Mona Sahlin hoppas att hennes balla kompisar ska göra henne till statsminister

I samband med sitt lyckade tal i Almedalen - där hon fick ihop en sammanhängande och slagkraftig berättelse om sitt socialdemokratiska Sverige och de av henne upplevda hoten mot detta fina samhällsbygge i form av ökade klyftor, gräddfiler och sönderslagen solidaritet om småborgarna och stora, stygga moderaterna får fortsätta fyra år till - släppte Mona Sahlin en bok: Möjligheternas land - min vision för Sverige.

Hennes statsmannalika framträdande, precis lagom styvt i korken för en regeringssugen oppositionsledare, väckte en hel del nyfikenhet på boken. Det kan ju vara nästa statsminister som talar i den.

När jag fick den i handen höll på att välta mig ur (den metaforiska) hängmattan alldeles. För det är ingen tunn liten pamflett, precis - UTAN DET ÄR FAKTISKT EN JÄTTEBAMSING TILL BOK!!! Hårda pärmar, 288 sidor, utgiven av prestigeförlaget Norstedts, relativt litet typsnitt (alls inte anpassat till de åldrade ögonen hos kärnväljarna).

Att läsa den från pärm till pärm är sannerligen ingen picknick. Mig har det tagit nästan en månad. Har i och för stuckit emellan med lite annat: Haruki Murakamis bok om löpning, liksom hans kärleksroman Norwegian Wood. Spänningslitteratur: Patricia Highsmith och Per Wahlöö. Och så en feting om belgarnas skräckvälde i Kongo. Kändes nödvändigt att varier kosten. Sahlins bok blir man lätt lite trött av. Den är som sagt ingen picknick - den är rätt många picknickar...

En hel del politiska sakområden gås igenom, och det är inget snack om att Sahlin bottnar djupt i de gamla vanliga stridsfrågorna i svensk inrikespolitik, som organisationen av vården och nedskärningarna i a-kassan. Här är hon som bäst. Hon målar skickligt upp bilden hur många borgerliga bäckar små - i form av t ex utförsäljning av sjukhus, fri etableringsrätt för vårdgivare och möjlighet för privata försäkringstagare att komma före i operationsköer på offentliga sjukhus - blir en stor höger-å. Med gräddfiler, ojämn fördelning av välfärd och press neråt på viljan att betala skatt. Vilket i sin tur minskar resurserna till den offentliga välfärden, vilket pressar ner skatterna ytterligare...

Man får sig också till livs vissa mer, vissa mindre mindre, inspirerade analyser av sådant som globalisering, ungdomskultur och förhållandet mellan jämlikhet, trygghet och frihet.

Andra stycken av boken är mest av allt en historieskrivning av 90- och 00-talspolitiken, med betoning på krishantering. Sahlin tycker, föga överraskande, att det röda laget rattat Sverige bättre än det blåa.

Ibland är det lite av valmanifest över boken. Det och det ska de rödgröna göra om de vinner valet. Bland annat får vi veta att aktivitetsförbudet för unga som stämplar ska rivas upp på det första regeringssammanträdet.

Ibland låter det mest bara argt:

"Den politik regeringen bedrivit före, under och efter det att finanskrisen spred sig över världen har haft stor betydelse för det faktum att Sverige idag halkar efter andra europeiska länder."

"Dagens generationer ser hindren växa som effekter av globalisering, klimatförstöring eller urbanisering. Men också som ett direkt resultat av den borgerliga regeringens högerpolitik. Det är en politik som medvetet ökar klyftorna mellan människor i stället för att investera i utbildning och jobb."

Men detta är möjligen inte det värsta av de borgerliga brotten. Det kanske allra största förbrytelsen: de älskar inte politik. "De konservativa och nyliberala tror inte på politiken."
Till skillnad då från Mona Sahlin, en sann homo politicus.

Och om vi alltså fått en historieskrivning inifrån om de senaste två decenniernas svenska politik, så lyser 80- och 90-talens diskussioner om politikens begränsningar helt med sin frånvaro. Redan i förordet får man en försmak:

"Jag hoppas att det ska märkas i den här boken hur roligt, spännande och enormt viktigt jag tycker det är med politik."

Jojomensan! Det märks! Det är så roligt och spännande att Mona Sahlin tycks kunna offra både armar och ben för att få flytta in i Rosenbad. Det märks så tydligt, på rad efter rad, sida efter sida, kapitel efter kapitel. Därför blir den allra starkaste eftersmaken av boken - all politik till trots - att den i själva verket är en lång jobbansökan. Med vidhängande cv och redovisade kontaktnät och medarbetare.

"Nelson Mandela, som jag har träffat flera gånger, har ofta talat om just att människan blir människa i mötet med andra människor."

"Suzanne Osten, som jag brukat träffa då och då, brukar rakt på sak säga ungefär så här: Det är inte för att vara hyggliga som vi håller på med teater."

"Vid mötet med Saakasjvili deltog också vår utrikespolitiska talesperson Urban Ahlin. Han har byggt upp ett omfattande kontaktnät framför allt i Central- och Östeuropa. Vårt partis goda kontaktnät i detta nära grannområde kommer att vara mycket viktigt för vår framtida utrikespolitik."

"Leif Pagrotsky är en mycket respekterad och uppskattad politiker långt utanför Socialdemokraternas egna led och vi har suttit i regering tillsammans i flera år. Jag är glad att jag kunde få Leif tillbak in i politikens centrum."

"Bergsprängarsonen från Malmberget, Thomas Östros, forskarutbildad i nationalekonomi, enormt kunnig och med många år som statsråd bakom sig. 1996 blev han skatteminister, och deltog på sätt aktivt i arbetet med att få landet på fötter. Jag skulle senare återkomma till till min statsrådskollega Thomas Östros när jag skulle utnämna en ekonomisk-politisk talesperson, tillika en erfaren finansministerkandidat i en socialdemokratiskt ledd rödgrön regering."

Och som det politiska djur hon är, drar sig inte Mona Sahlin för att lyfta fram fördelaktiga saker om sig själv. Ingen utpräglad svenskgren, direkt, vi ligger ju i "jantebältet"- men för politiker gäller andra lagar. Man måste ju på något sätt förmedla att man är bra - ja, till och med bäst. Varför skulle väljarna annars rösta på en? Här några exempel, saxade ur ansökningshandlingen (boken).

"Jag har under mina år i regeringen ibland haft vad jag skämtsamt kallat 'statsrådsakut' - många nyutnämnda ministrar ringde mig för att be om råd och ställa frågor."

"Ända sedan jag var väldigt ung har jag fått ledarroller och förtroendeuppdrag."

"Politik är att vilja. Den som har en stark vilja och som driver på, blir ofta ordförande. Jag har alltid fått uppdrag, gått längst fram och drivit argumenten."

"Det är åtskilliga som påpekat att jag står pall när det blåser. Det stämmer. Jag är en fighter./.../ Jag vet vem jag är. Jag har en fantastisk familj och många goda vänner. Jag vet var jag kan finna pauser och vila när det behövs. Då byter jag värld en stund - oftast är det musiken, gymet, teatern eller fotbollen."

"Jag tror också att det mediala genomslaget när jag skolades in som statsråd 'den hårda vägen' är orsaken till att flera statsministrar valt att be mig ta hand om politiskt besvärliga områden som krävt opinionsbildande förmåga. 'Det där får Mona ta', har jag fått höra många gånger när beslut skulle försvaras eller besvärliga frågor hanteras."

"Jag trivs med att vara i centrum men jag är en demokratisk ledare."

Alltså: Om andra inte säger hur bra Mona är, får Mona säga det själv. (Det där får Mona ta...)

Vill vi väljare ha en statsminister som älskar sitt jobb - ja, då bör vi rösta rödgrönt. Inte utstrålar väl Fredrik Reinfeldt samma arbetsglädje? Boktiteln lyder alltså Möjligheternas land - min vision för Sverige. Kanske borde den hetat något i stil med Möjligheternas Mona - min vision för ett ännu häftigare jobb.

Men det är en randanmärkning.

Erik Hörstadius (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26591

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Socialdemokraternas problem är att de inte längre har någon egen politik utan bara populism, floskler och slagord. Deras utskick till kreti och pleti efter förra valet, där dom lägger sig platt på marken och frågar vilken skolpolitik de ska bedriva, bekräftar detta. Ett idag ryggradslöst parti som bara representerar sig själva och LO. De enda som röstar på (s) är den grupp människor som med något slags arbetarklassideal säger sig vara födda till socialdemokrater och därigenom inte kan acceptera att det finns andar partier som försöker ta platsen som det parti som tänker på hela folkets bästa.

Permalänk | Anmäl #1 Thomas H, 2010-08-11, 13:39

Jag har själv inte läst boken, men blir ändå förvånad över Monas sätt att måla upp en bild av sig själv. Hon verkar i debatter snarare oförmögen att på ett övertygande sätt måla upp en realistisk bild av både sin egen, men även motståndarens politik.
Men nöden har väl ingen lag. Socialdemokraterna behöver desperat öka statusen hos sin ledare, och kan man inte genom utstrålning, stark retorik eller politisk slagkraft förbättra bilden av Mona, så får jag bara anta att hon fick ta tjuren vid hornen och lösa problemet på ett annat sätt.

Men är det en korrekt självbild hon målar upp. Är det sannolikt att denna ledare som blivit utsatt för så mycket smutsig journalistik, och ofrånkomligt även har gjort åtskilliga missar personligen, kan vara en av de mest skarpa knivarna i den rosenröda kökslådan? Jag kunde inte låta bli att skratta lite halvhögt för mig själv när jag läser citatet "Det får Mona ta!", eftersom jag inte alls satte det i samma samanhang hon själv gör. Göran Persson uttalade själv att tankevärksamhet aldrig varit Monas starka sida, och därför kunde jag inte låta bli att, bara för en sekund, misstolka "Det får Mona göra!" som ett utrop från någon som inte vill göra ett riktigt skitjobb och istället ger det till en intet ont anande kollega/undersåte. Inte alls olikt utnyttjandet man själv blev utsatt för när man praktiserade på diverse företag och inrättningar under skolåren.

Jag tror inte Mona är den bästa ledaren (S) kan tänka sig. Jag tror inte att hon agerat expert i svåra fall. Däremot tvivlar jag inte på att hon känner många människor som i svåra situationer skulle vara ett mycket bra stöd.

Men är Monas självbild korrekt, för att återkomma till frågan?

Nej, jag tror inte det. Och jag tror inte heller att allt stöd (S) kan förmå skulle göra henne värdig statsministerposten.

Hon är och förblir en smörkniv i tidigare nämnda låda.

Permalänk | Anmäl #3 Viktor Andersson, 2010-08-11, 14:25

Tja. med en obefintlig utbildning, noll arbetslivserfarenhet utanför socialdemokratin samt en märklig förmåga att inte nå ända fram. Kanske Mona borde inse att tiden när folk verkligen vill ha sina liv styrda av "ledare" eller "partiet" är förbi.

Ordet "politik" är inte längre synonymt med lycka, utan kanske snarare en begränsning för den personliga friheten!

Visst finns det saker vi i samhället måste vara överens om samt sätta gränser för den personliga friheten, precis som i de flesta sociala sammanhang, men människor tycker faktiskt om att få utvecklas och pröva sig fram själva. Våga satsa på det man brinner för, få göra fel och göra om samt att få känna lycka, kanske t.o.m framgång?!

Och det är någonstans här den alltmer tydliga skiljelinjen mellan socialdemokratin och alliansen börjar skönjas.
Mer frihet och möjligheter till egna beslut samt ett eget ansvar, eller fler påbud, dekret och politisk styrning, främst genom lagar och världens högsta skatter, allt i den "goda" solidaritetens namn...

Permalänk | Anmäl #4 Johan, 2010-08-11, 14:59

Tack Erik, för en recension av en möjlig bok som jag kanske inte prioriterat läsa men nu vet jag det jag behöver.....tack för att du sparade en månad av mitt liv! Nu vet du mer också av vad oppositionen vill, för det är något jag ännu inte fått mig beskrivet. Jo, just det, de vill nu ha betyg från sjuan. Det var väl hela skolpolitiken i en rad. Sedan var det väl om att höja alla bidrag. Har jag glömt något?

Permalänk | Anmäl #6 Thomas Bäcklin, 2010-08-11, 15:40

Tack Erik! Sammanfattar min känsla av boken också.

Ett avsnitt som är riktigt intressant och värt att lyfta fram, är kapitlet om jobbpolitiken, hur Mona ska fixa 100 000m jobb. Den förånansvärda är hon inte ser det som en svår och komplex fråga, utan har ett ganska enklet koncept på redogörs för på 2 - 3 sidor. I korta ordalag kan man säga att staten ska betala för dessa 100 000 personer, då alla dessa jobb ska komma till inom offentlig sektor och utbildningssektorn (gå på studielån/bidrag - om det nukanräknas som jobb).

Suck!

Permalänk | Anmäl #7 Jakob L, 2010-08-11, 19:37

Man förstår allt bättre varför denna jobbansökan och "valmanifest" inte läggs ut som gratis e-bok, PDF eller liknande. Någon piratkopia på piratebay lär det väl inte bli, Norstedts och upphovsrättsinnehavaren lär väl vaka över detta så ingen läser det kommersiellt förpackade politiska budskapet olovandes.

Permalänk | Anmäl #9 Klerken, 2010-08-12, 13:59

Tyckte det var intressant att 85% av de som hitills "millat" artikeln (74 st), blev arga. Samma millare verkade dock inte ha några kommentarer.

Permalänk | Anmäl #10 David Wickström, 2010-08-12, 21:09

Jag tror att Mona Sahlins politiska vilja kommer från det faktum att partiet har styrts i alla decennier av just gubbar, det har varit en samling av enorma direktörskaraktärer som har dominerat socialdemokratin. Mona Sahlin är Partiets FÖRSTA kvinnliga partiledare, men hon försöker trots allt detta att styra det ungefär som en man. Det är nästan som om hon drömmer. Samtidigt har feminismens intåg givit upphov till en manskarikatyr av inte anat mått. Se bara på Fredrik Reinfeldt, som får det mesta av sin popularitet, antagligen från det faktum att han vågar ha förkläde på sig och älskar sin fru. Minns ni Geijer? Bordellhärvan? Aldrig i min make att Reinfeldt skulle göra något sådant. Reindfeldt är en MODERN MAN och har vida överstigit politikens egna ramar för den upplysta och framgångsrika bipedalen. Mona har inte gjort det.

Problemet idag är att feminismen inte är representerat annat än inom tex Sexköpslagen och ideologin som diskussionsunderlag för relationsproblem. Feminismen får ses som den arena där misslyckade kvigor och förbittrade aphannar kan oja sig över problem dem inte har, i relationer dem aldrig haft, samtidigt som dem sådär snällt vrider på huvudet och säger: Men kan inte jag få chansen? Feminismen riktar sig främst till dem människor som inte lyckats, aldrig lyckades eller aldrig kommer att lyckas att bygga ett giftermål eller erövra en kvinna.

Socialismens största tillgång har varit kvinnorna och den maktbalans som Socialdemokraterna upprätthållit genom kärringväldet är dött, eftersom borgarna frgjorde oss män från ideologins tyglar. Det var numer okej att vara otrogen, lämna sin fru och gifta om sig. Sålänge man var en man och berättade det redan samma kväll. Dem gamla kristus idealen om en man och en kvinna och evigheten gällder inte längre. Nu är det varumärke och design-kids som är inne. Hitta rätt genetiska motsvarighet eller dö.

Socialisterna må ha många röster hos dem svaga och försynta, misslyckade och halta men i dagens Sverige fann borgarna metodiken för att övertyga dessa kärnväljare om att det var okej att gå ut och träffa en ny, slänga ut sin fru och göra om sitt varumärke. Att skita i grannen och spela hög musik eller varför inte köpa ny bil, bara därför. Dem lyckades slita mannen och således socialisternas största ikon ur händerna på dem, som symbolen för förtryck och omforma denne till en modern ikon för framgång ala 2000 tal. Svaret blev Fredrik Reinfeldt...och vi tycker om honom långt mer, än Mona Sahlin...

Permalänk | Anmäl #12 Adam Åström, 2010-08-19, 00:33