Återgång till 70-talspolitik skapar inga nya jobb

När den svenska arbetsmarknadspolitiken infördes varnade dåtidens sakkunniga för den stela arbetsmarknad som skulle bli följden eftersom den planerade politiken uppenbart skulle störa marknadens funktionssätt. Detta går enkelt att läsa sig till i förarbeten från 10-, 20-, och 30-talen.

Det är egentligen märkligt att det varit och är möjligt att tillerkännas priser för ekonomisk forskning för konstaterandet av detta redan kända förhållande.

Man undrar onekligen när allt tal, om att förbättra företagarklimatet, skall övergå i handling?

Vad gäller handling är skillnaden mellan Alliansen och SAP marginellt. Tydligen så tror man att förutsättningarna förändras radikalt om man högljutt talar om att man har en företagarvänlig inställning - så är ju näppeligen fallet.

Marknaden är inte fristående från staten.

Nils Karlsson beskriver marknaden eller rättare marknadsekonomin som något helt fristående från staten. Men tvister mellan affärsparter avgörs väl i statliga domstolar eller hur?

Valutan som man handlar i regleras väl av statliga institutioner som Riksbanken eller hur?

I själva verket är marknadsekonomin en statlig institution, de regler som får den att fungera initieras, administreras och upprätthålls av stater.

Frågan är: Hur aktiv ska staten vara?

Även den mest inbitne marknadsanhängare, men som fortfarande är vid sunda vätskor, vill ha statliga ingripanden vid stora kriser tex finanskriser eller den stora depressionen under 1930-talet.

Den inbitne marknadsanhängaren accepterar storskaliga ingripanden i marknadens funktionssätt vid krissituationer.

Ser vi tillbaka på aktiva statliga satsningar som järnvägarnas byggande, folkskolans uppbyggande, telenätets uppbyggande inklusive mobiltelenäten, så är det svårt att inte betrakta dem som exempel på framgångsrika statliga satsningar.

Gränsen mellan vad staten rationellt sett ska göra och inte göra är ingalunda glasklar. Det är den bara för den som letar efter fakta för att bekräfta redan intagna ideologiska positioner.

En riktigt bra artikel!

Elefant, jag föreslår att du läser på lite österikisk ekonomi. Börja med Mises.

#3

För en givande diskussion bör man skilja på marknadens existens, marknadens aktörer som är representanter för den föreliggande efterfrågan respektive de som tillfredsställer efterfrågan genom sitt utbud och marknadens reglering.

Marknader uppstår när flera individer ger uttryck för samma, eller liknande, behov.

Dessa behov tillfredsställs av mindre eller större entreprenörer som tillhandahåller ett utbud till ett pris som kan godtas av den som efterfrågar en viss vara eller tjänst.

Varje interaktiv mänsklig relation, och varje marknad kännetecknas av interaktiva mänskliga relationer, bör regleras enligt de etiska regler som omfattas av respektive samhälle. Det är där staten har sin roll som lagstiftare och övervakare av laglydigheten. Det är också därför det är totalt olämpligt att staten åtar sig någon annan roll än reglerarens/övervakarens eftersom detta ovillkorligen skulle föra till en jävsituation där statens position alltid skulle väga tyngra än varje annan aktörs och åsidosätta lagstiftningen och göra övervakningen till en fars.

Att statens satsningar som du räknar upp har tillgodosett en viss efterfråga och/eller speciella behov betyder inte att staten har varit den mest lämpliga entreprenören. Snarare har utvecklingen visat att statligt entreprenörskap är ineffektivt både vad gäller att tillfredsställa behoven liksom att göra det på ett kostnadseffektivt sätt. Denna sammanblandning av staten och det civila samhället är en helt och hållet ideologisk lösning med ofrånkomliga resultatet av den allsmäktiga staten - vilket ur demokratisk synvinkel är oacceptabelt.

Den mer demokratiska och kostnadseffektiva lösningen är att marknadens aktörer utgörs av det civila samhället, medan regleringen genom lagstiftning, enligt demokratiskt framförda värderingar, och övervakningen tillhör statens roll.

Eftersom de flesta av dagens samhällen är exempel på där statens roll inte är klart definierad får vi dras med statliga skuldsättningar och icke fungerande marknader.

Marknaden skall således vara fristående från staten i den mening att staten inte bör vara någon av marknadens aktörer utan ha sin roll i att reglera och övervaka.

Elefant,
den "inbitne marknadsanhängaren" accepterar varken riksbanken, som består av ett gäng tanter och farbröder som pillar på räntor i bästa planekonomiska stil, eller storskaliga statliga ingripanden. Den "inbitne marknadsanhängaren" är i stället övertygad om att det är just den statliga inblandningen i ekonomin som gör att vi får genomlida finanskriser med jämna mellanrum. Det kan vara läskigt att tänka utanför den Keyneska boxen, men gör ett försök.

Daniel Backström, du står det extrema när du förordar avskaffande av Riksbank och passivitet vid ekonomiska depressioner. Detta är inte en rimlig position.