Ubåtskommissionen 2.0

Foto: Jonas Ekströmer/scanpix

Rolf Ekéus om Ubåtskommissionen 2.0

Ekéus: ÖB Bengt Gustafsson förstod aldrig det kalla krigets logik

Publicerad: 2010-08-25 19:08, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11

I synen på såväl neutralitetspolitiken som ubåtskränkningarna redovisar förre ÖB Bengt Gustafssons bok stora blottor. Det är en skandal att Gustafsson har så liten förståelse för Sveriges roll under kalla kriget, skriver ambassadören och tidigare ubåtsutredaren Rolf Ekéus.

178 millningar
27 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Rolf Ekéus har bland annat varit Sveriges ambassadör i Washington, chef för vapeninspektörerna i Irak samt ordförande i den senaste utredningen om ubåtskränkningarna.

Bengt Gustafsson, Sveriges överbefälhavare mellan 1 oktober 1986 och den 30 juni 1994, har skrivit en bok över två teman, om den svenska neutralitetspolitiken och om ubåtsfrågan i svensk politik.

I vad avser det första temat blir det något av en överraskning att i boken finna att Sveriges överbefälhavare under ett viktigt skede i europeisk säkerhetspolitik tycks sakna full insikt i den svenska neutralitetspolitikens principer och speciellt det viktiga samspelet mellan diplomati och försvar. Det är egentligen något av en skandal att Gustafsson endast tycks ha en diffus förståelse för den svenska säkerhetspolitiken som under det kalla kriget i sitt nordiska och internationella sammanhang byggde på nödvändigheten att skapa trovärdighet i vår omgivning både för Sveriges intentioner att förhålla sig neutral vid ett krigsutbrott och för försvarets förmåga att verka avhållande mot invasionsföretag mot vårt land.

Trovärdighetskravet innebar att Sovjetunionen, den potentielle fienden, i sin planering skulle utgå från att Sverige i händelse av ett krigsutbrott mellan öst och väst inte skulle ansluta sig till NATO, delta i västs operationer mot Warszawa-pakten och eller upplåta sitt territorium som bas eller genomfartsområde för NATO och att Sovjet därför inte skulle ha haft anledning angripa Sverige. Det var därför som de svenska regeringarna under det kalla kriget, vare sig de leddes av Erlander, Palme, Fälldin eller Ullsten, strikt förbjöd förberedelser för operativ samverkan med väst, en politik som formulerats år 1959.

Som den säkerhetspolitiska utredningen 2002 kunde visa följde försvarsmakten under alla år till all lycka, även under ÖB Gustafsson, i praktiken denna linje, dvs inga förberedelser för operativ samverkan med NATO i strid mot regeringsdirektiven ägde rum under åren 1959 till 1990. Inte minst därför är det trist att Gustafsson i sin bok angriper Olof Palme för att driva inrikes-utrikespolitik när Palme bestämt hävdade betydelsen av en trovärdig neutralitetspolitik för Sveriges säkerhet. Det som möjligen kan ha förvirrat Gustafsson kan ha varit det tidvis omfattande försvarstekniska utbytet mellan Sverige och USA, vilket kom att verksamt bidra till den svenska försvarsförmågan. Det kan också förefalla som Gustafsson felaktigt uppfattat det svensk-amerikanska militära underrättelseutbytet som avvikande från neutralitetspolitikens principer. I själva verket innebar varken det tekniska samarbetet eller underrättelseutbytet någon avvikelse från neutralitetspolitikens förbud mot förberedelse för operativ samverkan med främmande makt.

Läsaren får ett olustigt intryck att Gustafsson inte har lyckats förstå den roll som svensk diplomati spelade för svensk säkerhet och fred under den tid av kalla kriget när han innehade posten som ÖB.

Huvuddelen av Gustafssons bok handlar om ubåtsfrågan med den förpliktande titeln "Sanningen om Ubåtsfrågan". Gustafsson berörde frågan för några år sedan (2005) med en betydligt blygsammare titeln "Ubåtsfrågan - sanningen finns i betraktarens ögon".

Vad som är betänkligt med boken "Sanningen" är att Gustafsson som ÖB två gånger personligen var engagerad i ubåtsfrågan och det på ett sätt som ifrågasatte hans omdöme. Det finns därför anledning befara att vi här talar om en inlaga i politiskt självförsvar.

I november 1987 sökte ÖB Gustafsson överraskande förmå regeringen utpeka Sovjetunionen som ansvarig för intrång i svenskt territorialvatten. Statsminister Ingvar Carlsson reagerade kraftigt mot denna vad han kallade överrumplingsmanöver och mot den "vårdslösa och ansvarslösa handläggningen från militärens sida". Det var onekligen ett oblygt försök från ÖBs sida att intervenera i utrikespolitikens bedrivande, inte minst i ett läge där känsliga svensk-sovjetisk förhandlingar pågick om den ekonomiska avgränsningen i Östersjön. Carlsson svarade med att organisera en granskningsgrupp med generalmajoren Bengt Wallroth som militär sakkunnig. Granskningen utvisade att materialet inte höll för ett utpekande av Sovjetunionen. ÖB Gustafsson fick krypa till korset och erkände att det inte var möjligt att fastställa inkränktarens nationalitet.

Det andra tillfället inträffade i maj 1994, där dock det politiska ansvaret för en grov diplomatisk och politisk fadäs föll på dåvarande statsministern, Carl Bildt. Denne anklagade på tvivelaktiga premisser Ryssland och dess president för ubåtsintrång i svenskt teritorialvatten 1993 och våren 1994. I sin skrivelse till presidenten tog sig Bildt till och med före att hota om "allvarliga konsekvenser". Utifrån en bedömning av det internationella politiska och diplomatiska läget år 1993 - 94 var sannolikheten av den nya ryska staten skulle utföra omfattande ubåtsoperationer riktade mot Sverige snarast obefintlig. I sakfrågan måste dock ansvaret, utöver på statsministern och hans rådgivare i Statsrådsberedningen, tillskrivas militärledningen och då i synnerhet ÖB Gustafsson. Vid tidpunkten för Bildts slarviga anklagelseakt var det känt i vida kretsar inom försvarsmakten, inte minst genom informationer från en pågående FOA-granskning, att ljudupptagningar som skulle bevisa rysk aktivitet, pekade på något helt annat än ubåtar. Det blev Gustafssons efterträdare (i juli 1994) generalen Owe Wiktorin som omedelbart efter sitt tillträde formellt informerade regeringen om att ljud som påståtts härröra från ubåtsoperationer i själva verket orsakats av simmande minkar och fiskstim.

Boken om "Sanningen" visar sig i själva verket handla om ett oblygt försök av Gustafsson att föklara och försvara sina tillkortakommanden 1987 och 1994. I själva verket blev det generalen Wallroth år 1987 och ÖB Wiktorin år 1994 som fick sortera ut Gustafsson misstag. Med en så pretentiös titel måste man givetvis begära en allsidighet i sakredovisning och slutsatser, något som förefaller främmande för Gustafsson som selekterar enbart uppgifter som pekar i en riktning utan respekt för ubåtsfrågans komplexitet.

Av en f.d. överbefälhavare borde man kunna begära en seriös redovisning av de strategiska förutsättningarna för ubåtsoperationer i Östersjön, men i Gustafssons framställning får man nöja sig med en simplistisk fixering vid bilaterala svensk/sovjetiska relationer med med återfall i den olyckssaliga Ubåtsskyddskommissionens 1983 ensidiga förklaringsmodell att registrerade intrång utgjorde en del av förberedelserna för en sovjetisk invasion av Sverige. Planering av invasionsföretag kräver inte bara identifikation av tillgänglig trupp, undersökning av målområden etc, men till syvende och sist, träning och övning, med andra ord militära manövrer. Efter Berlinmurens fall blev dokumentationen av Warszawapaktens militärmanövrer tillgänglig för forskningen. Som den säkerhetspolitiska utredningen 2002 och ubåtsutredningen samma år kunde redovisa var alla paktens övningar inriktade på att med de stående truppförbanden från utgångspositioner i Östeuropa genomföra anfall med kort förvarning för att genom Fulda-gapet tränga fram till Atlantkusten. Denna anfallsmodell förutsatte omfattande framförflyttningar av utrustning och trupp från de bakre echelongerna för att upprätthålla den inledande anfallsvågens momentum. För att möjliggöra detta hade Warszawapakten i Östersjöhamnarna samlat omfattande transporttonnnage och militära resurser.

Samtliga Warszawapaktens övningar och krigsspel från slutet av 1970-talet visade ett entydigt mönster, nämligen att, parallellt med ett genombrott på den europeiska centralfronten, pakten skulle genomföra ett flankangrepp via Östersjön mot de danska öarna och Jylland för att därmed förse trupperna på centralfronten med logistik och reserver, samt eventuellt angripa NATO-styrkorna från norr efter Nordsjökusten. Det kan noteras att inget fall manövrer eller krigsspel inrymde angrepp mot svenskt territorium. Detta övningsmönster var givetvis väl känt av NATO. Det var därför den västtyska marinen i krigsplaneringen tilldelades huvudansvaret för att med ubåtsangrepp störa och bekämpa Warszawapaktens strategiska framförflyttningar i södra Östersjön. De sovjetiska ubåtarna i regionen å andra sidan hade i uppdrag att skydda transporterna bl.a. genom bekämpning av NATOs, främst västtyska, ubåtar. I detta läge erbjöd den svenska skärgården från Blekinge upp mot Stockholm gömställen och "parkeringsplatser" för ubåtar med operativa uppdrag i Östersjön. Operativt var alltså maktblockens ubåtsoperationer primärt riktade mot det motsatta maktblocket. Premisser om kränkande nation behövde därför inte nödvändigtvis peka enbart på den ena sidan i det pågående kalla kriget.

I detta sammanhang måste man också beakta den stora danska säkerhetspolitiska utredningen år 2005 om "Danmark under kalla kriget", som med tillgång inte enbart till Warszawapaktsdokumenten utan till NATOs planering tveklöst bedömde att kränkningar av svenskt territorialvatten mycket väl kunde härröra också från NATOs operationer.

Den expertsammansatta Ubåtskommissionen 1996 kom till slutsatsen att främmande undervattensverksamhet hade förekommit på svenskt vatten, men klargjorde att den inte kunde göra något uttalande om från vilket land de främmande undervattensfarkosterna kommit. Dessutom deklarerade Kommissionen att rapporteringen från Försvarsmakten byggde på hypoteser som i sin tur grundade sig på osäker information. Kommissionen noterade att detta förhållande inte redovisats i Försvarsmaktens rapportering som givits en alltför kategorisk utformning trots att den alltså varit baserad i större utsträckning på hypoteser än på verifierade händelser.

Givetvis kan inte dåvarande ÖB Gustafsson fritas från denna drabbande kritik. Gustafsson har vidare uppenbarligen inte tagit intryck av Kommissionens hårda bedömning utan upprepar i sin bok i detalj samma intellektuellt ohållbara och undermåliga argumentation som han som Försvarsmaktens chef tidigare framlagt och som underkänts av Kommissionen.

Frågorna om ryska mini-ubåtar, när de tillverkades och när de sjösattes, har inte tillförts något nytt. Ingen internationell forskning har gett något stöd till Bengt Gustafssons på Carl Bildts teser år 1991 baserade upprepningar. Ubåtsutredningen 2002 kunde i internationell ubåtslitteratur inte finna några seriösa belägg för att Sovjetunionen utvecklat sådana ubåtssystem och tvivlade på att sådana system skulle ha framtagits för att sättas in enbart mot Sverige.

En särskild historia är den om den ryska ubåten U 137:s färd 1981 mot landkänning i Gåsefjärden i det inre av Blekinge skärgård. I ubåtsutredningen 2002 kom jag till slutsatsen att det var svårt att definitivt fastställa orsaken bakom denna händelse. Ubåtskommissionen 1995 hade i sina överväganden kommit fram till att det sannolikt hade rört sig om ett avsiktligt operativt motiverat intrång, inte en felnavigering som de sovjetiska myndigheterna påstod i sin förklaring. I "Sanningen" hävdar Gustafsson upprepade gånger att U 137 råkat ut för en grundstötning. Så var som bekant inte fallet. Ubåten hade kört rakt upp på land (dvs ett på sjökorten tydligt markerat skär), en landkänning med andra ord. Under alla omständigheter måste man därför konstatera att den senare delen av färden inte kunde vara något annat än resultatet av en felnavigering (om inte speciella skäl såsom myteri hade varit anledningen).

Ubåtskommissionen med sin obestridliga kompetens hade dock blivit övertygad om den operativa avsikten genom en granskning av ubåtens rutt från havet in i Gåsefjärden varvid grund, grynnor och skär hade undvikits ända fram till den slutliga strandningen. Problemet med denna slutsats var att ubåtens framfart i skärgården radikalt hade avvikit från formen för traditionella intrång, vilka alltid karakteriserades av ubåtens undervattensläge med tystgående batteriladdade elmotorer påkopplade och långsamt roterande propellrar som gjorde visuella och ljudmässiga upptäckter svåra. U 137 hade däremot forsat fram i övervattensläge med tända navigationsljus, bullrande dieselmotorer och med vattentankarna (som barlast) endast delvis fyllda, allt detta tvärtemot vad som gällde för otillåten genomfart i främmande vatten. U 137 hade därtill farit in i en fjord, där grundförhållandena, även enligt sjökortet, innebar att ubåtens övre partier skulle förbli synliga ovanför vattenytan, om den lagt sig på botten. Och slutligen som redan nämnts hade den kört fast på land. När därtill ubåtsutredningen kunde identifiera dokument från signalspaning vilken tydde på att den initiala sovjetiska reaktionen efter strandningen hade blivit en koncentration av marin räddningskapacitet öster om Bornholm, blev det svårt att entydigt och slutgiltigt avgöra om strandningen av U 137 var resultatet av en avsiktsstyrd operation eller av felnavigering.

Bengt Gustafsson bok är ett exempel på de självmotsägelser som har blivit så vanliga i svensk debatt när det gäller utrikespolitiken under det kalla kriget. När man talar om neutralitetspolitiken skulle den ha präglats av en hemlig samverkan med väst, men när talet faller på ubåtsfrågan, hävdas det att det absolut inte kunde var fråga om något hemligt samförstånd med väst. Nu vet vi att något dubbelspel inte förekom i neutralitetspolitikens bedrivande. I vad avser ubåtsfrågan får vi nöja oss med att konstatera att kränkningar av svenskt territorium faktiskt ägde rum men att ingen nationalitetsbestämning kunnat göras av den anledningen att varken Sovjetunionen/Warszawapakten eller Västtyskland/NATO kunde uteslutas som ansvarig för kränkningarna.

Som framgått medgav Gustafsson som ÖB år 1987 (efter att tidigare ha hävdat motsatsen) att någon nationalitetsbestämning inte kunnat göras i vad avsåg kränkande undervattensfarkoster, men i "Sanningen" tycks han vilja säga emot sig själv och igen påstå att det finns bevis för sådana kränkningar. Någon förklaring till denna omsvängning ger han inte, eller var det kanske så att han senare kunnat identifiera sovjetiska, sedermera ryska, ubåtar i svenska vatten efter år 1987?

Det är nödvändigt att förstå att Gustafssons skrivit en försvarsskrift över sitt eget agerande som ÖB år 1987 och 1994. Det är inget fel att ta del av en partinlaga som denna. Men den som söker en allsidig redovisning av ubåtsfrågan måste leta annorstädes. I Gustafssons hantering av ubåtsfrågan brister logiken. Hypoteser snarare än verifierade händelser får än en gång styra hans redovisningar. En lämpligare titel för boken skulle ha varit "Hypoteser och Gissningar i Ubåtsfrågan". Då hade Gustafsson kommit närmare sanningen.

Rolf Ekéus (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/27203

27 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Lite lustigt att supermakterna skulle kravla omkring på Östersjöns botten. Jag menar, de hade ju tillgång till sjökort, satelliter, georadar och gud vet vad. Om man vill detaljstudera kobbar och skär kan man ju åka Finlandsfärjorna eller ta en segelsemester i de aktuella farvattnen. Vill man skapa förutsättningar för en hysterisk politik kan man förstås dumpa en apparat som spelar upp önskade propellerljud. Men det är väl viktigt att vårda aktuella hotbilder. Ett nutida exempel är hoten från Iraks och Irans massförstörelsevapen.

Permalänk | Anmäl #1 Gösta Lilja, 2010-08-25, 21:14

Det är med stort intresse och glädje som jag läser denna artikel! Artikeln stärker mig i uppfattningen att svenska militärer ska koncentrera sig på väpnad strid, varken mer eller mindre! Försvars, säkerhets och utrikespolitiska överväganden, beredningar och föredragningar är alldeles för svåra för dem att hantera. Det Rolf Ekéus gör i sin artikel är inte bara att tillrättavisa herr Gustafsson, han lyckas också peka på militärkollektivets oförmåga att dra rätt slutsatser ur uppenbara data. Denna oförmåga kompenseras av livlig fantasi och en tydlig ovilja att inordna sig det gemensamma ansvarets krav. Svensk militär har under lång tid fått hållas med detta eftersom ingen har brytt sig om att i sak bemöta och bestrida. Nu gällde ju artikeln tillkortakommanden på åttio och nittiotalet. Det finns god anledning att tro att förhållandena fortfarande är giltiga. Försvarsminister Tolgfors har insett detta och kämpar i motvind, dels för att försvarsfrågan är liten och relativt sett ointressant, dels för att han saknar allierade i arbetet.

Svenska militärer är bra på väpnad strid i olika miljöer i förband upp till bataljonsstorlek. I det kontextet kan de bäst bidra i utrikespolitiken. I försvarsfrågan ska de påverka så lite som möjligt!

Permalänk | Anmäl #2 Pellefant, 2010-08-25, 21:40

Jag har stor respekt för ambassadör Ekéus sedan vapensinpektionerna mot Saddam-regimen i enlighet med de många bindande Säkerhetsrådsresolutionerna, och är glad att han tar upp de här frågorna, och belyser även utrikesminister Carl Bildts kontroversiella inflytande på de här säkerhets- och försvarsfrågorna.

Permalänk | Anmäl #4 Lotta S, 2010-08-25, 23:07

Ryssarna försökte på ett fint sätt tala om för svenska folket att "den svenska modellen" med förhandlingar inte stoppar en invasion.

Eftersom Svenskarna inte lyssnade måste Ryssarna inom ett par generationer flankeras av inte bara ett starkt Kina utan också ett Sverige/mellanöstern/Afrika. Som konsekvens av Svensk migrationspolitik.

Permalänk | Anmäl #6 Tobias Wallin, 2010-08-26, 00:37

Man skulle kunna tro atrt det är ett barn som har skrivit ovanstående artikel. Den bevisar att en stor del av diplomatkåren var så totalt insnöade, så naiva att de faktiskt trodde att Sovjetunionen verkligen betraktade Sverige som alliansfri! Huvuddelen av Sveriges högteknologiska försvar levererades av USA och/eller Storbrittannien. Sverige skulle aldrig ha fått köpa motorn till Viggen-planet, radar- och IR-jaktrobotar till nämnda plan, luftvärnsradar och den avancerade luftvärnsroboten Hawk om inte Nato hade ansett Sverige som 100% pålitlig och lojalt - Utan dessa vapen skulle Sverige ha varit försvarslöst. Obs - Inga vapen köptes in från Sovjetunionen...

Nåja, det kan ha varit bra att diplomatkåren var ovetande om vad den Svenska officerskåren hade för stridplaner i händelse av krig - Diplomaterna kunde ju då, inför misstrogna moskoviter, verkligen betyga på "heder och samvete" att Sverige var "alliansfritt syftandes till neutralitet i krig" - de trodde ju verkligen att det var så.

Svenska officerare har aldrig övat krigsscenarior där Nato är fienden - aldrig någonsin! Fienden har alltid varit "ryssen", vilket naturligtvis också är en självklarhet. Officerarna sade ofta skämtsamt - "Fienden kommer alltid från öster - om han kommer från väster så har han gått runt..."

Tack och lov så är det officerare leder styrkorna i krig! Rolf Ekeus är bara en gammal clown som man inte ska ta på allvar.

Permalänk | Anmäl #7 Thomas Björklund, 2010-08-26, 00:41

Intressant artikel. Man kan verkligen ifrågasätta förre ÖB Bengt Gustafssons omdöme. Lite skrämmande att vi har, eller har haft, militärer som inte förstår grundläggande politiska spelregler.

Permalänk | Anmäl #9 Pål Bergström, 2010-08-26, 06:33

Det är mångas omdömmen (allas!) som kan ifrågasättas vid ett givet tillfället vid en given tidpunkt? Allt och allas agerande måste sättas in i sitt sammanhang. Med all sannolikhet även Rolf Ekeus. Alla som sitter inne med Sanningen har jag svårt att ta på allvar. Ubåtskränkningarna är en soppa. Det må jag hålla med om. Men. Under perioder har Svenskt luftrum och svenskt ytvatten kränkts dagligen och medvetet (så även idag). Varför det är så otänkbart att inte även vattnet kränkts under ytan övergår mitt förstånd. Det finns ju som även Ekeus är inne och nosar på faktiskt fördelar att kränka där det är svårt att bevisa. Att minkarna sedan lever kvar i så stort välbefinnande är ju faktiskt rätt kul. Om inte annat sätter det nivån i den här kvasidebatten. Det var ju alltså Marinen själva som sorterade ut vissa ljud som minkar, och - simsalabim - så var plötsligt allt och alla minkar. Kanske även Ekeus? "Att inte något dubbelspel förekom i den svenska neutralitetspolitken". Driver du med mig Rolf? Är det din Sanning?

Permalänk | Anmäl #10 Martin , 2010-08-26, 09:24

Instämmer med #7 ovan, kanske inte barnsligt naiv, men nog verkar Ekeus ha levt i nåt slags drömvärld.

Svenska politiker visste att vi hade våra vänner i Väst, fienden och hotet kom från Öst. Militären hade i sin krigsplanering bara Öst som tänkbar fiende. För så såg hotbilden mot vårt land ut!
Att det i riksdagsdebatter - och tydligen även i diplomatkretsar - lät annorlunda hade sin grund i andra hänsyn, inrikes opinionsbildning, Finlands situation och en vilja att moraliskt rättfärdiga agerandet under 2:a vk.

F d ÖB Bengt Gustafsson har gedigen förstahandskunskap om detta. Ekeus syn på saken verkar mer baseras på samtal under kristallkronorna med ett glas sherry i handen.

Permalänk | Anmäl #11 Daniel Claesson, 2010-08-26, 09:39

#7
Thomas Björklund, håller helt och hållet med dig. Rolf Ekéus orerande om svenska diplomatiska och militära aktiviteter är en rak förlängning av den svenska offentliga lögnen om neutralitet.

Att Sverige ev. inte varit berört av planeringen av ett centraleuropeiskt anfall av Sovjetunionen mot Nato beror på Sveriges strategiska läge (svenskt territorium behövdes inte för ett dylikt anfall och Sverige skulle aldrig försvara Europas demokratier) samt svensk konflikträdsla som framkom både vid tyskarnas genommarsch samt vid baltutlämningen.

Sverige visade en tydlig vilja att acceptera precis vad som helst för att undvika väpnad konflikt. Att detta ställningstagande sedan officiellt kallades för "svensk neutralitetspolitik" förändrade inte förutsättningarna för Sovjetunionens planering på något sätt, men är en omhuldad propagandalögn som Ekéus som gammal diplomat fortsätter att sprida. Det hela är så löjeväckande att det kan knappast finnas en enda svensk kvar som tror på denna politiska amsaga.

Permalänk | Anmäl #12 Jörgen Trauner, 2010-08-26, 12:07

Ekéus har som diplomat en vilja att se allting med oklanderlig objektivitet och naturligtvis måste detta gälla vid utredningar av ev. ubåtskränkningar. Dock tycker jag att man måste se bortom diplomatin när det gäller Sveriges säkerhetspolitik. Det är utan tvekan så att Sverige deklarerade sig som neutralt i till stor del för att minska hotet mot Finland.

Ekéus nämner att allt operativt försvarssamarbete med väst förbjöds 1959. Det kan dock omöjligt ha varit en hemlighet för Sovjetunionen att Sverige på tidigt 1950-tal samarbetade med de brittiska och amerikanska underrättelsetjänserna bl.a. i syfte att plantera agenter i Baltikum. De grundläggande skillnaderna i ekonomiskt och politiskt system gjorde naturligtvis också att Sovjetunionen såg med stor misstänksamhet på Sverige och vice versa. Inte med ett ord berör Ekéus dessa politiska realiteter, något som en svensk regering under efterkrigstiden fram till 1990 inte kunde unna sig lyxen av.

Det hade varit enormt oansvarigt om svenska politiker inte hade säkrat Sveriges position som en fri och demokratisk stat med en livlina västerut att användas vid en väpnad konflikt i Europa. Frågan är om Ekéus förstår det kalla krigets logik

Permalänk | Anmäl #13 Lars Augustsson, 2010-08-26, 12:24

Ibland förekommer det så kallade false flag operations och det kan vara smart för att lura en opinion och kanske till och med starta ett krig.
http://en.wikipedia.org/wiki/False_flag

U137 kan ses som en slags motsats för att lura en opinion och speciellt den svenska. Ubåten körde upp på land högst avsiktligt (tack Ikéus för detaljerna där) och det var en uppgörelse mellan Palme och ryssarna och förmodligen med hjälp av Arbatov i den den då verksamma Palmekommissionen. Palme hade redan då bestämt sig för att ta sitt liv, eller rättare sagt låta sig mördas, de sista minutrarna den dag som förlängs vissa bestämda år utanför det försäkringsbolag som tidigare hette Thule och grundades av hans farfar Sven Palme. Han dog officiellt och stiligt 6 minuter efter midnatt med flaggan på topp. Snyggt jobbat av Hans Holmér och delar av poliskåren.
http://video.google.com/videoplay?docid=-8055010193712898676#docid=-4217...

Men varför körde då ubåten upp på land avsiktligt? Jo, Palme bjöd in svenskarnas vänner i NATO för att träna under verklighetsnära förhållanden i svenska vatten. Så fort jag kommer till makten så får ni komma sa han, vilket de också gjorde. Och han lovade att så långt han kunde se till att ingen ubåt slås ut totalt. Det var fullt pådrag i Hårsfjärden innan han ens var installerad. Mycket snabbare kunde de inte komma till platsen. Alla trodde nu att ubåtarna var sovjetiska och opinionen svängde snabbt mot att östblocket är fienden. För de båda blocken hade det ingen betydelse vad svenskarna tycker, ty det är som en liten anka som flyter runt och den styrs av geografin i varje fall. Dessa fåniga neutalitetspredikningar är bara trams. De som tänker längre än näsan räcker förstår att försvaret är bortkastade pengar och till och med innebär risker. Landet är så överbefolkat och fattigt inom vissa naturresurser (olja, handelsgödsel, åkeraeal, livsmedel med mera) att en stor del av befolkningen vid en avbruten tillförsel snabbt skulle svälta ihjäl. Det finns helt enkelt ingen som vill ha det. I en värld i kaos är svenskarna socialfallen och de har ingen socialhjälp.

Om nu dessa ubåtskränkningar är intressanta så kan man ju titta på resultatet så här i efterhand och se vilka som vann och förlorade. Intresset brukar inte ljuga. Försvaret har framställts som löjligt. De stora vinnarna på detta är den svårdefinierade kulten Palme. Mycket mer har gjorts och det kan vara svårt att förstå. Jag har skrivit om det tidigare och tog då inte upp ubåtsdetaljerena, som ligger lite utanför, men ändå kan vara intressanta.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/21/historien-har-varit-hard-mot-o...

Permalänk | Anmäl #14 Urban Persson, 2010-08-26, 13:30

Intressant...

Antingen har dåvarande ÖB(!) inte koll på exakt hur många nivåer av förljugen propaganda som verkligen fanns i den svenska neutralitetspolitiken.

Eller så argumenterar Ekéus medvetet en officiell bild som han tycker borde vara sann... av politiska skäl.

(Uppenbarligen visste ju t.ex. Sovjet vart svenska signalspaningsdata skulle skickas, när de sköt ner DC3:an.)

Permalänk | Anmäl #15 Bernt, 2010-08-26, 14:23

” Det var därför som de svenska regeringarna under det kalla kriget, vare sig de leddes av Erlander, Palme, Fälldin eller Ullsten, strikt förbjöd förberedelser för operativ samverkan med väst, en politik som formulerats år 1959.”

Visst, och de tog inte emot radioutrustning, radarjaktrobotar, Viggenmotorer eller samordnade Milon västerut eller förberedde landningsbanor för bombflyg som Sverige inte hade heller!
Att flygvapnets baser är översållade med Chevor är säkert en slump!

Slutligen ljuger säker dr Robert Dahlsjö i sin bok Life-line-lost. Hans doktorstitel från FHS bör ju återkallas på en gång om du har rätt.

Vad som stör mig mest är inte att vi inte kan berätta om allt vi upplevde på hösten 93 och våren 94 i Stockholms södra skärgård - det ingår i jobbet att inte låta sig provoceras att snacka!

Det som stör mig satan är att en man av Rolf Ekéus kaliber borde veta det jag, en enkel reservare, ett 50-tal kollegor och drösvis med värnpliktiga vet, var med om och rapporterade.

Antingen är du ute i partipolitiska avsikter och är oärlig – eller så är du helt enkelt inte insatt.

Ditt snack om att Ryssland aldrig sett oss som ett hot och att de uppfattar oss som neutrala under VK2 är så häpnadsväckande korkat att jag undrar om du är helt tillräknelig?

Just vårt dubbelspel med Tyskland och sedan USA har givit Ryssland/Sovjet en bild av Sverige som helt opålitliga.
Under det stora fosterländska kriget spreds myten att varannan fosterlandshjälte som sköts, sköts med kulor av svenskt stål. Den myten är vida spridd i Ryssland även idag.

När vi bygger landningsbanor till hemvändande bombar-kärror och samordnar vårt luftförsvar med Norrmännen och anpassar våra flygvapensystem så vi kan tanka andra kärror också kan det bara vara Socialdemokratiska kärnväljare och deras domptörer som tror det du skriver

Permalänk | Anmäl #16 Tom Croker, 2010-08-26, 16:31

Ekéus framstår som en levande karikatyr av en neutralitetsambassadör, en person som man kan skicka fram och som kan säga nästan vad som helst. Annars har han nog rätt i att det inte fanns något dubbelspel inom ubåtarna. De var bara en PR-grej och något som Palme bedrev själv. Men att gå in på detta vore absolut inte politiskt korrekt. Om de socialdemokratiska kärnväljarna satt sig in i vem figuren Palme var så skulle nog många av dem svimma.

Permalänk | Anmäl #17 Urban Persson, 2010-08-26, 18:51

Läs Stig Wenneströms memoarer. Där berättar han om försvarsavtalet mellan konungariket Sverige och USA:s Förenta stater. Han hade ett stiligt dokument med sigill som bekräftade avtalet. Detta dokument öppnade alla dörrar i USA och gjorde det möjligt att leverera allt som Sovjet begärde. Sovjet gav Stig så mycket jobb att han nyttjade en amerikansk konsultfirma för att hinna med alla leveranser. Detta hände väl på 60-talet (det var länge sedan jag läste boken)? Så det är tydligt hur det stod till med den svenska neutraliteten. Dom enda som inte visste något var svenska folket. Undantaget försvarsanställda. Själv jobbade jag i flygvapnet på den tiden och fick lite inblick i hur det stod till.

Permalänk | Anmäl #18 Stig Wiberg, 2010-08-26, 21:39

Rolf;

För att få lite Perspektiv i ditt sätt att se på ubåtsfrågan, hur ser du på följande länk?

http://krigskonster.blogspot.com/2010/08/sanning-eller-perspektiv-i-ubat...

Permalänk | Anmäl #19 Martin , 2010-08-26, 22:06

"Sveriges överbefälhavare under ett viktigt skede i europeisk säkerhetspolitik tycks sakna full insikt i den svenska neutralitetspolitikens principer och speciellt det viktiga samspelet mellan diplomati och försvar. Det är egentligen något av en skandal att Gustafsson endast tycks ha en diffus förståelse för den svenska säkerhetspolitiken som..."

Så skriver Rolf Ekéus, men vad han egentligen menar är:

Sveriges överbefälhavare under ett viktigt skede i europeisk säkerhetspolitik tycks sakna full insikt i den socialdemokratiska neutralitetspolitikens principer och speciellt det viktiga samspelet mellan diplomati och försvar. Det är egentligen något av en skandal att Gustafsson endast tycks ha en diffus förståelse för den socialdemokratiska säkerhetspolitiken som...

Permalänk | Anmäl #20 Roger Klang, 2010-08-26, 22:50

#20 Roger Klang:

Du lägger en nästintill lika raljant kommentar som jag gjorde!

Hursomhelst så är det helt rimligt att du tolkar citatet som du gör eftersom det i enlighet med god representativ demokrati faktiskt förhöll sig så att socialdemokraterna bestämde säkerhetspolitiken under stora delar av kalla kriget.

Permalänk | Anmäl #21 Pellefant, 2010-08-26, 23:45

Precis min mening, Pellefant! Det är rimligt att jag tolkar citatet som jag gör.

Permalänk | Anmäl #22 Roger Klang, 2010-08-27, 00:25

@Pellefant:

Vad menar du med att din kommentar var raljant? Var den ironisk? Jag fick inte intrycket att din kommentar var raljant. Du menar i den första kommentaren till artikeln ovan, som var din?

För övrigt så litar jag mer på Emil Svensson och hans bok - Under den fridfulla ytan - som är fullspäckad med indicier på att U-137 medvetet navigerat in i Karlskronas skärgård och gått på grund strax utanför marinbasen i dess infartsled en helg då de försvarsanställda gått hem och stängt ner basen. (Förr i tiden så var soldatjobbet ett nio- till femjobb.) Ubåtskränkningarna som helhet var med stor sannolikhet ryss-relaterade. Jag litar mer på den svenska militära ledningen vid tidpunkten, än jag litar på en socialist som Rolf Ekéus! Rolf Ekéus har en världs-socialistisk agenda, som han försöker uppnå med den här artikeln. Verkligheten ser helt annorlunda ut än i Ekéus utrikespolitiskt förvridna fantasi. Ekéus saknar helt verklighetsförankring!

//Roger Klang

Permalänk | Anmäl #23 Roger Klang, 2010-08-27, 12:30

"… varken Sovjetunionen/Warszawapakten eller Västtyskland/NATO kunde uteslutas som ansvarig för kränkningarna.""

Kommentar
När jag läser Ekeus får jag den uppfattningen att Sovjet inte hade anledning att kränka svenska vatten. Kanske Tyskland planerade attack mot Sovjet med ubåtar när kriget bryter ut. Men det är en helt annan fråga att tyskarna skulle öva sig i svenska vatten under fredstid. Jag skulle säga tvärtom: varken Tyskland eller Sovjet hade anledning till kränkningar

"…svårt att entydigt och slutgiltigt avgöra om strandningen av U 137 var resultatet av en avsiktsstyrd operation eller av felnavigering."

Kommentar
Ekeus ger övertygande argument för felnavigering. Han berättar inte alls i vilket avsikt U137 skulle tränga sig i en omöjlig punkt i svenska vatten. För mig hans argumentering visar att efter nästa 30 års funderande har man närmat sig den verkligheten som Sovjet och senare Ryssland har sagt oss.

Permalänk | Anmäl #24 Seppo Isotalo, 2010-08-27, 14:00

#23 Roger Klang:

Jag menade att min första kommentar (#2) var raljant i betydelsen gycklande, gäckande, och spefull. Kommentaren var inte ironisk men kanske retsam om man är eller har varit militär alternativt försvarsvän.

Jag ansåg också att din kommentar (#20) var raljant i samma betydelser. Däremot är det svårare att identifiera vilken målgrupp du ville reta eftersom tolkningen är just rimlig!

Beträffande Emil Svensson och hans alster så får jag nog erkänna att jag inte känner till karln.

Konstaterar dock att vi har olika uppfattningar om både Gustafsson och Ekeus, vilket sannolikt inte kommer att ändras av den här ordväxlingen.

Permalänk | Anmäl #25 Pellefant, 2010-08-27, 19:23

Det verkar som Ekéus inte är ärlig om det svenska samarbetet med NATO under kalla kriget. Med referenser och allt:

http://www.newsmill.se/artikel/2010/08/27/ek-us-blundar-f-r-sanningen-om...

Det stämmer med annat man sett sista decennierna.

Det är märkligt att Ekéus gör sådana påståenden när han vet att han lär få på fingrarna?

Idealister brukar inte vara pålitliga, men på hans nivå brukar folk ha lite mer distans. Är han van att skriva propaganda utan att bli motsagd? (-: Eller är alla artikelförfattarna i komplott för att sälja mer av deras böcker? :-)

Kan man lita på något annat Ekéus säger?

Permalänk | Anmäl #26 Bernt, 2010-08-28, 11:52

Nu måste snart även militärer och de som tror att Thomas Quick begått 35 mord utan ett ett enda bevis lära sig vilka metoder som vetenskapen använder sig av för att avgöra vad som är verkligt eller ej.
Ryska U-båtar, Tir bilar och polska tavelförsäljare är verkliga företeelser men har i INTET fall kunna beläggas med spioneri.Okunskapen om att ju längre tiden förlöper desto mindre troligt för att inte säga otroligt blir det utan Ett verkligt bevis.
Endast ett avslöjande av ett påstått bevis som falskt
skulle i vetenskapliga sammanhang gjort det hela ointressant.
Omnämnda företeelser hör till den psykologiska krigföringen,politik och budgetmedel.
Så fort en uppgift inte går att direkt härleda till uppgiftslämnaren och sedan till nästa är en myt eller vandringsägen.Denna myt blir inte trovärdigare av att många säkert vet att invandrare bryter upp golvet och odlar potatis i lägenheten.
Om en teori stämmer med verkligheten så stämmer allt och inte bara valda delar.Varje del måste undersökas för sig och vara korrekt.
Den som tror sig veta vad Afrikas sydligaste spets heter kan slå upp i en kartbok och häpna.Och inte säga fel mer.

Permalänk | Anmäl #27 Lars Tingsvik, 2010-08-31, 14:59

Jag anser att Rolf Ekéus synpunkter på förre ÖB general Bengt Gustafssons bok ”Sanningen om ubåtsfrågan” är delvis felaktiga och nedsättande.

Jag vill särskilt bemöta Rolf Ekéus kommentarer i fallet U 137 eftersom jag på Försvarsmaktens uppdrag gick igenom de loggböcker, sjökort m.m. som fanns ombord på U 137. Jag har dessutom genomgått högra nautisk utbildning, varit fartygschef i olika omgångar och ingått i olika haverikommissioner.

Ekéus skriver:

”Ubåtskommissionen 1995 hade i sina överväganden kommit fram till att det sannolikt hade rört sig om ett avsiktligt operativt motiverat intrång, inte en felnavigering som de sovjetiska myndigheterna påstod i sin förklaring. I "Sanningen" hävdar Gustafsson upprepade gånger att U 137 råkat ut för en grundstötning. Så var som bekant inte fallet. Ubåten hade kört rakt upp på land (dvs ett på sjökorten tydligt markerat skär), en landkänning med andra ord. Under alla omständigheter måste man därför konstatera att den senare delen av färden inte kunde vara något annat än resultatet av en felnavigering.”

Detta överensstämmer inte helt med Ubåtskommissionens rapport, som i stället anger:

”Att slumpen skulle leda U 137 på exakt rätt kurs in i Gåsefjärden är i sig mycket osannolikt, i synnerhet om man betraktar den nämnda kursändringen. Men att ubåtens besättning, som manövrerade båten i övervattensläge mellan öarna, inte rätt uppfattat signalerna från de mycket ljusstarka fyrarna i området, de omkringliggande öarna med växtlighet och upplyst bebyggelse samt ljuset över Karlskrona är helt enkelt inte möjligt. Denna slutsats grundar vi på egna iakttagelser under den färd som företogs under i huvudsak samma betingelser som de som rådde vid U 137:s grundstötning.
"Vi finner alltså att U 137:s inträngande i Gåsefjärden varit avsiktlig.”

Vidare skriver Rolf Ekéus att det inte kan ha varit ett avsiktligt inträngande eftersom ubåten gick i övervattensläge med tända lanternor.
Men det är ju så att havet trafikeras av många fartyg av olika typ och i nattens mörker går det inte direkt att skilja ett fiskefartyg från en ubåt om ubåten uppträder med ungefär med samma fart och går i ett område, som ofta trafikeras av fiskebåtar.
U 137 använde troligen radar endast vid själva inlöpandet – det vet vi väl inte med säkerhet men det kan ju ha varit så att ubåten utnyttjade en 3 cm radar som de flesta fartyg har och då är det ingen som direkt reagera på detta.
Det är ju också troligt att man på manöverbryggan använde mörkerkikare.
För att identifiera alla fartyg, som rör sig på havet, krävs en omfattande organisation och sådana resurser fanns inte då.
Vid själva inlöpandet var det dessutom omöjligt att gå i uläge.
Det var ett fräckt sätt att inlöpa i skärgården i mörker och i övervattensläge.

Men det är inte enbart själva inlöpandet som skedde på exakt rätt kurs och som talar för att det var ett medvetet intrång i skärgården. Hela anloppet från syd fyren Utklippan – och runt fyren på säkert avstånd och de valda kurserna upp mot Gåsefjärden visar på ett helt professionellt uppträdande.

Ekéus anmärker också på att djupet i Gåsefjärden hindrade ubåten att lägga sig på bottnen så att ubåten helt kunde döljas. Där har han fel. Gåsefjärden har besökts av svensk ubåt. Ubåt i bottenläge sjunker ner i dyn och med neddraget periskop syns inget ovan vattenytan.

Men ubåten avsåg kanske inte att stanna kvar på Gåsefjärden. Det är faktiskt möjligt att på en position gå väldigt nära land för att t.ex. hämta eller sätta iland personal.

Ekéus skriver också att det inte var en grundstötning utan U 137 gick upp direkt på land – ja men det är ju i så fall också en grundstötning. Men nu var det ju inte riktigt så. Strax innan grundstötningen girade U 137 babord mot nästa kurs i leden – men giren kom för sent och U 137 löpte upp på uppgrundningen på Torumskärs västsida. Att det är på västsidan kan man ju direkt se på den flygbild som visar U 137 väst om ön.

Beträffande den sovjetiska marinens spaning efter U 137, initialt efter grundstötningen, i området kring Stolpe Bank, ca 56 NM från Gåsefjärden, kan detta ju mycket väl vara ett sätt att stödja fartygschefens försök till att förklara grundstötningen som en total felnavigering. Men Försvarsstaben har ju nyligen visat på underlag som inte direkt verifierar att det var någon särskild sök-
operation, som de sovjetiska flygplanen bedrev.
Sen, Rolf Ekéus, är det över huvudtaget ytterst få fartyg som så totalt har missbedömt sin position, som U 137 i så fall skulle ha gjort – tror Rolf Ekéus verkligen att den ryska fartygsbesättningen var så okunnig?
Skulle de ansvariga i den sovjetiska marinen ge chefskapet på en ubåt med atomvapen till en person med tveksamma kunskaper i navigering?

Det är många som uttalar sig om ubåtsincidenterna varav många saknar erfarenhet från fartygsnavigering eller tjänst ombord på fartyg. Detta märks också tydligt av Ekéus uttalanden och bedömningar. Det är högst märkligt att Ekéus utredning inte mer har förlitat sig på utredningens marina expert och gjort en likartad bedömning av U 137, som redovisades i den omfattande statliga utredningen SOU 1995:135.

Bengt Ståhl

Permalänk | Anmäl #28 Bengt Ståhl, 2010-11-25, 11:14

Apropå påståendena att Sverige inte hade militära samarbeten... Det här var en stor nyhet i Finland nyligen, men verkar inte ha nämnts i Sverige? Finland och Sverige hade långtgående samplanering mot Sovjet.

http://www.hbl.fi/text/utrikes/2011/3/24/d60950.php

Permalänk | Anmäl #29 Bernt, 2011-03-28, 16:24

Det här med att U-137 (S-363) inte skulle ha gått i ytläge om det hade varit fråga om ett inträngningsförsök kan t.ex. överbevisas av historiska referenser. Läs detta om när U-47 med befälhavaren Prien som 1939 gjorde en inträngning i Scapa Flow i ytläge och sänkte Ark Royal.

http://www.u47.org/english/u47_sca.asp

Vi gjorde ibland en liknande fint med ytattacken när vi tände upp alla skeppsljus under robotdueller och endast körde med navigationsradar (som tolkades som civil radar av motståndarens taktiska signalspaning). Inget konstigt med U-137 förfarande således, men man kanske måste vara lite skolad i militär taktik.

Permalänk | Anmäl #30 Klart Skepp, 2011-10-02, 19:48