Var det verkligen nödvändigt att ytterligare trycka till en redan nedtryckt invandrare, Jan?

I sin senaste krönika i Aftonbladet skrev Jan Guillou en lång drapa om domen mot Åsne Seierstad och förtalsmålet efter boken "Bokhandlaren i Kabul". Bokhandlaren hade knappast fått rätt i en svensk domstol, konstaterade han. Det fick han förvisso inte i norsk domstol heller. Den som vann processen var bokhandlarens fru. Det är emellertid inte poängen i sammanhanget. Guillou, som aldrig missar en chans att använda sin krönikeplats till privata vendettor, avslutar texten på följande vis:

"Jämförelsen med bråket kring Liza Marklunds Gömda ligger nära till hands. Men Liza hade i sina romaner om Mia maskerat de inblandades identiteter och gjort en del geografiska förändringar till skillnad från Åsne alltså, just för att undvika förtal. I likhet med Åsne begick Liza i stridens hetta misstaget att säga att allt var sant in i minsta detalj. Till skillnad från Åsne fick hon stridshingstarna emot sig och mycket stryk i spalterna.

Varför det gick si i det ena fallet och så i det andra kan te sig gåtfullt. Lizas böcker skulle knappast kunna åtalas för förtal, än mindre fällas i en rättegång. Den enda, inte särskilt originella, slutsats jag kan dra är att livet inte är rättvist."

Jag inser att jag tvingas till ännu ett meningsutbyte med Jan Guillou. Det är trist. Särskilt som han så länge var en förebild för mig såväl som för många andra innan han på Publicistklubben den 19 januari 2009 sa att för honom är inte sanningen så viktig. Ett onekligen förbluffande budskap för att komma från en journalist. Senare har han visat att han menar det också. Inte minst memoarerna där han inte bara trixat med KGB-affären utan också kände sig manad att i en fotnot förtala eller i varje fall ljuga om en liten obetydlig farmor från Vallentuna.

Det är märkligt att Liza Marklund inte själv törs ta debatten som sina litterära lögner. Särskilt som hon har förstört livet för så många. Iställer kliver Jan Guillou fram, iklädd blankpolerad riddarrustning och med dragen lans, och pekar med hela handen och konstaterar att lite svinn får man räkna med. Livet är inte rättvist. För Liza Marklunds framgångar fick ett antal personer finna sig i att offras.

Det var sannerligen inte i stridens hetta som Liza Marklund påstod att Gömda var sann in i minsta detalj. Det var i 13 års tid själva säljargumentet för boken och uppföljaren Asyl. I Piratförlagets utgåva - fem år efter första upplagan hos Bonnier Alba - har man för säkerhets skull grumlat begreppen genom att även kalla boken dokumentärroman, ett för övrigt mycket märkligt uttryck. Men det hjälper liksom inte. Där står nämligen också:

- Gömda - en sann historia och

- Gömda är en sann berättelse. Den är en gastkramande thriller direkt ur den svenska verkligheten.

Som om det inte var nog skrev Liza Marklund utförligt om hur sann boken var på sin hemsida. I stort uppslagna intervjuer berättade hon att hon rest land och rike runt och kontrollerat historien in i minsta detalj i hundratals dokument, socialtjänstens handlingar, domstolsprotokoll, rättsintyg, polisanmälningar och dödsattester trots att ingen i historien hade dött. Hon behövde varken skarva eller lägga till. Mias verklighet var så hemsk att hon inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat hitta på något liknande. Så sent som för bara två år sedan påstod Liza Marklund på fullt allvar i radio att hon har klara bevis mot den sedan länge helt frikända Elisabeth Hermon i en halvmeterhög dokumenttrave på en vind någonstans i Stockholm.

På toppen av allt har Marklund i tid och otid släpat fram den dramatiska och ofta förklädda Mia som ett livs levande jagat villebråd och själva beviset på att Gömda i alla stycken var sann. Mia tyckte det var kul. Hon kände sig viktig och spelade med. Ibland trodde hon säkert själv på alla sjörövarhistorier hon berättade. En hel värld lät sig följaktligen grundluras och journalister som jag gjorde allt för att sprida historien medan de lismande författarna och deras förlag räknade bedrägeriet i kronor och ören.

Så sent som våren 2009 påstod Mia på fritt valt utrymme i Aftonbladet att alltihop var sant. Guillou vet förstås att det var ännu ett iscensatt skådespel. Har man tummen i ögonen på chefredaktörerna så funkar sånt. Det lärde sig världen då.

De båda författarna - som i 13 år hade skrivit böckerna tillsammans - var hårt pressade på grund av min bok "Mia - Sanningen om Gömda". Plötsligt hade de inte längre skrivit boken tillsammans. Plötsligt hade Mia berättat och Liza skrivit. Gömda och Asyl var Mias sanning och Lizas romaner. Mias hjärnspöken och Lizas fria fantasier. Några dokument hade hon inte längre kontrollerat och de handlingar som talade emot Mia hade hon aldrig hört taaalas om.

Så kan bara den ljuga som är en stark maktfaktor och har fingret i ögat på chefredaktörerna. De lade enligt planen efter Mias framträdande locket på och fick plötsligt ett väldigt intresse för Dawit Isaak som då redan hade suttit fängslad i sex, sju år utan att någon tycks ha brytt sig nämnvärt.

Så varför dömdes då inte Marklund av svensk domstol? Tja, hon kom inte dit över huvud taget. De drabbade var och är alltjämt för svaga. De kan inte försvara sig mot ångvältar som Liza Marklund, Jan Guillou och deras fruktansvärt inflytelserika vänner. Och de är chanslösa inte minst juridiskt. Anledningen till att jag alls tog upp saken på Newsmill var naturligtvis en annan. Moraliskt skulle det onekligen se snyggt ut om Marklund, Guillou och Piratförlaget åtminstone på något vis kunde kompensera de drabbade, ge dem upprättelse eller åtminstone behandla dem med respekt. Men så långt tänker naturligtvis inte Jan Guillou.

Livet är inte rättvist, raljerar han. Man anar det överlägsna leende när han snuddar vid tanken på dem som iskallt offrades för att miljonerna skulle rulla in till Piratförlaget.

Frågan är varför han tar upp det nu?

Var han verkligen tvungen att ljuga om farmor från Vallentuna i en fotnot?

Var det verkligen nödvändigt att ytterligare trycka till en redan nedtryckt invandrare i Nyköping?

Var han verkligen tvungen att ytterligare såra en redan knäckt sjukling i Södertälje?

Vem och vad är man egentligen då?

Eller som Staffan Heimersson skriver i sin senaste AB-krönika: Att klappa till de minsta i vår värld är elakt.