Jämställdhetspolitik utmanar demokratiska värden

Någon humortidning hade för ett tag sedan ett löp som var mycket träffande: "Jättekomet hotar slå ut allt liv på jorden - kvinnor värst drabbade". Svensk jämställdhetsdebatt, med ensidig fokus på kvinnor och kvinnors offerstatus, balanserar på denna gräns till det absurda.

I både artiklar och inlägg vänder många skribenter ryggen åt denna ensidighet och det lätt skruvade tonläge som är så utmärkande för vår hemsnickrade jämställdhetsdiskurs. Det har inte minst debatten här på Newsmill visat.

Ensidigheten, den så kallade gynocentrismen, är en naturlig ingång för kritik ur ett demokratiperspektiv. En rimlig utgångspunkt borde vara att svensk jämställdhetspolitik måste bygga på en positiv syn på båda könen. Störtande kometer drabbar, som bekant, både kvinnor och män.

En jämställdhetspolitik som är låst vid att betrakta den ena halvan av befolkningen som offer och det andra som förövare har inget att göra i den svenska demokratin. Om man skulle göra motsvarande, kollektiva uppdelning och anklagelse efter etniska linjer, så skulle de flesta uppfatta det som ren rasism.  Med all rätt. Frågan är varför vi ska tolerera en rasism som görs efter könsmässiga linjer.

En konkret konsekvens av gynocentrismen är att jämställdhetspolitiken på flera punkter strider mot den så grundläggande demokratiska principen om likabehandling. Inte minst vad gäller användningen av systematisk särbehandling, genom kvotering, i en rad olika sammanhang. Främst minst inom utbildningssystemet och i arbetslivet. Här är det inte längre individens val, vilja eller kunskap som är styrande. Könet går före. Konsekvensen blir en institutionaliserad diskriminering.

Ett konsekvent underkännande av individers fria val är också demokratiskt tveksamt. Hanteringen av föräldraförsäkringen är ett tydligt exempel. Åtta av tio svenskar vill bestämma själva, men svenska småbarnsföräldrar följer inte direktiven från den politiska och mediala eliten. Som amen i kyrkan, hotar då tvingande lagstiftning.

Här borde det finnas ett demokratiskt korrektur, men tyvärr har begränsningarna i det svenska partiväsendet visat sig tydliga. Det folkliga inflytandet, grunden för demokratin, har inte fungerat i detta fall. Om alla partier utom (kd) önskar gå emot folkviljan, var lämnar man väljarna då?

Till detta bör läggas den allmänna radikalisering som jämställdhetspolitiken genomgått, som också utmanar demokratiska värden. Till exempel genom införandet av genuspedagogik i förskolan. Det är ett fullskaligt experiment med barnens könsidentitet. En mindre armé av så kallade genuspedagoger ska styra undervisning och barnens lekar i riktning mot det könspolitiskt önskvärda.

Genusfolket använder sig gärna av en egen begreppsapparat och ett nyspråk i Orwells anda. Lekar och färger blir "könskodade" enligt outgrundliga analyser. Och alla invändningar möts med pseudoargument om att genus bygger på vetenskap, att det står för det som är "sant".

Genuspedagogikens drömmar om en avkönad värld är utopiska och utgör en extrem variant av social ingenjörskonst. Nu handlar det inte längre om att barnen ska gymnastisera och borsta tänderna. Nu ska själva identiteten, individens kärna, moduleras om.  När fick väljarna rösta om det? Och kanske ännu viktigare: Hur går detta DDR-liknande projekt att förena med det självklara, demokratiska kravet på respekt för invididens integritet?

Att jämställdhetsfrågan hamnat i denna demokratiska återvändsgränd kan bara förklaras med att grundreceptet är fel. Oavsett regering, har jämställdhetspolitiken haft radikalfeminismen som ideologisk bas. Det är radikalfeminismens benhårda världsbild och begreppsapparat som genomsyrar politik och media. Där är ingen åtgärd för extrem för att inte prövas.

Integrations - och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har nyligen framhållit att jämställdhetspolitiken måste utgå från individen och hon har samtidigt tagit avstånd från identitetspolitik. Det är välkommet. Men det räcker inte. Det måste ske en total omläggning. Där radikalfeminismen överges som ideologisk bas, och jämställdhetspolitiken tar en riktning som inte längre så flagrant utmanar centrala demokratiska värden.

Håkan Eriksson, en av författarna till boken "Folkhemmets balkanisering - diskrimineringskulturens baksida". Ekerlids förlag.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/27236

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det är minst sagt förvånande att finna så mycket ointelligens, integritetslöshet och medlöperi hos företrädare för det offentliga Sverige - från ministernivå över ledande företrädare för högskolorna, till ledarskribenter såväl som en rad journalistkändisar, samt s.k. intellektuella.

Kritiskt tänkande och civilkurage är knappast företeelser som, åtminstone i det påtalade fallet, kännetecknar det offentliga Sveriges kynne - desto mer gör det tydligen den "politiska korrektheten" och en oreflekterad konflikträdsla.

Permalänk | Anmäl #1 Jörgen Trauner, 2010-08-30, 12:50