Både Anders Borg och Thomas Östros matar väljarna med opportunistiska vaggvisor

Idag har både Anders Borg och vice riksbankschef Svante Öberg framträtt offentligt. I båda lägren heter det på klassiskt politikermanér att det dels existerar ljuspunkter och dels orosmoln. Drygt 10 miljarder utlovas i reformer. Sådant tal och sådana reformpengar sänder signalen att faran kan vara över. Thomas Östros går ännu längre i den riktningen när han kommenterar Anders Borgs utspel genom att hävda att framtiden är väsentligt ljusare än Borg gör gällande.

Samtliga tre individer matar därmed väljarna med vaggvisor. Riksbanken vågar inte kommunicera ett budskap som sägs riskera att 'hämma konsumtionen'. Valtaktiska skäl ligger bakom att inte heller Anders Borg och Thomas Östros presenterar en helt sanningsenlig beskrivning av den ekonomiska svackans djup. Utan en sanningsenlig problembeskrivning är det heller inte möjligt med ett helt konstruktivt åtgärdsprogram. Att omvärldens politiker och riksbankschefer gör sig skyldiga till ett liknande taktikspel gör inte saken bättre. Dessa individers samlade agerande kommer att förlänga återhämtningstiden, troligen med flera år.

Bara delar av orsakerna bakom nuvarande konjunktursvacka är välbelysta. Mellan år 1997 och 2006 mer än fördubblades bostadspriserna i USA samtidigt som fler än någonsin med låg kreditvärdighet medgavs möjlighet att lånefinansiera husköp. Så länge bostäderna fortsatte att stiga i värde kunde betalningssvårigheter lösas genom ytterligare belåning. År 2006 började priserna sjunka. Dessförinnan hade räntorna stigit. Vid tillfället var cirka 80 procent av alla huslån i USA rörliga. Vid det laget hade också många banker sänkt sin utlåningsstandard kraftigt. Särskilt ökända blir så småningom de så kallade Ninja-lånen, banklån till personer med No Income No Job or Assets. Sådana personer klarade ibland inte ens av att erlägga sin första delbetalning.

Därmed utlöstes en 'lånekris'. När låntagare inte längre kunde klara sina låneåtaganden tillföll bostäderna bankerna. Utbudet av fastigheter ökade vilket sänkte huspriserna ytterligare. Det förvärrade lånekrisen och utlöste dessutom en bankkris. Bankkrisen utlöstes som en följd av att flertalet banker, liksom flertalet belånade husägare, räknade med fortsatt stigande bostadspriser. Många sådana banker, inklusive den finansiella sektorns då fem dominerande investeringsbanker (Morgan Stanley, Goldman Sachs, Merrill Lynch, Lehman Brothers, Bear Sterns), hade därför exponerat sig kraftigt mot bolånesektorn.

I efterhand visar det sig att bankerna, samhällets experter på riskhantering, helt hade undervärderat riskerna. När priserna sjönk var kapitalreserverna därför otillräckliga. Skälen till undervärderingen var flera. För det första hade det existerat en uppfattning att sammanbuntade huslån diversifierade risken. Det stämmer på en 'normal' marknad då antalet dåliga lån följer ett förutsägbart statistiskt mönster. När marknaden befinner sig i fritt fall innebär sammanbuntningen att risken istället ökar. För det andra hade matematiska riskmodeller utvecklats som avsåg att kvantifiera risken. Efteråt visade sig dessa inkapabla att fånga verkligheten. För det tredje spelade bonuskulturen en väsentlig roll. Bonusutbetalningar baserar sig ofta på årsvolymer och årsresultat vilket befrämjar snabba kortsiktiga vinster framför långsiktig hållbarhet. För det fjärde spelade också internpolitik inom banksektorn en viktig roll. I teorin ska riskavdelningarna fungera som förnuftets röst. Långtifrån alla riskhanterare hyste blind tilltro till matematiska modeller och somliga risk managers höjde också varnande fingrar. Dessa varningar fick små konsekvenser. Huvudorsaken är riskfolkets låga organisationsstatus under tillväxtår. 'Stjärnsäljarna' sätter tonen, ofta i allians med en imperiebyggande VD. Riskfolket beskrivs som pessimistiska bakåtsträvare och som hinder för fortsatta omsättningsökningar. Somliga risk managers anpassar sig till 'företagskulturen' och säger vad ledningen vill höra. Andra yttrar sin mening men tenderar i bästa fall att inte få större praktisk respons än en klapp på huvudet. I sämsta fall får han eller hon sparken. Det femte och kanske mest avgörande skälet till den kraftiga riskundervärderingen är mänsklig psykologi. Den som följer flocken blir inte uthängd, åtminstone inte ensam. Analytiker såväl inom finansbranschen som inom 'kritiskt analyserande' media, övertygade varandra om att fastighetsbranschen var en viktig tillväxtmarknad. Samma analys år efter år efter år efter år. Banker som inte satsade på att vinna marknadsandelar påstods riskera att hamna på efterkälken. Det fanns oberoende röster som framförde en avvikande mening. Särskilt känd är Warren Buffets tidiga beskrivning av fastighetsderivaten som 'finansiella massförstörelsevapen'. Under uppgångsåren drunknade även en fixstjärnas röst när den avvek från strömmen.

När krisen väl är ett faktum är det alltså inte utan grund som ledande politiker, både från vänster och höger, pekat finger mot banksektorn. Likväl fångar ett ensidigt fingerpekande bara en del av sanningen. Skuldbördan bör i allra högsta grad delas, inte minst med politikerna själva.

Att bolånesektorn växer till en ballong beror på kollektiv hysteri men i hösta grad också på en misslyckad bostadspolitik, mer specifikt på en olycklig kombination av statliga garantiåtaganden och avreglerad bolånemarknad. I USA har statens garantiåtaganden anor som sträcker sig tillbaka till 30-talsdepressionen (då många förlorade hem och hus). Bolånegarantiernas syfte har ända sedan dess varit att öka antalet husägare (och har stimulerat framväxten av det typiska amerikanska villaförortssamhället). Bolånemarknaden är hårdreglerad fram till 1970-talets inflationsår. Det är krisår inte minst för bolånemarknaden. Bland annat som en följd av att bostadssektorns dittills existerande räntetak förlorar bolåneinstitut pengar på sina utfärdade lån när inflationen skjuter fart. Den sittande regeringen Carter klubbar igenom avregleringar som en 'nödvändig' räddningsaktion. Den kommande regeringen Reagan anammar avregleringspolitik som ideologisk ledstjärna (i hög grad som en följd just av praktiskt 'tvingande' skäl). Det är synonymt med ytterligare avregleringar.

En marknad som är helt genomreglerad är tämligen statisk men möjliggör heller inga prisbubblor. En helt fri marknad kan underbygga prisbubblor men den är dynamisk och aktörerna måste själva leva med konsekvenserna när alltför riskfyllda satsningar slår slint. Det finns alltså för- och nackdelar med båda reglerings- och frihetslinjen. Den linje som bedrivits i USA just sedan epoken Carter, kombinationen garantiåtaganden och avregleringar, har på sikt bara visat sig inkludera nackdelar. Den linjen har gett bolånemarknadens aktörer mer eller mindre fritt manöverutrymme att utfärda dåliga lån utan att dessa aktörer själva behövt bry sig om riskprofilen. I slutändan har det istället varit staten (skattebetalarna) som tvingats bära risken. Det har uppmuntrat vidlyftigt och dubiöst beteende samt tillväxten av olika former av 'värdepapperiserade' bolån. De senare möjliggör spekulativ handel.

I USA briserade den första fastighetskrisen under slutet av 1980-talet. 'Kapitalägarna' får bära hela skuldbördan. Det är desto enklare då krisen får ansikten i form av 'helikopterdirektörer'. Medvetet och bevisligen har flera av dessa byggt upp luftslott och kan därför placeras i fängelse.

År 1989 klubbar den då nytillträdda regeringen Bush den äldre igenom en ny finansmarknadslag, Financial Institutions Reform, Recovery and Enforcement Act. Lagen expanderar statens övervakningsansvar samtidigt som ansvaret för bostadsmarknadens övervakning flyttas från gamla myndighetsenheter till nya. Politikeretablissemanget försäkrar att denna nya 'historiska' lag är skräddarsydd för att förhindra uppkomsten av en ny fastighetsbubbla. Lagen kan sägas tillkomma i syfte att lugna väljarkåren genom opportunistiskt 'vevande'. Redan före krisen har det funnits lagar som möjliggjort ingripanden när riskprofilen mångfaldigats. Vare sig före eller efter krisen går det att legalisera bort fastighetspriser som sticker i höjden på grund av statsgarantier och kollektiv hysteri.

Grundproblemet består, det vill säga kombinationen av statliga garantier och marknadsaktörer som inte måste ta ansvar för sin riskprofil. Såväl Bush den äldre och efterträdarna Bill Clinton och Bush den yngre utvidgar statens garantiåtaganden ytterligare. Det sker inte minst i syfte att sprida husägandet bland marginaliserade grupper. Det bidrar bland annat till att Bush den yngre kan inhösta en stor del av de latinamerikanska rösterna under presidentvalet 2004. Både Bill Clinton och George Bush den yngre fördjupar också avregleringen av finansmarknaden.

Det dröjer alltså ungefär två decennier efter den första fastighetskrisen innan nästa briserar. Genom Wall Street Reform and Consumer protection act of 2010 klubbar regeringen Obama igenom en ny 'historisk' övervakningslag. Återigen expanderar staten sitt övervakningsansvar samtidigt som ansvaret flyttas från gamla myndighetsenheter till nya. Återigen heter det att problemet aldrig ska kunna upprepas. President Obama har upprepat deklarerat att husägarna - en central väljargrupp - inte ska 'drabbas'. Det inkluderar även husägare som belånat sig upp över skorstenen. De långtgående statliga garantierna består inte bara intakta utan fördjupas i syfte att garantera omförhandlade lån (inom ramen för statliga specialprogram). Fortfarande i skrivande stund underbyggs alltså den amerikanska fastighetsmarknaden med artificiella medel. Den nya övervakningslagen belägger finansmarknaden med vissa regleringar men flera av dessa är missriktade och andra är så diffust formulerade att dess praktiska konsekvenser är vidöppna för tolkning.

När president Obama entydigt riktar skulden mot 'giriga finansmän' får han medhåll av i stort sätt alla världens politiker, inklusive Sveriges. Få inom politikeretablissemanget har nytta av att poängtera bostadspolitikens centrala roll i den ekonomiska krisen. För ovanlighetens skull har tvärtom både vänstern och högern nytta av att inte lyfta fram baksidorna med den andra sidans (bostads)politik. Samsynen har varit stor och oppositionskritik är därmed synonym med självkritik. Att banksektorn mer eller mindre ensam får bära hundhuvudet beror även på att bankirer länge varit tacksamma politiska mål. Åtminstone sedan 1400-talet har Europas monarker och furstar stundtals löst sina finansiella problem genom att peka finger mot till exempel 'bankirjudarna'. Dessa bankirer placerades därefter i fängelsehålor medan deras tillgångar konfiskerades. Bankirernas alla låntagare klappade i händerna och drog samtidigt en suck av lättnad eftersom de i ett slag befriades från sina skulder.

Inom den statliga sektorn är det bara myndigheter med kontrollansvar över den finansiella sektorn som vidräknas officiell skuld. Även det handlar delvis om syndabockspolitik. Det är riktigt att det inte är främmande kunskap på kontrollmyndigheterna att åratal av kontinuerlig prisuppgång och en växande portion spekulativ handel vittnar om en bubbla. Förhoppningsvis är det heller inte främmande kunskap att det under åtminstone de senaste 200 åren sällan gått mer än tio år innan en konjunkturuppgång följts av en nedgång (undantagen äger rum under och efter krigsperioder). Inga organisationer i samhället är heller bättre informerade om marknadsaktörernas försämrade kapitaliseringsgrad. Det otacksamma är att somliga av kontrollmyndigheternas riskrapportörer har klämtat i varningsklockor. Varningarna har inte hörsammats beroende på att övervakarna av det finansiella systemet har ungefär samma status inom den statliga sektorn som riskhanterarna har inom banksektorn. Kontrollmyndigheternas högsta chefer är valda politiker och dessa är inte mer benägna att dra i en tillväxtreducerande nödbroms inför ett (alltid) förestående val än vad finansbranschens VD:ar och stjärnsäljare är benägna att dra i en tillväxtreducerande nödbroms inför en (alltid) förestående bonusutdelning. Att kontrollmyndigheterna gör tillslag mot enskilda bolag lovordas av politikeretablissemanget för det skänker legitimitet åt övervakningsfunktionen. Gällande systemrisker premieras däremot bara intetsägande rapportering (så länge konjunkturen är på väg uppåt). I teorin ska kontrollmyndigheterna klara av att motstå politiskt tryck. I verkligheten är det annorlunda. För statens övervakare avgörs såväl arvodering som fortsatta karriärmöjligheter av politikeretablissemanget. Bara riksbanken har en jämförelsevis oberoende ställning gentemot den sittande regeringen men även riksbankschefen är politiskt tillsatt. Dessutom är riksbankschefen del i samma sociala umgänge som samhällets övriga toppar. Det är möjligt att även det bidrar till viss 'försiktighet'.

Regeringschef, bostadsminister och finansminister bär ansvar för bostadspolitikens utformning. Regeringschef och finansminister bär också ansvar för att hantera en överhettad marknad. Såväl regeringschef, finansminister som riksbankschef kunde under uppgångsåren ha dämpat marknaden. Det hade räckt med att yppa egentliga självklarheter i stil med följande: "Febril ekonomisk aktivitet har pågått i ett antal år, under samma period har priserna stuckit i höjden och underblåsts av de långtgående statsgarantierna. Systemrisken har vuxit som en följd av att flertalet aktörer räknar med fortsatt prisuppgång. Eftersom samhällets tillgångar prissatts utifrån den tron bör alla veta att vi förmodligen är 'rökta' om priserna börjar falla." Att avge sådana uttalanden kan rentav sägas ha varit regeringschefernas, finansministrarnas, riksbankschefernas och skuggministrarnas jobb. In i det sista har dessa istället, undantaget ett fåtal garderande bisatser, valt att fokusera på 'ljuspunkter'. Det kan sägas vara magstarkt när samma aktörer i efterhand ställer upp sig på led och kastar alla dyngkakor på de politiskt sämre skyddade 'bankirerna'. Det kan sägas vara snudd på tragikomiskt att alla sitter kvar i orört bo helt enkelt genom att deklarera att 'ingen annan visste ju bättre'.

Skuldbördan bör inte bara delas mellan finansmarknad, myndigheter, politiker och riksbank. Även så kallat 'oberoende' kreditvärderingsinstitut och 'oberoende' revisorer bär ett stort ansvar. Deras uttryckliga uppgift är just att identifiera ekonomiska problem. Deras etiska dilemma är att kunder går förlorade till mindre nogräknade konkurrenter om granskningen blir alltför 'nitisk'. Generellt har dessa institut och byråer visat sig ha svårt att identifiera några egentliga problem förrän efter att krisen redan utvecklats till ett faktum. Först därefter har det börjat heta att tecknen i skyn varit synliga länge.

Bolånemarknadens låntagare har knappt tillskrivits någon skuld alls trots att dessa många gånger lånat och spenderat som om det inte existerat någon morgondag. Skälet är återigen valtaktiskt. Att fördela skuld på en så viktig väljargrupp är synonymt med så stor alienering att nästa valseger mer eller mindre skulle skänkas åt oppositionen. Med ett historiskt perspektiv bryts därmed relativt ny ideologisk mark. Obenägenhet att 'rätta munnen efter matsäcken' har bemötts med liten sympati både i det förutvarande högersamhället (jordägarsamhället) och i det förutvarande vänstersamhället (epoken Branting-Per-Albin-Erlander). I det nuvarande socialliberala (medelklass)samhället tenderar det istället att heta något i stil med att 'överbelånade husägare är oskyldiga offer för banksektorns rovdjursutlåning'. Så även om låntagarna levt just flagrant över sina tillgångar.

Det finns också många medskyldiga i akademiska kretsar. De professorer i nationalekonomi som avlönas genom statliga budgetanslag (samt medges störst utrymme i statligt kontrollerad media) agerar ofta(st) som basuner för den ekonomisk-politiska korrektheten.

Inte heller media är oskyldigt. Många av dagens journalister har danats i en tid då vänsterns ideologiska glasögon präglat såväl utbildning som 'samhällsdebatt'. Somliga journalistkretsar tycks leva i en närapå oomkullkastlig övertygelse att inget verkligt gott kommer från näringslivet och inget verkligt ont från den offentliga sfären. Med en sådan förförståelse är det en omöjlighet att granska offentlig verksamhet med kritiskt analyserande ögon. Det har också resulterat i en situation då den offentliga sfären ofta granskas med välvilja samtidigt som den privata sfären granskas med lupp. När oegentligheter uppdagas i den senare sfären lyfts dessa fram med folkmobbens fulla entusiasm. Detta trots att missbruk kan förväntas i alla sfärer i vilka människor av kött och blod har makt och manöverutrymme. Denna ofta skeva fördelning av granskningstid ger den offentliga sfärens aktörer ett betydande missbruksutrymme. Att bostadspolitikens centrala roll för nuvarande konjunktursvacka knappt omnämnts i media - vare sig före eller efter krisutlösningen - är ett grovt misslyckande även för journalistkåren. Beredvilligheten att skylla precis allt på 'bankirerna' och 'den fria marknaden' - trots att den marknad som kraschat varit fullkomligt inbäddad i statsgarantier - har gång efter gång resulterat i vad som inte kan beskrivas som annat än bedräglig rapportering.

Skuldbördan för den ekonomiska krisen kan alltså sägas vara mer eller mindre allmän. Det finns ett viktigt undantag. En grupp som inte kan pådyvlas ansvar för krisen är den grupp sparsamma individer som vägrat att ta banklån utan en betydande egen insats och utan goda möjligheter att uppfylla sina låneåtaganden. Denna grupp måste sedan använda delar av sina besparingar för att betala skattenotan för andras oförsiktighet.

Det finns i skrivande stund en rad positiva tecken gällande den allmänna konjunkturen som gör att många börjat blåsa faran över. Det är alldeles för tidigt. Två av de mest negativa tecknen är att grundproblemet består samt att obenägenheten att diskutera problemets kärna är fortsatt stor. Ännu efter två fastighetskriser tenderar det att heta att bostadspolitik som uppmuntrar husägande för eftersatta grupper reflekterar omtanke om samhällets svaga. När sådant tal fortfarande förekommer bör det avfärdas som en opportunism som överskridit sliskighetens gräns. Visst skulle det vara önskvärt att det gick att erbjuda husägande även åt låginkomsttagare utan sparkapital och utan stadig inkomst. Det ändrar inte att den stat som påstår sig kunna uppfylla en sådan önskan i realiteten erbjuder låginkomsttagaren tillfälligt boende i lånat hus (bankens). Erbjudandet är också synonymt med en eventuellt livslång skuldfälla. Vidare är erbjudandet synonymt med att åtskilliga människor hamnar i långtidsarbetslöshet på grund av den skuldproblematik och reducerade tillväxt som går hand i hand med en kraschad bostadspolitik. Sannolikt är erbjudandet också synonymt med ett långsiktigt försämrat socialt skyddsnät.

Konjunkturen kommer inte att skjuta fart på allvar förrän vi vågar syna problemställningen med nyktra ögon. Att grundproblemet kvarstår i världens största ekonomi, USA, är problematiskt för alla världens ekonomier och i synnerhet för en exportberoende nation som Sveriges. Ännu värre är att symptomen är utbredda i hela i-världen. Politiker fjäskar ikapp för att fånga valsignifikanta grupper. Förutom husägare inräknar dessa grupper bland annat barnfamiljer och pensionärer. Fjäskandet leder till att vi fortsätter att leva över våra tillgångar. Det leder också till att vi går omkring och småler trots att det är mycket möjligt att vi i nuläget befinner oss i den ekonomiska stormens öga. Politikernas fjäskande handlar vare sig om omtanke om nämnda grupper eller om samhället i sin helhet. Det handlar om omtanke om det personliga valresultatet.

Att erbjuda valfläsk även under en krisperiod kräver ett moraliskt alibi. Därför har den smått absurda tanken anammats att det går att spendera sig ur en lånekris. Att akademisk vänster tillbedjer stimulansförespråkaren Keynes är lika lite en slump som att akademisk höger tillbedjer stimulansmotståndaren Friedman. Med det just keynesianska och halvt metafysiska argumentet att 'hjulen måste hållas i rullning' har regeringen Obama spenderat pengar med en glödande frenesi. Därmed har han principiellt reagerat på ungefär samma sätt som när Sveriges 70-talsregeringar - både höger- och vänsterregeringar - bemötte textil- och varvsindustriernas svanesång med subventionspolitik. Genom att president Obama på så vis kastat goda pengar efter dåliga har han fortsatt att ge ekonomin konstgjord andning. Därmed har han skjutit upp en i slutändan nödvändig priskorrigering och strukturomvandling. Resultatet är en onödigt förlängd perioden av osäkerhet. Det har mer än något annat hämmat investerings- och köpvilja. På samma gång har USA byggt upp världshistoriens största skuldbörda i fredstid. Det reducerar köpkraften ytterligare och försämrar dessutom förmågan att hantera framtida kriser.

Gällande den flitigt använda hjulmetaforen råder det aldrig brist på individer som tillser att 'hjul snurrar' bara det finns en realistisk utsikt att tjäna pengar. Om hjulen temporärt stannat eller inte har då liten betydelse. Har gamla hjul stannat kan det rentav vara en fingervisning om att det är bättre att driva igång helt nya hjul.

USA:s ekonomiska politik - och dess motsvarigheter i resten av världen - bör inte bara beskrivas som 'oroväckande'. Ordet 'idiotisk' kommer betydligt närmare sanningen. Thomas Östros antikapitalistiska läten samt krav på aktiv svensk stimulanspolitik vittnar antingen om ideologisk bunkermentalitet eller om ja-sägeri inför huvudströmfåran i den egna rörelsen. Därmed kan Östros sägas ha brutit en lång tradition av synnerligen kompetenta socialdemokratiska finansministrar: Ernst Wigforss, Gunnar Sträng, Kjell-Olof Feldt och Göran Persson (även under finansministerepoken Ringholm fungerade Persson som de facto finansminister ). Dessa fyra pragmatiker var alla fullt på det klara med att välfärdsstaten omöjligt kan finansieras utan sunda finanser och utan ett väl fungerande näringsliv. Ingen av dessa fyra hade politisk möjlighet att tala klarspråk. De måste krydda sin retorik med politiska yvigheter och dessa yvigheter måste delvis omsättas i praktisk handling. Anders Borg befinner sig i precis samma situation. Skulle han tala klarspråk skulle han omedelbart detroniseras av det kortsiktigt tänkande 'mobbkommentariat' som får så stort utrymme i 'debatten' och bara väntar på tillfällen att beskylla regeringen för 'bristande omtanke'. Till skillnad från Östros ger Borg ändå intryck av att ta sina vaggvisor med en nypa salt. Dessutom fjäskar han mindre. Förvisso skulle det vara mer önskvärt med besparingar än med ytterligare utgifter men tio miljarder är inte så mycket pengar i en statsbudget. Dessutom vågar Borg, till skillnad från Östros, betona att det åtminstone är en möjlighet att konjunkturen ännu inte har börjat vända på allvar. Bättre än så går det troligen inte att hoppas på så länge väljarfjäsk förblir en utslagsgivande realitet i varje valrörelse. Som bekant står Sverige också bättre finansiellt rustat än flertalet länder i omvärlden. Det är Borg och inte Östros som är den mest värdiga arvtagaren till den illustra socialdemokratiska finansministerkvartetten.

Mark Brolin (12 artiklar)

Anmäl