Dörren måste öppnas för de industriella branschorganisationerna

Det är kväll och jag sitter just nu och ser ut på det av strålkastare upplysta Skoghallsverket strax utan för Karlstad. Bruket - eller hjärtat i bygden - pulserar 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan. Skulle detta hjärta sluta slå, och det finns en ständigt närande oro för detta bland de jag träffar, skulle denna del av Sverige dö. Resan hit gick genom Mälardalens industristäder som Arboga och Örebro via den svenska industrins vaggan - Karlskoga. Jag plågade mitt resesällskap med allehanda minnen från mina resor till just Karlskoga, denna svenska verkstadsindustris urmoder. En urmoder vars verksamhet är tynande där nya utländska ägare flyttar ut produktion och innovationer till andra länder och produktionslinor läggs ner.

Valrörelsen kommer handla om jobben och väl så. Jobben som ska hålla samhället igång och de olika alternativen har sina respektive teorier om hur detta skall ske. Valrörelsen kommer att handla om budskap riktade till själva hjärtat hos var och en. Men endast få partier talar om de bakomliggande - ofta lika komplexa som självklara sambaden - som ska säkerställa att städer som Karskoga med en lång industriell tradition och med kompetent arbetskraft skall fortsätta att leva. Fortsätta att leva, ge arbetstillfällen och fortsätta att utvecklas.

Sverige är idag exportör av innovationer. Alla ställer sig upp och jublar. Eller? Alla, utom jag och några få till. En stor del av alla svenska innovationer vid olika forskningsanstalter eller forskningsavdelningar går idag på export. Export till antingen låglöneländer för storskalig produktion. Även till länder med lönenivåer som ligger nära våra som USA som idag är den största importören av patent och utvecklingsarbete. Ofta utan motprestation och med ett syfte - att säkerställa amerikanska vinster och arbetstillfällen.

Varför det är så har flera förklaringar. En sådan faktor är bristen på riskvilligt kapital, vilket Svenskt Näringsliv påtalat för hitintills döva öron i Regeringskansliet.

De Rödgröna vill förändra det genom ett riskkapitalavdrag för enskilda som investerar i små bolag. Ge dessa kraft att växa, att våga ta steget till att anställa den där extra säljaren för att växla upp tempot i försäljningen eller den nyutexaminerade ingenjören och slutföra ett utvecklingsarbete. Och alla som arbetat med produktutveckling vet att riskkapital ofta är avgörande i slutfasen.

Alliansen vill, kommuncierat genom finansminister Anders Borg, sälja av statliga bolag för 100 MDR SEK under den kommande mandatperioden. Detta innebär att Alliansen - givet att dessa fördelar sig lika över de kommande åren - dränerar den privata kapitalmarknaden på riskvilligt kapital om 25 MDR SEK per år om de får som dom vill. Det är ungefär lönekostnaden för 25 000 produktutvecklare eller säljare som skulle kunna få svenska bolag att ta steget från ax till limpa. Att ta steget till tillväxt på egna ben. Det innebär även att den innovationskraft som finns i bolag som Vattenfall försvinner i förlängningen.

En annan är att återinföra branchsamtalen som regeringen Reinfeldt lagt ner. Statsministern hyser en aversion att överhuvud taget tala om och med särintressen varför de olika industriella branschorganisationerna fått se dörren till Rosenbad stängd och låst från insidan denna mandatperiod.

Att genom samtal mellan universitet och industri kunna styra grundforskning på sådant sätt att näringslivets känsla för framtidens behov av produkter och funktioner fångas upp av sådana välrennomerade forskningsinstitut som Chalmers, KTH, Karolinska Institutet och Lunds Universitet för att nämna några.

En tredje är att stimulera eller sätta igång forskning och innovationsupphandlingar tillsammans med det svensk industri och svenskt näringlsiv. Med statligt stöd kunna finna - genom brett utvecklingsarbete - framtidens produktion.

Vår omvärld, till exempel Tyskland, gör detta i stor skala idag. Dagen efter det sista fartyget gled av stapelbädden vid det sista varvet i Tyskland, Meyer-werft, gick inte varsvarbetarna ut i arbetslöshet. Dagen efter återvände de för att börja producera vindkraftparker avsedda för placering till havs. Kunnandet togs till vara och den tyska statens oljeberoende kommer minska på sikt. Utan statlig initiativkraft hade detta aldrig hänt.

Vi har kunskapen om detta sistnämnda förfaringssätt. Ericssons AXE-växlar, som i sig ledde till att Ericsson är ett av världens största företag inom telekom, är ett exempel på hur branchsamtal, statlig grundforskning och samfinansiering skapat arbetstillfällen, exportprodukter och vitaliserat industrin. Och det finns fler, listan är lång men bara för att den är lång innebär det inte att den är färdig.

Socialdemokraterna vill åter slå in på denna väg, en väg som byggt, till dags dato men med kortare avbrott, byggt mycket av den industri vi har. Att ta ansvar för jobben. Att ta ansvar för sysselsättningen och innovationskraften i Sverige. En industri som sakta tynar bort eftersom vare sig brancherna eller industrierna får komma till tals i Rosenbad. Nu vill jag dock inte att läsaren skall tro att jag endast vill skapa nya IKEA, Autoliv eller Ericsson. Det vore förmätet att tro att vi kan räkna med att skapa några sådana med säkerhet. Men många framgångsrika industrier ligger i mellanskiktet med mellan 40 och 200 anställda där huvuddelen av verksamheten går på export. Och som har marknadspositioner som måste försvaras med nya produkter, produkter där svensk grundforskning har en roll att spela om vi kan klara av att kommunicera.

Det är av den anledningen som Mona Sahlin aviserat att den funktion i en framtida Rödgrön regering kommer ligga direkt under statsministern. Hon har insett vikten, och vidden, av att hålla ihop arbetet. Att säkerställa samverkan för att gå framåt och inte som idag, stå still.

I de rödgrönas program för ett näringsliv i världsklass ligger 5 MDR SEK för detta med fokus på små företag, totalt ligger 100 MDR SEK under mandatperioden som skall investeras i samarbette med svenskt näringsliv i olika sektorer där en särskild tonvikt ligger på innovativa upphandlingar.

Allt detta vill jag se genomfört när jag nu grubblar och ser på Skoghallsverken i skymningen. Som pulserar och slår och ger såväl exportintäkter som arbetstillfällen i gengäld en tid till. Men längre ut i Vänern ser jag något annat som inger hopp. Vindkraftsnurrornas röda lampor lyser i mörkret och som med tillhörande teknikutveckling visat sig vara en del av framtiden.

Det kommer finnas fler alternativa näringar och innovationer (inte bara vindkraft) om vi kan hålla huvudet kallt och agera på rätt sätt. Det är med den känslan jag reser mig upp för att inom kort återvända till Stockholm för fortsatt valrörelse.

Att det måste vara möjligt. Nej, att det är möjligt.

Att skapa ett svenskt näringsliv i världsklass.

Johan Westerholm (S)