Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2010-08-29 09:08, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11
Jag minns presskonferensen om Mona Sahlins affärer. Jag minns rubrikerna på löpsedlarna och chocken jag fick efter att ha förstått att även kvinnliga makthavare lärt sig "glömma" vad som är rätt och fel.
Varit inom politiken ett kort tag, sett och hört rävspelet bakom kulisserna. Därför är jag numera en mycket nöjd deckarförfattare. I mina böcker kan jag ljuga och det är legitimt. I litteraturens fiktiva värld förväntar sig ingen läsa sanningen.
Vid tidpunkten när detta kom till allmänhetens kännedom 1995 var Mona Sahlin utsedd att efterträda Ingvar Carlsson, som då var statsminister. Första bilden av "affären" var att Mona enbart köpt sig några chokladbitar på statens kontokort och då minns jag att jag blev förbannad över att media behandlade Mona så illa, för så fjantigt lite.
Men när det framkom att Mona Sahlin tagit ut ett "förskott" på lönen med över 50 000 kronor blev jag först besviken och sedan arg. I det ögonblicket när "sanningen" lades ut på bordet tyckte jag att Mona Sahlins tårar varit ett spel för gallerierna.
Om jag minns detta, är jag också övertygad om att många fler med mig gör det. Detta är vad jag tror ligger Mona Sahlin i fatet. Hon är inte trovärdig. Hade Mona Sahlin gjort sig skyldig till ett inhandlande av två ynka chokladbitar hade jag istället blivit arg om de socialdemokratiska starka männen inte ställt sig vid hennes sida.
I stället satt Mona Sahlin och ljög inför pressen. Hon berättade inte sanningen. utan den slungades emot oss med braskande rubriker i kvällspressen.
Däremot är jag ganska övertygad om att många i hennes närhet redan under en längre tid visste om Monas klavertramp, men inte sa någonting förrän det kom ett läge som passade. Och läget kom när det visade sig att Mona Sahlin var den tilltänkta "Kronprinsessan" . Vem som efterträdde Ingvar Carlsson med ett evigt "Nej, jag vill inte bli partiledare/statsminister" på läpparna vet vi och jag vet också vad jag tycker om Göran Perssons kvinnosyn och den är allt annat än trevlig. Därför vill jag påstå att det var "någon" som läckte uppgifterna om Mona Sahlin till pressen när hon blev ett hot och en konkurrent om statsministerposten.
( Gav människor i Mona Sahlins närhet henne medvetet dålig rådgivning?)
Men faktum kvarstår, Mona Sahlin sa inte hela sanningen när hon hade chansen och därmed är det nog få, inkluderat mig själv, som tror att Mona Sahlin är pålitlig och kan handskas med pengar, våra pengar.
Ovanpå allt detta tror jag Mona Sahlin har för mycket av "stockholmskböna" över sig. Den dialekten är inte över sig populär i hela landet. Går kanske hem på Söder i Stockholm, men inte i samma grad i Majorna i Göteborg.
Många ser enbart på politiken, inte på partiledaren, men jag själv tittar nästan alltid på vem som leder partiet, eftersom jag av erfarenhet vet att det är från ledaren och dess innersta krets orderna delas ut. Och är inte ledaren trovärdig blir inte resten av partiet det heller. Så är det för mig.
Varför väcker Mona Sahlin ett så hårt motstånd?

Det är Sahlins stillsamhet som retar gallfeber på motståndarna
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Som norrlänning och boende "längst upp" i Sverige är Monas stockholmsdialekt inga problem. Problemet är att fokusera för mycket på image och mindre till vad Mona säger.
Det är en gammal god sanning är att om man inte vill av olika orsaker diskutera politikens innehåll, så går man till attack på annat som är svårare och mer av personlig karaktär.
Det verkligt allvarliga är inte Mona Sahlin, utan sittande statsminister. Visst är det "tillåtet" att tillgripa överord och överdrifter i en valrörelse men att en regeringschef så uppenbart slarvar och rent av ljuger - är mycket allvarligt.
Reinfeldt uttalade trovärdigt efter valsegern att han skulle bli "hela landets statsminister" men det var det han sa. Men i en valet avgörs inte vad som sägs utan vad som gjorts och görs.
Alliansens politik gynnar mest de som bor i 08-området, jag inte alla, tror att de flesta i s k invandrarförorterna har mycket svårt att identifiera sig med den bild Reinfeldt målar upp.
Och vi som bor lång utanför tullarna undrar ofta om det är samma land som vi bor i som statsministern. Dessvärre förstärker också media den bilden - beskrivningen av verkligheten sker utifrån det inskränkt, lokala centrumperspektivet.
Hat är nog att ta i men det kom fram en del andra saker som P-böter och elende som sett för sig är struntsaker i tanke på den inkomst hon hade.
Men den bild som växer fram är att hon helt enkelt inte var situationen vuxen. Hon gav intryck av att inte kunna hantera situationen, att hon helt enkelt burits fram till en position hon inte hade förmåga att hantera. Det intrycket kvarstår och det är snarast det som ligger henne i fatet.
Kan du inte skriva en text om det svarta tjänster finansministern köpt? Nej just det...det är ju en heeelt annan sak. Han är ju man och trovärdig.
Det är så lätt att ge sig på Mona. Att krafsa efter en strupe som så många redan krafsar efter. Det är nästan lite skönt va, att känna sig trygg i pöbeln?
Att tala om hat tycker jag är fel, hat är ett mycket starkt ord. Många jämför Mona Sahlin med Olof Palme, som var djupt impopulär, men det finns en stor skillnad. Palme ogillades främst av sin meningsmotståndare men han var omtyckt bland sina egna. Mona ogillas främst av sina egna. Jag tror få borgliga sympatisörer har något emot Mona som person, det är hennes politik de inte gillar.
Den sk "Toblerone skandalen", som egentligen handlade om tio tusentals kronor och inte några bitar choklad, läcktes troligtvis till pressen från Monas meningsmotståndare inom partiets vänsterflygel.
Heja Ramona! Bra sammanfattat. Nej, hon är inte trovärdig. Men däremot är hon ett synligt bevis på att har du väl en gång etablerat dig i politikertoppen så kan du komma undan med vad som helst. Tänker på alla p-böter som en annan springer gatlopp för att få betala - om man nu råkar få en. Fick hon inte en egen p-ruta i riksdagshuset också. Snacka gräddfil i dom försumligas rike!
Dessutom är hon ju kvinna och en sån ska bara bli statsminister i Sverige. Vi måste kunna skryta med det inför hela världen. Wow! Jag vill gärna ha en alfahanne på toppen som ska leda oss. Är således inte heller nöjd med sammetslene Reinfeldt. Det är synd om människorna och speciellt synd är det om Sverige.