Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Publicerad: 2010-08-18 16:08, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11
Peter Eriksson (MP) hävdar att hans närings- och industripolitik är modern, när den i själva verket leder Sverige 30 år tillbaka i tiden, skriver Nils Karlson.
Miljöpartiets Peter Eriksson vill återuppväcka 1970-talets industripolitik, med selektiva satsningar, branschprogram, bidrag och statliga riskkapitalsatsningar. Staten skall vara "en aktiv part för att ytterligare stärka konkurrenskraften inom det svenska näringslivet".
Detta synsätt är anmärkningsvärt och saknar stöd i forskning och erfarenhet. Faktum är att det var just denna typ av politik som skapade mer än två decennier av stagnation och brist på såväl nya jobb som reallöneökningar i svensk ekonomi fram till 1990-talet.
Det grundläggande felet med Eriksson är att han tycks utgå ifrån att det är marknader som har misslyckats när vi i Sverige har brist på entreprenörer, innovationer, riskkapital och nya jobb i växande företag.
Det mesta talar istället för att dessa brister är orsakade av det flera decennier av ekonomisk forskning, bl a flera Nobelpris, har karakteriserat som "politikmisslyckanden". Det har helt enkelt varit för mycket av skatter, regleringar, bidrag och andra politiska ingrepp som har hämmat framväxten nya jobb i privat sektor. Snarare än tvärt om, som Eriksson tycks tro.
Detta synsätt har även stöd i aktuell forskning när det gäller riskkapital, bl a av Josh Lerner som nyligen fått det svenska priset "Global Award for Entrepreneurship Research". Hans huvudslutsats är att offentligt investeringskapital åstadkommer mer skada än nytta.
Några av förklaringarna är att offentligt riskkapital tränger ut privat, att offentliga kreditgivare inte drabbas privatekonomiskt av förlustaffärer och därmed inte har lika starka incitament att säkerställa att investeringskapitalet får bästa möjliga avkastning. Ett annat problem är att offentliga riskkapitalinsatser sällan har mätbara mål. Verksamheten följs varken upp, utvärderas eller omprövas.
Långsiktigt är det endast privata entreprenörer, industrialister och riskkapitalister som konkurrerar och selekteras fram på marknader, som kan skapa fler jobb i växande företag. Det går inte att på politisk väg välja ut vinnare eller identifiera vilka sektorer eller företag som är viktigare än andra. Den nya forskning om de snabbväxande företag som skapar nästan alla nya jobb i privat sektor, s k gaseller, som bedrivs vid bl a Ratio visar tydligt att så är fallet.
Det Sverige behöver är en modern näringspolitik med generella förbättringar i företagandets villkor, som lägre skatter på ägande och investeringar, lägre skatter på inkomster, färre reglingar och moderniserade arbetsmarknadsregleringar. Inte fler byråkrater, ökad politisk styrning, höjda offentliga utgifter och återinförd förmögenhetsskatt.
Nils Karlson, docent och vd för forskningsinstitutet Ratio
Hur ska Sverige bli bäst i världen för företag?

Kvinnliga entreprenörer hade det tufft förr också...

Regleringsgiljotin befriar företagandet

Höga skatter och fattiga värderingar gör Sverige till ett amerikaniserat DDR

Paradigmskifte kräver övergripande reform

Arbetslinjen bör kompletteras med företagslinjen


Statligt agerande nödvändigt för ett företagsklimat i världsklass

Tydliga och rättvisa spelregler ger ett bättre företagsklimat


Lägg ner den svenska verksamheten

En jobbskapande näringspolitik

Interaktivitet är nyckeln till ett företagsklimat i världsklass

Dörren måste öppnas för de industriella branschorganisationerna

Utan entreprenörskap, ingen utveckling

Vad skiljer Solna från Sollefteå - förutom att den ena är bäst och den andra sämst?

Kapital, kompetens konkurrens och mindre krångel!

Stärk svensk konkurrenskraft genom en moderniserad närings- och industripolitik

Ett företagsklimat i världsklass grundläggs lokalt

Välfärdens hjälte är företagaren

Vi har all anledning att vara bäst i världen
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
När den svenska arbetsmarknadspolitiken infördes varnade dåtidens sakkunniga för den stela arbetsmarknad som skulle bli följden eftersom den planerade politiken uppenbart skulle störa marknadens funktionssätt. Detta går enkelt att läsa sig till i förarbeten från 10-, 20-, och 30-talen.
Det är egentligen märkligt att det varit och är möjligt att tillerkännas priser för ekonomisk forskning för konstaterandet av detta redan kända förhållande.
Man undrar onekligen när allt tal, om att förbättra företagarklimatet, skall övergå i handling?
Vad gäller handling är skillnaden mellan Alliansen och SAP marginellt. Tydligen så tror man att förutsättningarna förändras radikalt om man högljutt talar om att man har en företagarvänlig inställning - så är ju näppeligen fallet.
Marknaden är inte fristående från staten.
Nils Karlsson beskriver marknaden eller rättare marknadsekonomin som något helt fristående från staten. Men tvister mellan affärsparter avgörs väl i statliga domstolar eller hur?
Valutan som man handlar i regleras väl av statliga institutioner som Riksbanken eller hur?
I själva verket är marknadsekonomin en statlig institution, de regler som får den att fungera initieras, administreras och upprätthålls av stater.
Frågan är: Hur aktiv ska staten vara?
Även den mest inbitne marknadsanhängare, men som fortfarande är vid sunda vätskor, vill ha statliga ingripanden vid stora kriser tex finanskriser eller den stora depressionen under 1930-talet.
Den inbitne marknadsanhängaren accepterar storskaliga ingripanden i marknadens funktionssätt vid krissituationer.
Ser vi tillbaka på aktiva statliga satsningar som järnvägarnas byggande, folkskolans uppbyggande, telenätets uppbyggande inklusive mobiltelenäten, så är det svårt att inte betrakta dem som exempel på framgångsrika statliga satsningar.
Gränsen mellan vad staten rationellt sett ska göra och inte göra är ingalunda glasklar. Det är den bara för den som letar efter fakta för att bekräfta redan intagna ideologiska positioner.
En riktigt bra artikel!
Elefant, jag föreslår att du läser på lite österikisk ekonomi. Börja med Mises.
#3
För en givande diskussion bör man skilja på marknadens existens, marknadens aktörer som är representanter för den föreliggande efterfrågan respektive de som tillfredsställer efterfrågan genom sitt utbud och marknadens reglering.
Marknader uppstår när flera individer ger uttryck för samma, eller liknande, behov.
Dessa behov tillfredsställs av mindre eller större entreprenörer som tillhandahåller ett utbud till ett pris som kan godtas av den som efterfrågar en viss vara eller tjänst.
Varje interaktiv mänsklig relation, och varje marknad kännetecknas av interaktiva mänskliga relationer, bör regleras enligt de etiska regler som omfattas av respektive samhälle. Det är där staten har sin roll som lagstiftare och övervakare av laglydigheten. Det är också därför det är totalt olämpligt att staten åtar sig någon annan roll än reglerarens/övervakarens eftersom detta ovillkorligen skulle föra till en jävsituation där statens position alltid skulle väga tyngra än varje annan aktörs och åsidosätta lagstiftningen och göra övervakningen till en fars.
Att statens satsningar som du räknar upp har tillgodosett en viss efterfråga och/eller speciella behov betyder inte att staten har varit den mest lämpliga entreprenören. Snarare har utvecklingen visat att statligt entreprenörskap är ineffektivt både vad gäller att tillfredsställa behoven liksom att göra det på ett kostnadseffektivt sätt. Denna sammanblandning av staten och det civila samhället är en helt och hållet ideologisk lösning med ofrånkomliga resultatet av den allsmäktiga staten - vilket ur demokratisk synvinkel är oacceptabelt.
Den mer demokratiska och kostnadseffektiva lösningen är att marknadens aktörer utgörs av det civila samhället, medan regleringen genom lagstiftning, enligt demokratiskt framförda värderingar, och övervakningen tillhör statens roll.
Eftersom de flesta av dagens samhällen är exempel på där statens roll inte är klart definierad får vi dras med statliga skuldsättningar och icke fungerande marknader.
Marknaden skall således vara fristående från staten i den mening att staten inte bör vara någon av marknadens aktörer utan ha sin roll i att reglera och övervaka.
Elefant,
den "inbitne marknadsanhängaren" accepterar varken riksbanken, som består av ett gäng tanter och farbröder som pillar på räntor i bästa planekonomiska stil, eller storskaliga statliga ingripanden. Den "inbitne marknadsanhängaren" är i stället övertygad om att det är just den statliga inblandningen i ekonomin som gör att vi får genomlida finanskriser med jämna mellanrum. Det kan vara läskigt att tänka utanför den Keyneska boxen, men gör ett försök.
Daniel Backström, du står det extrema när du förordar avskaffande av Riksbank och passivitet vid ekonomiska depressioner. Detta är inte en rimlig position.