Sammanblandning av många äpplen och päron i DN-debatten om (anti)liberalism

Svante Nycander, mångårig politisk chefredaktör på DN, skrev i juli på DN debatt att antiliberalismen är utbredd både vid många svenska universitet och vid många svenska kulturredaktioner, inklusive DN:s egen.

Hans (två) inlägg utlöste en våldsam reaktion på DN:s kulturredaktion som också omedelbart gick i svaromål. Inom ramen för en 'kulturdebatt' har (hittills) inte mindre än fyra av redaktionens egna skribenter tillåtits avlossa bredsidor mot Nycander.

Först ut är Ann Heberlein som skriver att Nycanders uppfattning bygger på 'paranoida vanföreställningar'. Hon skriver också att det är viktigt att utmana sina värderingar och antyder att det är något hon klarar men inte Nycander. Vidare presenterar Heberlein exempel på hur hon utmanar sig själv genom att läsa Aftonbladets kultursidor eftersom dessa 'publicerar några av Sveriges mest intressanta skribenter'. I den mån liberala tankegångar sägs vara av intresse är det socialliberala tankegångar och figurer som John Rawls. Heberlein avslutar ett av sina två inlägg med att insinuera att Nycanders debatt är ointressant. Ett andra inlägg avslutar hon med att insinuera att Nycander har ett moraliskt ansvar att inte hålla fast vid sin uppfattning.

DN:s kulturredaktion medger därefter debattutrymme åt Sven-Erik Liedman, en politisk 'marxian' (enligt självvald beteckning). Få i svenskt kulturliv är lika dekorerade som Liedman. Han är bland annat före detta professor i idé- och lärdomshistoria, mångårig skribent på Sydsvenskans kultursidor samt mottagare av en rad kulturpriser, bland annat Augustpriset och Svenska Akademiens Nordiska pris. Nycander har i ett av sina inlägg kritiserat Liedman för det stora utrymme han ägnar åt marxismen i sin lärobok 'Från Platon till Lenin', en lärobok som i decennier ingått i kurslitteraturen på universiteten. Liedman försvarar sig med att marxismen är 'en knepig tankebyggnad som är lätt att förstå och lätt att förenkla'. Vän av ordning skulle kunna komma med en invändning. Skulle inte samma sak kunna sägas om liberalismen eller för den del om vilken 'ism' som helst? Liedman talar genom Henrik Berggren när han avslutar sitt inlägg med att avfärda liberalismen som 'Stark i köttet, svag i anden'. Är inte det en grov förenkling som för övrigt också skulle kunna appliceras på socialismen? Nycander har även kritiserat Liedman för att hans lärobok i idéhistoria helt hoppat över icke-marxistiska tänkare som John Milton, Baruch Spinoza, Immanuel Kant, Benjamin Constant, Alexis de Tocqueville, Richard Cobden är samt Amerikas samtliga grundlagsfäder. Liedman replikerar att 'Jo, jag kunde fyllt hela boken med namn, som en telefonkatalog'.

Björn Wiman, kulturchef på DN, står för nästa inlägg i debatten. Han tycks både vilja och inte vilja kännas vid ordet liberal. Om det slungas ut som ett 'okvädingsord' från den ena eller andra 'vettlösa' politiska riktningen kan det betraktas som en 'hedersbetygelse'. Därmed insinuerar Wiman att beteckningen liberal inte är hedervärd i ett mer alldagligt sammanhang. Gällande Nycanders påstående om ett antiliberalt kulturklimat konstaterar Wiman helt sonika att det påståendet är inaktuellt. Att det är så 'har redan påpekats av flera andra skribenter' skriver Wiman och antyder på så vis att det inte finns anledning att fördjupa resonemanget. Det gör han inte heller. Vilka är då dessa andra skribenter? Jo, just det, DN:s egen Heberlein samt Sven-Erik Liedman.

Ola Larsmo, en tredje DN-skribent, står för nästa artikel. Han hävdar att debatten om liberalismen är öppen. Det stödjer han med argumentet att flera vänsterskribenter skrivit om liberalismen, bland annat Per Wirtén och Anders Ehnmark. Vidare hävdar Larsmo att kluvenhet är ett avgörande kännetecken för liberalismen. Det sägs finnas en socialt ansvarstagande 'geijersk' variant. Den påstås vara väsensskild från en marknadsdriven 'spenceriansk' variant som sägs handla om 'den starkares rätt'.

Den fjärde DN-skribenten att komma till tals är Sverker Lenas. Han berättar att han är en av de 'studenter som hade turen att få läsa Liedmans lärorika och genomträngande analys av liberalismen'.
Lenas öppna antiliberalism känns som befriande ärlig jämfört med den mer försiktigt garderande hållning som förfäktas av hans kollegor. Det hindrar inte hans vidare resonemang från att vara fullständigt uppåt väggarna. På gammalt och välbeprövat vänstermanér blandar Lenas samman päron med äpplen och sätter likhetstecken mellan liberalism och imperialism. Detta trots att imperialism inte går att knyta till ideologi utan handlar betydligt mer om att individer med personlig erövringslust förfogar över en stark armé. För inte kan väl Lenas mena att Karl XII drevs av liberala värden? Eller Stalin? Mao? Djingis Khan? Napoleon? Putin?

Under den gångna veckan fick även Per Gahrton presentera ett inlägg i debatten om antiliberalism. Han hävdar uppfattningen att liberalismen är en förverkad kraft. 2000-talet tillhör, hör och häpna, miljörörelsen.

I DN:s 'kulturdebatt' om antiliberalismen har alltså (hittills) sex skribenter fått utrymme med en inställning till liberalismen som pendlar mellan ambivalens och fientlighet. Sent omsider (5 respektive 6 veckor efter debattstarten) har även två 'öppna' liberaler medgivits debattutrymme, det vill säga liberaler som inte har ett behov att i större eller mindre utsträckning friskriva sig från beteckningen. Det är Mattias Svensson från tidningen Neo och samhällsdebattören Johan Norberg. Dessa två försvarar angreppen på liberalismen genom att punktera vulgärtolkningar och karikatyrbilder som förekommit tidigare i debatten. Båda gör det med den äran, säkert väl medvetna om att 'drevet' är redo att kasta sig över minsta felsteg. Inte desto mindre illustrerar försvarsbehovet att det nu är liberalerna som tvingats på defensiven. Ursprungsfrågan, huruvida antiliberalism präglar svenska kulturredaktioner och universitet, har i bådas inlägg hamnat i skymundan .

Debatten är intressant men inte så mycket av det föregivna skälet. Gällande frågeställningen huruvida DN:s kulturredaktion är antiliberal eller inte kan den enkelt 'lösas' genom att betrakta socialliberalismen och den klassiska liberalismen som två helt skilda ideologier. Svaret på om kulturredaktionen är antiliberal eller inte är då ett lika rungande nej gällande socialliberalismen som ett rungande ja gällande den klassiska liberalismen.

Att problemställningen framstår som så laddad för flertalet skribenter vittnar om ett felaktigt angreppssätt. Föreställningen att den ena ideologin är bättre än den andra löper som en röd tråd hos flertalet debattdeltagare, vare sig det rör sig om kulturredaktionens socialliberaler, 'marxianer' som Liedman, miljökämpar som Per Gahrton eller klassiska liberaler som Svensson och Norberg.

I alla politiska läger tenderar det att vara lätt att se intressegrus i andras ögon men svårt att identifiera liknande grus i egna. Ändå finns det ingen ideologi som sitter inne på hela sanningen. Med en syn som är helt befriad från ideologiska intresseperspektiv blir det uppenbart att alla 'ismer' - såväl konservatismen, liberalismen, socialismen som socialliberalismen - kan betraktas som moraliska alibin för ett specifikt samhällsintresse: jordägarna, industrialisterna, arbetarklassen respektive (undre) medelklassen.

Historien talar sitt tydliga språk. Verkligheten styr idéerna, inte tvärtom. Edmund Burke vann gehör med sin konservativa argumentation, först presenterad år 1790 i skriften 'Reflektioner om Franska Revolutionen', på grund av att franska revolutionen skakade den politiska ordningen. Det konservativa etablissemanget i Storbritannien behövde då presentera en motbild till det nya och för stunden trendiga demokratiska tankegodset. John Stuart Mill vann gehör med sin 'Om Friheten' för att den publicerades under 1800-talets andra halva, det vill säga efter att industriägarna flyttat fram sina positioner i såväl whigpartiet (tidigare dominerat av jordägare) som parlamentet. Boken publicerades samma år som whigpartiet bytte namn till det liberala partiet (år 1859). Karl Marx publicerade sitt idag berömda manifest elva år tidigare (år 1848). Vid den tidpunkten dånade redan revolutionsmullret på många håll i Europa. Flertalet 'folkrevolutioner' slutade som fullständiga misslyckanden och Karl Marx förblev en relativt obskyr figur under egen levnad. Först med ryska revolutionen, då Marx tankegods blev användbart för någon med verklig makt (Lenin), slog det igenom på allvar. Att socialismen övergav revolutionsagendan i i-länderna berodde på att det marxistiska talet om sjunkande levnadsstandard för arbetarklassen helt enkelt visade sig felaktigt. Att liberalismen transformerades till socialliberalism berodde på fackföreningarnas växande styrka. Efter deras krafttillväxt måste alla högerregeringar med överlevnadsambitioner ta större hänsyn till sociala frågor. Det var Tysklands Bismarck som på 1880-talet presenterade världens första 'välfärdsbudget'. Winston Churchill var ett av de ministernamn som agiterade starkast för Storbritanniens första välfärdsbudget (som klubbades igenom år 1908). Under 1900-talets andra halva växte medelklassen på arbetarklassens bekostnad. Som en följd har socialliberalismen vuxit fram som tongivande politisk ideologi. Som ett brev på posten lyfter etablissemanget upp en socialliberal på den högsta ideologiska taburetten, John Rawls.

Mönstret är egentligen klart som källvatten. Att det rätta sambandet mellan orsak och verkan grumlas i den retoriska debatten beror på det för stunden dominerade politiska intressets tolkningsföreträde. Detta tolkningsföreträde har alltid använts för att basunera ut budskapet att alla åsiktsläger undantaget det egna är styrda av 'krassa egenintressen'.

Betyder detta att de ideologiska auktoriteternas rön saknar värde? Inte alls. Dessa bör snarare betraktas som de mest förtjänstfulla marknadsförarna för sin respektive ideologi. En god marknadsförare identifierar den egna produktens mest positiva värden och lyfter sedan fram dessa i kommunikationen. Vi konsumenter uppskattar ofta produktkommunikation som inrymmer ett mått av sanning. Ändå förstår vi att ta den med en nypa salt för vi vet att risken är stor att eventuella problem sopats under mattan. På precis samma sätt bör vi betrakta den politiska (marknadsförings)kommunikationen, kanske allra mest när den presenteras av medaljbehängda auktoriteter. Den ena ideologin kan vare sig sägas vara särskilt mycket bättre eller sämre än den andra. Den viktigaste skillnaden mellan ideologierna är att de marknadsför olika intresseperspektiv. Det är i samhällets intresse att dessa olika intressen balanserar varandra. Därför måste också alla ideologier medges utrymme.

En överdriven tilltro till idéernas betydelse leder till att den 'intellektuella debatten' börjar handla om att vara påläst gällande hur någon 'storhet' resonerat snarare än om att förstå vad som sker i verkligheten. Debatten reduceras då till en pseudodebatt.

En överdriven tilltro till tanken att ett åsiktsläger inrymmer överlägsna idéer och därmed är 'finare' än ett annat leder till snobbighet och arrogans. Det beror på att en sådan tilltro är synonym med en strävan att förgöra alla 'ondskefulla' meningsmotståndare. När debatten utvecklats till en pseudodebatt legitimerar sig en debattör (som söker godkännande i etablissemangskretsar) genom att svänga sig med lite trendakademiska termer som signalerar att han eller hon har läst 'rätt' idéböcker. Detta trots att ingen 'ism' står och faller med vad tänkare som Geijer, Spencer, Mill, Tocqueville eller Karl Marx menade egentligen. Hade inte dessa personer framträtt och formulerat moraliska alibin åt en viss politisk åsiktsriktning så hade någon annan gjort det. Inte i något ideologiskt läger går det att komma närmare en 'inre kärna' än vad som är bäst och samtidigt låter bäst för de viktigaste stödtrupperna.

Om det är något de politiska ideologierna står och faller med är det stödtruppernas politiska styrka. Regeringspolitik har alltid avgjorts av styrkesammansättningen i samhället. Varaktiga maktförskjutningar i parlamentet har också alltid ägt rum som en följd av varaktiga maktförskjutningar i samhället. Det är denna verklighet som är mest intressant att studera och debattera. Det är sådant som ligger bakom det ompositioneringsarbete som i närtid bland annat tagit former som 'New Labour' i Storbritannien och 'Nya Moderaterna' i Sverige.

Nycander framförde en önskan om ett ökat utrymme för den klassiska liberalismen i syfte att möjliggöra en mer balanserad samhällsdebatt. Kravet är högst rimligt. Nycander har inte på något sätt antytt att han menar att andra perspektiv ska förkvävas. Desto fler har däremot visat sig villiga att försöka förkväva hans perspektiv. Den häftiga reaktionen på hans egentligen modesta önskan är bevis nog för att den påstått 'öppna' kulturdebatten är starkt politiserad. När stark politisering karakteriserar tillståndet på landets mest inflytelserika kulturredaktion, det vill säga på en redaktion som i hög grad avgör den svenska kulturdebattens takhöjd och innehåll, är det inte bara motiverat att tala om en kulturkris. Det är också motiverat att tala om ett demokratiproblem.

Mark Brolin (12 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/27214

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag känner stor tillfredsställelse i att jag slapp denna debatt som skissas av Mark Brolin då jag gjorde mig av med DN för ett antal år sedan eftersom den kändes som en enda stor megafon för vänsterns kulturelit och framstod som nämnda elitens, samt politikerelitens Pravda.

En tidning som enbart företräder (i hela sitt upplägg) den absoluta, politiskt korrekta sanningen är helt enkelt desinformativ och därför värdelös.

Permalänk | Anmäl #1 Jörgen Trauner, 2010-08-27, 12:35

Äntligen

Permalänk | Anmäl #2 Patrik Ripa, 2010-08-30, 08:39