Wkileaks och våra byxlösa medier

Det värsta min Rottweiler Pelle visste var knähundar. Vilt skällande, hugg mot ansiktet, rädda för husse. Likheten slår mig när jag ser Utrikespolitiska Institutets seismograf Anders Hellner i Rapport 18 aug. Med darr på rösten varnar han för amerikanska påtryckningar på den svenska statsförvaltningen. Wikileaks svenska servrar kan skada de transatlantiska relationerna. I DN:s huvudledare (15 aug) anklagas Julian Assange för att vara en simpel tjuv med kluven moral. Kvällstidningarnas kolumnister tar afghanska spioner till sina hjärtan. Mopsarna går till samlad attack. De ser skynket men inte matadoren, bisak har blivit huvudsak. Varför blev det så här?

När Wikileaks publicerade dokumenten var det detta århundrades största scoop. För första gången kunde världens alla journalister titta rakt in i Pentagons hemligaste kassaskåp: Så här tänker en supermakt innan nattlampan släcks, det här pratar generalerna om 100 meter ned i bunkrarna, så här sa bassen när kulorna ven i främmande land. Allt detta serverades på ett fat, gratis och franko, till varenda svensk redaktion. Sen kom tystnaden och det generande skrapet från stolen när en hel yrkeskår ursäktade sig och gick på muggen. Allt blev tyst. Om detta kan man spekulera. Själv tror jag att nyheten blev för stor för att hantera, ungefär som buffén på ett 5-stjärnigt hotell i Dubai. Alla dessa dignande fat som ropade på journalistisk bearbetning mitt under semestermånaden. Vad fan höll Assange på med? Har han inget ansvar? Kan han inte redigera själv?

På ledarplats i DN anklagades Assange för att släppa FÖR MÅNGA dokument på en gång i en enda hög utan att vägleda DN om hur materialet ska användas. Journalistkåren blev helt enkelt kränkt. 3 veckor senare kan vi konstatera att inte en enda tidning veterligen avsatt en enda resurs för att kamma igenom ett historiskt journalistiskt råmaterial trots att det hänger och dinglar i laptopen. Okej, ett par tidningar har gjort förströdda sökningar typ "Sweden" och "Swedish" men sen är det tomt. SVT, som inte ens försökt låtsas att man tagit del och förstått, slår lik förbannat fast att de 90 000 dokumenten är gamla nyheter. Så har det malt på. Der Spiegel? Kan inte tyska. The Guardian?  Var med ungarna till dagis. Sen kom vändningen och jäklar vilken fart det blev på tangenterna! Det förlösande ordet yttrades av Obamas presstalesman: Wikileaks har brandat våra avlönade afghanska spioner, deras säkerhet är i fara. Assange är ett hot mot USA:s intressen. Och plötsligt öppnades dammluckorna på våra självständiga redaktioner. Bort alla trista dokument! Assange är boven!

Och alla journalister som 5 minuter tidigare lagt Wikileaks åt sidan fick äntligen något konkret att sätta tänderna i. En identifierbar skurk som haft fräckheten att missbruka den svenska yttrandefriheten. I Aktuellt cementeras bilden av Assange som en oansvarig cyniker med afghanskt blod på händerna. Den "exklusiva" intervjun dundrar av förtrytsamhet. I Rapport ekar Anders Hellner att "visst är det bra med yttrandefrihet och såna saker"men nånstans måste Sverige dra en gräns. Johanna Hildebrand- den enda "krigskorrespondent" som ser sin person i versaler- ljuter tårar över de tappra spioner som förråtts. Om huvudfrågan, USA:s och Natos framfart i ett sönderbombat land inte ett pip. Att 70 procent av afghanerna vill ha bort de främmande trupperna imorgon dag (enligt USA-styrkornas egen gallup) blir irrelevant. Faktum är att den svenska rapporteringen om Afghanistan förkroppsligas mer än någon annan av Hildebrandt själv när hon "med egna ögon och på plats" besöker den svenska campen. En ensam nordbo omgiven av ett hav av 28 miljoner oförstående och obegripliga skägg. Rädd, frusen och ignorant.

Lite snatterier ur Washington Post och New York Times för att ge ett sken av världsvana, sen får det duga. DN tilldelar för övrigt New York Times en hjälteroll för bearbetningen av Wikileaksmaterialet. Sannningen är att tidningen sprang direkt till Pentagon med vartenda papper och kom överens om vad som skulle tryckas. Wikileaks insats förtegs, det publicerade materialet strök Obama-administrationen medhårs och hade en helt annan inriktning än i the Guardian och Der Spiegel, som båda lyfte fram hittills hemlighållna uppgifter om civila dödsoffer. Det största haveriet sker tråkigt nog på Studio Ett, en gång P1:s flaggskepp, numera hemvist för den pingpong-journalistik som hemsöker kanalen. Vilka galenskaper som helst får passera så länge motparten får käfta emot. Ingen påläsning behövs, allt överlåts åt de inbjudna slagskämparna. Lyssnaren lämnas i sticket av ett evigt å-ena-sidan-å-andra sidan-tuggande där ingen på redaktionen sätter ned foten. (Det var för övrigt på Studio Ett som en av programledarna på fullt allvar påstod att de nio turkarna på Ghazafartyget drevs av kollektiv självmordslusta och att det var därför dom dog. Ingen reagerade.)

Man kan tycka vad man vill om Wikileaks och den demoniserade Julian Assange,men en sak är glasklar:  Våra uppburna ledarskribenter, kolumnister och nyhetsreportrar saknar det mod och självständighet som krävs när en internationell toppstory landar i  knät. Personfixeringen och motviljan mot källkritik får en att undra om journalistkåren över huvud taget har kompetens, intellektuell beredskap och publicistiskt kurage att ta sig an och bearbeta ett material av det här slaget. Det är illavarslande att inte en enda förbannad redaktion kavlat upp ärmarna och läst på, än värre är klappjakten på de som bringat åtminstone viss klarhet i och insikt om det mest hemligstämplade och mörklagda krig som västmakterna drivit sedan andra världskriget.Assange säger till the Guardian att det finns tusentals redan publicerade dokument som väntar på att någon journalist ska sätta tänderna i dom. Nån som räcker upp handen? Även knähundar kan pissa på stora träd

Olle Andersson2 (7 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26904

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Kort och gott, en mycket bra artikel!

Permalänk | Anmäl #1 Michael Gajditza, 2010-08-22, 02:43

Det bästa som kunde hända världen är att New York Times lades ner. Så länge New York Times finns kommer mörkermännen att argumentera att Amerika har en fri press och allting är bra med världen.

Bush-administrationen såg Meet the Press som det bästa formatet för deras propaganda. Tim Russert är förmodligen den mest hyllade mediahoran. (En mediahora är en person utan integritet eller stolthet och som gör vad som helst för pengar och uppmärksamhet.) Han kommer inte att bli den sista.

Senast vi hörde så många ifrågasätta demokratin och yttrandefriheten var på 1930-talet. Och det är förmodligen demokratins och yttrandefrihetens enda räddning. Först när folk själv drabbas kommer de börja försvara sina rättigheter.

Permalänk | Anmäl #2 Peter H, 2010-08-31, 18:36