man får tillträde till, stå i motsatts till eller hindra multikultur?

Permalänk | Anmäl #8 Pia "Vilda" Nordin, 2010-09-01, 01:21

Intressant artikel även om den innehåller ett par logiska kullerbyttor och andra missar:

- Martin vill å ena sidan försvara "sekulära värderingar och ideal om mänskliga rättigheter" men kallar sen en stor grupp människor som på goda grunder kritiserar Islam för att motverka detta för "-fobiker".

- "helt upp till mottagaren i vilken mån denne vill "anpassa sig"." - Nej, det är det. En hel del av de kulturella inslag och värdegrunder som vissa invandrare har med sig är helt enkelt inte kompatibla med svensk lag och det kitt som håller samman Sverige.

- "Det är värre för en invandrare att slå sin fru än för en etnisk svensk, för invandraren bryter mot ett kontrakt." - Här är du helt fel ute. En svensk som slår sin fru gör allt för att dölja detta då han vet att omgivningen kommer fördöma honom.
En invandrare som slår sin fru har allt för ofta en förstående omgivning. Du kanske såg det Uppdrag Granskning för något år sedan när en grupp män (muslimska invandrare) stolt satt och berättade för varandra hur de uppfostrade (!) sina fruar?

- "Man måste både kunna respektera en kvinna i niqab, och hennes rätt att klä sig som hon vill, " - Ja, på fritiden. Hon ska däremot inte kunna kräva att banker eller bussbolag ska göra undantag för indentifieringskrav. Inte heller kräva att ett företag eller skola ska anställa henne.

Permalänk | Anmäl #9 Rufsen Olsson, 2010-09-01, 08:19

Martin Marmgren: ”Tyvärr har diskussionen kring nationella identiteter nästan helt missat dessa, som jag ser det, centrala frågor kring universella värderingar och vad man vill att samhället skall sträva efter och stå för.”

Jag blir sannerligen bestyrkt ytterligare i min uppfattning att den svenska nationalidentiteten är en syntes av missionerande livsåskådning som bygger på allmän humanistisk ideologi. Detta är i tvär konstrast till hur nationalidentiteten yttrar sig hos våra nordiska grannar exempelvis.

Själv är jag nämligen uppvuxen i Tornedalen och levt mina unga år mellan två kulturer som förmedlats via radio, tv och tidningar, två nationalidentiteter men en enhetlig kultur som jag skulle kalla ”tornedalism”. Det tre språken: svenska, meänkieli (tornedalsfinskan som har stora skillnader kontra ”riksfinska”) och finska har levt sida vid sida. Detta påvar naturligtvis även nationalidentiteten där olikheter är en fundamental självklarhet men också en form av objektivitet att kunna se varandras små sociala ”futiliteter” som är väldigt viktiga på den ena sidan av Torneälven men som får folk dra smilbanden på den andra och vice versa. Men det tas jämnmod och handlar om TOLERANS för varandras pittoreska olikheter: ”not a big deal”!

Tornedalingar är lokalpatrioter, åtminstone den äldre generationen. Det är deras nationalidentitet och högst emotionell. Och jag hade fått en stor dos av det i mig. Jag försökte förstå vad svenskhet är, vad svensk nationalidentitet innebär efter att ha flyttat till Stockholm. Det tog flera år att lista ut och tidvis kändes det som en skugga som är alltid närvarande men den kan inte upplevas. Nej, den är obefintligt tunn som spontan upplevelse men den definieras ideologiskt vad vi svenskar ska TYCKA och hur vi ska TOLKA vår verklighet.

Om den svenska nationalidentiteten vore en nöjespark så skulle det vara en stor grön gräsmatta där man kan flanera alla i harmoni och lyssna på lagom underhållande amerikansk pop varvad med våra nationalklenoder som Lill-Babs och hennes kungliga musikaliska likheter. Och visst skapade det en upplevelse hos mig: en smärre chock – svenskhet är inget mer spännande än missionerande livsåskådning och helst hela världen. Vår stora olycka är det faktum att vi endast är ca 10 miljoner ”missionärer” varav den absoluta majoriteten måste ägna sig åt vardagen här hemma.

Visst har den svenska nationalidentiteten evolverat under åren och till slut fått en tydlig och så efterlängtad emotionell komponent: vår identitet ska innehålla en manisk försiktighet att inte uppfattas som främlingsfientlig.

Själv kan jag aldrig bli svensk i min identitet eftersom den svenska identitetsmodellen är så liten i jämförelse med min ”tornedalingshet” och jag känner mig som fullblods ”alien” mitt i svenskheten. Jag kan absolut inte förstå hur någon annan främling skulle kunna bli svensk genom att byta sin identitet mot den nationella kostymen som är alldeles för liten i storlek: ”baby size” passande de nyfödda svenska barnen. Bokstavligen ser jag fullvuxna svenskar gå i sin nationella sparkdräkt ”ever since” de föddes.

Permalänk | Anmäl #10 Christofer Catilan, 2010-09-03, 07:32

Jag är också för upplysningsideal. Att upplysa folk att det inte finns några gudar man kan gömma sig bakom när man vill förtrycka kvinnor eller homosexuella.Men uppysningsidealet lyser också med sin frånvaro varje gång pseudodiagnoser som "islamofobi" , "kristofobi" och "homofobi" används i debattartiklel efter debattartikel.

Permalänk | Anmäl #11 Charlie Darwin, 2010-09-03, 11:01

Jag håller med tidigare kommentarer om att artikeln är intressant och välskriven men att logiken inte håller och vissa termer är malplacerade. Att i ena stunden säga att folk måste acceptera globala universella upplysningsideal och normer och sedan i nästa stund angripa de politiker och folk som försöker göra detta och kalla dem populister, högerextremister, rasister, islamofober, xenofober. Vad dessa politiker gör som talar om nationell identitet är ju att försvara våra upplysningsideal och normer. Skillnaden från dig är att de håller sig till debatten inom sitt eget land och inte globaliserar frågan. Det vore ju ganska dumt om en politiker som Gordon Brown eller Nicolas Sarkozy skulle prata i globala termer och säga åt muslimer i arabvärlden att de inte lever upp till västerländska upplyssningsideer och "universella" normer. Det om något vore ju extremt, håller du inte med?

De här normerna och idealen du talar om är kanske universella i din idevärld, men i den reala världen så finns det länder som har en annan kultur än den liberala västerländska.

"Här anser jag personligen att mångfald enbart berikar samhället genom att ge tillgång till fler influenser och perspektiv. Ett bra exempel på detta är bredden på kulinariska upplevelser som numera finns tillgänglig i Sverige tack vare mångkulturen." Själv håller jag inte med dig om att det där med mat var ett bra exempel, jag tycker det var ett banalt och sökt exempel som det verkar som du använder i brist på annat. För övrigt så har närmast all matkultur kommit hit via andra västerländska länder eller genom globala kontakter och inte genom invandrare. Att många invandrare driver restauranger är en annan sak.

"Vi måste nå fram till en debatt där man både kan kritisera och bekämpa religiösa och kulturella strömningar, men ända visa respekt och tolerans för olika traditioner, där möten och dialog främjas, men där det är högt i tak och diskussionen tillåts vara fri"
Du motverkar själv takhöjden och friheten i diskussionen då du angriper de som vill diskutera frågan och kallar dem populister, högerextremister, rasister, islamofober, xenofober.

Permalänk | Anmäl #12 Gustav Hagstrand, 2010-09-12, 16:19

I en viss kultur är det OK att lämna sina barn i ett krig, söka asyl i Sverige och vägra att återvända till sina barn när dessa inte får komma till Sverige. Visst måste en sådan undermålig kultur bekämpas med upplysning. Men hur pratar man vett med människor som vägrar att ta hand om sina barn?

Permalänk | Anmäl #13 Robert Pettersson, 2010-10-06, 19:08

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.