Svenska författare borde lära av Ranelid och GW och dela ut fler käftsmällar

Den här typen av scenarios brukar inträffa mellan två människor som känner igen sig i varandra och hatar vad de ser. Förmodligen är Ranelid och GW Persson varandras persona.
Stängde man in dem i ett litet rum under några dagar skulle de förmodligen börja älska vad de upptäckte, eller fullständigt ta kål på varandra.

Hur hade det varit om Svenska forfattare hade skrivit battre bocker istallet?

Det verkade ju fungera bra for Stieg Larsson.

Jag rosar hellre än risar. Det finns ingen anledning att gräla författare emellan.

Gäsp! Två gubbar i en sandlåda! Hur kul är det det?

Författarfejder har i Sverige goda anor sedan åtminstone 1700-talet. En personlig favorit är Johan Henrik Kellgrens elaka parodi på Thorilds stil:

"Angående påbudet om Snöskottning

Nej, det är omöjligt: denna pålysning behagar mig ej: den förmörkar både givaren och lydaren. Jag vördar Poliskammarens befallning: men jag kan ej göra mig en plikt därav.

Jag tillstår, denna snö är besvärlig för alla gående och åkande. Men - är den det för mig? Jag svarar nej. Detta svar är husägarens, medborgarens, människans.

Då jag beslöt att råda över ett hus, så föresatte jag mig att råda över hela gatan. Denna föresats var lika fri som dess uppfyllelse. När jag obetänksamt ej bortskaffar snön från min dörr, så är det jag själv, som tillåter mig bli insnöad: men jag vill icke att en annan skall befalla mig skoffla den. En fots snö! ropa hundrade: upp till himlen! ropar jag.

Man har behagat anse mig för husägare: men är ej porten husets? trappan portens? gatan trappans? Jag andas icke i detta nya hus: mina värdkrafter förkvävas där. Då jag har frihet att välja en äganderätt, väljer jag ingen, eller en fullkomligare.

Ej därför att jag icke känner vördnad för vad Poliskammaren pålyst, men jag tror, att man ej bort pålysa något. Kammaren har gjort väl att följa sin högsta regel av snyggt och bekvämligt: jag upphäver den ej: men jag förkastar den. Var husägare är född lagstiftare: självrådare om sin trappa: han tar icke, utan ger lagar. - Jag känner inga andra regler än naturens, än den högsta snön och den högsta smutsens.

Skick, ordning, renlighet: vad betyda dessa orden? Vilken tid och ort har ej sitt skick, sin ordning, sin renlighet! Man borde icke fråga: är denna snön djup? Utan är den varm, torr och bekvämlig? Är den förmögen att bevara för snuva?

Den allmänt godkända Polisen: ja i Stockholm och Petersburg! men Lappland och Sibirien och Grönland och Nova Sembla trivas gudommeligen oskottade. - Man hinner ej det ovanliga, utan genom uppoffring av det vanliga, eller det skyhöga utan genom uppskutt över det låga. Många vada i snön uppe till armarna, där andra ej finna fotfäste: Flugan drunknar på théfatet, och där kan hunden endast läppja. Jag ber för nu och alltid, att man vill bry sig om att förstå mig.

Om jag gör det själv - det är en annan fråga.

Husägare"

Håhåjaja. Här reagerar kommentatorerna med att milla "uttråkad" om författarfejder och att spela avmätt trötta och ointresserade. Uppenbarligen förstod man ingenting av det artikeln skrev:

"Man ska helst bete sig som vid en fyllefajt i tunnelbanan; bli generat störd, vända sig bort och avmätt uppröras över störningen av den allmänna ordningen. Fejden ses som något banalt som tar uppmärksamhet från de riktiga, viktiga litteraturdiskussionerna. Så fort det börjar slå gnistor någonstans kvävs elden effektivt av den våta filt som är den svenska konsensuskulturen."

Jag kan tillägga en fejd som artikeln inte berör: Den ökända OEI-debatten. Där var det Johan Lundberg mot hela kultursverige, bara för att han påpekat att poesitidskriften OEI har oförtjänt stort inflytande i Sverige. Lundberg blev hudflängd och förhånad på i stort sett alla kultursidor. Ibland kan det alltså slå gnistor - under förutsättning att konsensuskulturen enas i sin feghet mot en eller ett fåtal enskilda personer. Det är inte heller särskilt imonerande.

Jag står helt på GW's sida. Ranelid är pinsam, tänk när han fick fritt spelrum i "Stjärnor på slottet" och passade på att ge igen på alla inbillade ovänner som inte kunde försvara sig. Har sällan sett någon bok av Ranelid på bokhandeln, säljer han inget?

Väl rutet! Det här tyckte jag var bra! En riktigt bra one liner:

"att riva konvenansens och konsensusens väggar för att få in ljus och luft"

:{)

Rickard Berhorn,

Det här är ingen fejd där två upphöjda författares åsikter slås mot varandra utan ganska låga personangrepp som handlar om något helt annat än deras litterära värv.

Tvisten som metod för att marknadsföra sig själv är väl för en författare ett sätt att visa att det denne skriver har slutat ha mening och kraft.
Både Ranelid och GW är väl ett exempel på hur media släckt intresset för deras kärntext.
Den som ser GW och inte läser vad han skrivit är ju i majoritet samma sak är det väl med Ranelid.
Inget lockar mig i deras författarskap idag och att dom pokulerar offentligt snarare minskar mitt intresse än ökar det.