Att sticka hål på poppsykologiska myter

Författarna (Lilienfeld och kollegor) av den nyutkomna boken "50 great myths of popular psychology" granskar kritiskt i boken 50 av de mest vanliga myterna inom psykologi, och finner att samtliga inte stöds av modern forskning. Dessa myter  benämns som "psychomythology", psykomyter.

 Varför bry sig om psykomyter?

En central fråga är varför vi överhuvudtaget ska bry oss om dessa psykomyter. Är de inte egentligen ganska charmiga och harmlösa som de är? Minst tre bra skäl kan anges till varför vi bör lyfta upp dessa på diskussionsbordet:

- Psykologiska myter kan vara skadliga. Professionella inom rättsväsendet som t ex tror på myten att minnet fungerar som en videobandspelare kan lätt ta fel beslut vid vittnesmål och därmed göra skada. Föräldrar som felaktigt tror att bestraffning är effektivt för att långsiktigt förändra icke önskvärda beteenden hos sina barn kan märka att beteendena snarare ökar än minskar. Lärare eller föräldrar som vill förbättra sina barns skolprestationer eller hälsa, eller rätta till stökiga elevers beteende genom att via poppsykologiska metoder höja självkänslan riskerar att barnen snarare mår och presterar sämre, eller får ökad risk för aggressivt och kriminellt beteende långsiktigt då problemen kvarstår.

- Psykologiska myter kan orsaka indirekta skador. Även om inte myten leder direkt till skadligt beteende riskerar den att ta tid, energi och pengar från det som har stöd i forskningen och därmed skulle ha större sannolikhet att lyckas. Ett exempel är de otaliga metoder, utan dokumentation eller stöd i forskning, som finns inom självhjälpslitteraturen för att minska vikt.  Samma sak gällande idrottare, tränare eller företagsledare som vill förbättra prestation eller ledarskap, t ex via pseudovetenskapliga metoder som neurolingvistisk programmering (NLP) eller kommunikologi eller annan mental träning utan stöd i forskningen. Här behöver inte själva metoderna vara skadliga, men man bränner dyrbar tid, energi och ekonomi på något vars eventuella effekt ofta enbart är kortsiktig och som kan förklaras med hjälp av placebo.

 -  Accepterandet av psykomyterna riskerar att fördumma oss (se:http://www.newsmill.se/artikel/2009/08/13/poppsykologerna-fordummar-befolkningen)och sänka ribban för kritiskt tänkande även inom andra områden, t ex gällande miljö eller politik.      

Exempel på psykomyter

Här följer några av de psykomyter som beskrivs i boken:

• - De flesta människor använder bara 10% (alternativt någon siffra mellan 10 och 20%) av sin hjärnkapacitet.

Lika attraktivt som det låter och lika flitigt som det marknadsförs i diverse självhjälpsprogram och metoder, lika lite stöd i forskningen (och logik) har denna myt. Modern forskning från en rad olika områden tyder på att det knappast finns några 80-90 procent gömd reservkraft i hjärnan att plötsligt koppla på via rätt metod från självhjälpsindustrin. Så spara pengarna till framtiden.

• - Vissa människor är mer "vänstehjärnhalve-typer" medan andra är högerhjärnhalve-typer".

Forskningen har i och för sig tydligt visat att vänster och höger hjärnhalva skiljer sig åt i funktion. Dock, det handlar trots allt om mindre skillnader och framförallt är hjärnhalvorna bra mycket mer lika än olika. På denna spik har poppsykologer kokat en mäktig (och säkert vinstdrivande) soppa bestående av vilda generaliseringar gällande hur man ska träna upp sina olika hjärnhalvor och hur man kan göra för att optimera prestationen för personer som främst använder sin ena eller andra halva.  Expertpaneler av forskare har i rapporter (t ex Druckman & Sweets, 1988) dragit slutsatsen att det inte finns några bevis för att funktionen i de olika hjärnhalvorna kan tränas upp, och definitivt inte på det sätt som marknadsförs.

• - Att spela Mozart för sin bebis kan höja hans/hennes intelligens.

 Denna myt kommer ursprungligen från en vetenskaplig artikel som publicerades 1993 i den ansedda tidsskriften Nature (Rauscher och kollegor, 1993). Därmed borde väl grunden för påståenden vara ganska god? Problemet är att studien: (a) inte mätte effekten av Mozart generellt på intelligens utan på spatiell förmåga; (b) undersökte college-studenter och inte spädbarn; samt (c) och dess resultat inte har kunnat replikeras av forskare i senare studier. Det som från början verkar ganska sunt är vid närmare granskning det inte. Idag menar man att musik överlag (det finns inget just i Mozarts musik som gör den speciell) , om den leder till högre kroppslig aktivering (eng: arousal) vilket är en förutsättning, kortsiktigt kan positivt påverka hur man löser vissa uppgifter direkt efter musiken. Några allmänna Mozart-effekter på barn eller spädbarn gällande intelligens lyser dock fortfarande med sin frånvaro.

• - Låg självkänsla ligger bakom dålig prestation i skolan och psykologisk ohälsa.

 Denna myt har bland annat använts som et tung argument för poppsykologiska böcker om självkänsla som sålts i USA men även i Sverige. En förlängning på myten är att kan man öka självkänslan, via enkla stegprogram, kan man även få bukt med kriminellt beteende, självskadebeteende, problem i skolan och psykologisk ohälsa som depression mm.  Vad forskningen ger stöd för att högre självkänsla hänger ihop med (observera! Inte orsakar) initiativförmåga och lycka och känslomässig tillfredställelse.  Hög självkänsla hänger dock även ihop med, vilket sällan nämns i poppsykologiska böckerna, ökad risk för kriminalitet, aggressivt beteende och narcissism (osund självupptagenhet). De självhjälpsprogram (utan stöd i forskningen) som sprids i skolor och bland unga för att få bukt med låg självkänslan är helt i linje med psykomyter men rimmar illa med forskningen. Då hög eller låg självkänsla snarare verkar vara en konsekvens av andra påverkande faktorer riskerar man att fokusera på fel saker och därmed skapa mer problem.   

• - Kvinnor och män har totalt olika sätt att kommunicera.

Denna myt förekommer flitigt, och utgör grunden, t ex i pop-psykologen Grays böcker om män som är från Mars och kvinnor som är från Venus. Återigen handlar det om en gnutta sanning som blåsts upp totalt bortom proportioner. Enligt forskning finns det visserligen skillnader i hur män och kvinnor kommunicerar. Dock, dessa skillnader är antingen så små att de är obetydliga eller gäller bara för något speciellt område. T ex är kvinnor mer mottagliga för icke-verbala ledtrådar än män. Dock, i det stora hela är män och kvinnor bra mycket mer lika i sättet att kommunicera än olika. Istället för Mars och Venus (tolkat att män och kvinnor är väldigt långt ifrån varandra) vore en mer korrekt titel (och förvenskligad) på en Grays böcker, baserat på forskningen, något i stil med "Män är från Göteborg, Kvinnor från Stockholm".

Varför luras vi att tro på psykomyterna?

Om dessa psykomyter inte stämmer enligt forskningen kan man fråga sig hur det kommer sig att de lever vidare och människor tror på dem. Ett antal olika sorters inbyggda felkällor i vårt tänkande kan förklara detta gap mellan kunskapen i forskningen och den allmänna vardagstron. Känner man till dessa felkällor har man även lättare att kritiskt granska och se igenom inte bara psykomyterna utan även andra myter:

- Många av myterna sprids från mun-till mun via historier utan närmare detaljer gällande trovärdigheten, ungefär som vandringssägner (pizzan i råttan, att grävlingar biter tills det knakar mm). Till sist lever de ett eget liv utan att de behöver prövas. När vi hört myterna tillräckligt många gånger i olika sammanhang tror vi på dem utan att inse att vi egentligen inte har stöd för att de stämmer. Vi har helt enkelt svårt att värja oss mot saker vi hör ofta. Vi blandar ihop hur bekant informationen är med hur korrekt den är. Att höra är att tro (vilket reklamen spelar hårt på), oavsett om det är sant eller inte.

- Vi har ofta en viss förkärlek för enkla sanningar och snabba lösningar. I en komplicerad vardag känns enkla och spännande myter attraktiva att ta till sig för att kunna ta åtminstone en genväg. Dock, en bra regel är att om något verkar för enkelt, effektivt eller bra för att vara sant, så är det nästan alltid det.

 -  Vi uppfattar sällan världen objektivt utan är mycket selektiva i det vi tar in och minns. Vi har en tendens att ta in information och minnas det som redan finns i våra tankemässiga strukturer (sk. schema). Förväntar vi oss (och hoppas och tror) att vi ska lyckas bättre eller må bättre efter en viss metod i en bok kommer vi även sannolikt att tolka det så att förväntningen stämmer in. Problemet är att vi stirrar oss blinda på detta fält av information (när vi presterar bra efter metoden, som förväntat) och ignorerar då att ta in annan informationen och väga detta samman, t ex alla de gånger man faktiskt presterade och mådde sämre även efter metoden och de gånger men presterade bra innan metoden. Samma fenomen kan till stor del förklara horoskop och skrock mm.

 - I och med titeln på filmen "Bowling for Columbine" lägger Moore fram tanken att det är lika sannolikt att man kan beskylla bowlingen för massakern i skolan som att skylla på t ex viss musik, då de två pojkarna innan massakern förutom att ha lyssnat på viss musik även var och bowlade. Ofta drar vi slarviga slutsatser gällande orsak-verkan och glömmer att det finns andra faktorer som påverkar. Att två faktorer samvarierar, korrelerar, betyder inte att den ena leder till den andra.

 - "Post-hoc, ergo propter hoc" betyder ungefär efter detta, därför pga detta. Många drar gärna slutsatsen att bara för att A (den nya metoden att höja självkänsla) kom före B (mår bättre) så orsakar A B. Problemet är att väldigt mycket som inte har påverkan på B sker före B. Många seriemördare går sannolikt på toaletten regelbundet innan man dödar sitt offer men det betyder inte att vi samtliga riskerar att bli blodtörstiga galningar när vi går på toaletten. De nyinköpta avslappningsbanden antas ha gjort att vi sover bättre när i själva verket, en rad andra saker kan ha orsakat förbättringen (däribland det troligaste, dvs spontan/naturlig förbättring).  

 - Vi utsatts ofta, inte minst via media, av ett icke-slumpmässigt och därmed skevt urval. I media och på film porträtteras till exempel inte sällan mentalt sjuka individer som våldsamma oftare än i verkligheten. När vi umgås med och möter speciella urval av människor är det lätt att dra slutsatser som man sedan felaktigt generaliserar till allmänna sanningar.

 - Vi bedömer ofta saker som på ytan verkar höra ihop att också göra det. Inom psykologin kallas detta för "representativeness heuristics". Vi använder information hur saker och ting verkar representera varandra för att dra snabba slutsatser om hur lika de är. Dessa mentala genvägar gör ofta att vi kan fungera snabbt och effektivt i vardagen men på bekostnad av risken för felbeslut. Vissa saker som verkar vara lika är också lika, andra är det inte. Just denna felkälla kommer till utryck i många pseudovetenskapliga metoder där man kopplar ihop beteende, tankar och känslor enbart för att de verkar höra ihop. Att dra slutsatsen att en person baserat på sin handstil har en viss personlighet är exempel är på något som verkar vara logiskt men som inte är det. Ibland bör vi inte döma en bok på basis av dess omslag.

 - De psykologiska myterna förekommer frekvent i filmer och böcker. Även om de flesta av oss är medvetna om att det enbart är en påhittad historia och "fiction" när vi tittar på spelfilmer så är det lätt att sänka den kritiska garden. Ett större problem är de TV-program som handlar om självhjälp, t ex att få ordning på sina stökiga barn, gå ned i vikt, bli mer vältränad eller få barn att prestera bättre i skolan. Det är lätt att glömma att i sådana program förekommer flertalet av tidigare nämnda felkällor med snett urval, orsak-verkan och snabba lösningar mm. Dessutom är det lätt att felaktigt dra slutsatsen att man kan generalisera framgången i det enstaka programmet eller serien till gemene man trots att det bara baseras på enstaka fall (som dessutom är allt annat än slumpmässigt valt utan noggrant arrangerat), vilka har svagt om något bevisvärde.

 - Ett problem är att psykomyterna sällan är helt uppåt väggarna fel på alla sätt och vis. Ofta finns det en gnutta sanning där, bara dramatiskt överdriven och det är här problemet uppstår. Samma sak kan man kritisera de flesta pseudovetenskapliga metoder och poppsykologer för; de har sällan helt fel, i så fall hade de varit enklare att slå ifrån sig. Däremot tenderar de att blåsa upp något litet och ofta obetydligt till ett imponerande luftslott och dra fullkomligt vilda generaliseringar. Denna gnutta av sanning som dock finns, eller fanns, någonstans där bakom en gång är dock förrädisk och riskerar att lura oss att köpa även resten.

 Bli en "mytslaktare"

Så, läs boken om de 50 myterna och slipa dina mytslaktarargument. Nästa gång du på festen, vid fikabordet på jobbet eller vid matbordet hemma hör någon prata varmt om en psykomyt, ta chansen att sticka hål på den (eller åtminstone puffa lite på den) innan den likt en heliumballong sticker iväg och blir "untouchable" igen. Gör du detta kombinerar du hastigt och lustigt både nytta och nöje: nytta via chansen att öva kritiskt tänkandet, argumentation och slå ett slag mot inbillning för folkbildning och nöje helt enkelt för att det är ganska kul.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26583

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

intressant läsning, tack!

Permalänk | Anmäl #1 Caroline Bjurstedt, 2011-10-10, 15:47