Emil Svensson och Carl Bildt var aldrig betrodda den mest vitala informationen

Sune Thomsson har skrivit en artikel som vänder sig mot min granskning av ljudinspelningar av ubåt under Hårsfjärdsjakten i oktober 1982. Han säger att jag har "teorier" om en transponder vid Mällsten i Danziger Gatt, och att jag inte har tagit hänsyn till FOI:s rapport om ljudinspelningarna. Han menar att observationer av främmande farkoster vid Mällsten i oktober 1982 kan förklaras med den svenska marinens egenaktivitet. Han argumenterar för att en transponder som dykare fann vid Mällsten kan ha varit marinens en egen sonar (hydrofon), att inspelade propellerljud kan ha kommit från egen båt och inspelade dunkar och slagljud kan ha kommit från egen sonar (hydrofon) som dunkar mot annat föremål. Thomsson skriver:

"Jag menar att 'transpondern' var vår egen sonar 1 eller 5 som var upphängda i en flottör någon meter över botten. Flottören kan ha fått en läcka varvid sonaren sjönk ned på ankaret. Ankaret bestod av en betongplatta på tre stödben. Metallföremålet som dykarna hittade i december [1982] låg också på en betongplatta ... När sonar 5 vid ett tillfälle kopplas ur försvinner bullret. Den flottör som användes var avsedd för utläggning på ytan. Uppenbarligen höll inte konstruktionen på ca 25 m djup och flottören började läcka".

All undervattensverksamhet reduceras i Thomssons värld till den tessla som Nalle Puh och Nasse följer i dess fotspår, steg for steg, och det blir fler och fler tesslor innan Christoffer Robin påpekar för Nalle Puh och Nasse att de går runt en dunge av lärkträd varv efter varv och följer sina egna spår. Uppjagade av spåren hade de för varje varv oroats över att tesslan hade blivit till fler och fler "fientligt sinnade" tesslor eller kanske också tasslor, eftersom spåren efter Nasse var mindre. Christoffer Robin utropar: "Dumma gamla Nalle".

Thomsson tror sig vara Christoffer Robin. Det hade varit humoristiskt och patetiskt om ubåtarna hade varit sådana tesslor och tasslor, om marinen hade jagat sin egen svans, men så var inte fallet.

Så låt oss först se till frågan om en främmande transponder, därefter till frågan om inspelade ubåtsljud och till sist till den s.k. 3:47-minutersinspelningen.

Kustartilleribasen på Mällsten bevakade in- och utfarten till Berga och Muskö örlogsbaser, vilket betyder att det var naturligt för den svenska marinen att lägga ut minlinjer och hydrofonlinjer vid Mällsten i Danziger Gatt, samtidigt som det var naturligt för en främmande makt att lägga ut transpondrar i området. Minlinjernas magnetiska sensorer indikerade passage av metalliskt föremål (d.v.s. av ubåt eller annan undervattensfarkost om ytan var fri). En hydrofonlinje lades ut under september 1982 som komplement till minlinjerna och deras magnetiska sensorer. I samband med ubåtsjakten i Hårsfjärden i oktober 1982 fanns det skäl att anta att främmande ubåtar skulle passera ut vid Mällsten. Minlinjerna vid kustartilleribasen bemannades från den 6 oktober. Hydrofonlinjen bemannades från den 11 oktober i samband med en tydlig passage av en ubåt eller annat undervattensföremål.

Transpondern vid Mällsten

En transponder är en "sändare-mottagare" som kan sända signaler på en viss frekvens efter att t.ex. en ubåt har sänt en kodad signal som triggar transpondern. Det gör att en främmande ubåt kan använda en eller flera redan utplacerade transpondrar för att navigera i dessa svåra vatten. Transpondern fungerar som en undervattensfyr, som kan ange en lämplig passage för en ubåt eller en mötesplats för en ubåt och en mindre farkost. Att svenska hydrofoner och främmande transpondrar har placerats ut i trånga passager i samma område är därför inget att förvåna sig över.

Månaden innan ubåtsjakten 1982 hade FMV och kustartilleriet placerat ut fem hydrofoner på linje med 100-150 meters lucka i Danziger Gatt närmare 1 km sydost om den lilla ön Mällsten. Hydrofon nr 1 och 5 var upphängda horisontellt en meter över botten. De var mycket riktigt fästa vid en boj (eller "flottör", som Thomsson skriver) med två linor, som gick från var ände av hydrofonen till bojen (som höll hydrofonen uppe), medan ytterligare två linor var fästa vid ett ankare på botten. Enligt Rolf Andersson (FMV), som var med om att lägga ut systemet, var det troligen en 50 kilos järnkula som användes som ankare. Hydrofon nr 2-4 var däremot placerade på "stativ". Det bestod av en 1 meters hög plastkon (sannolikt med tre stödben invändigt) som stod på en rund betongplatta. Detta system hade importerats från Norge. Den teckning som Thomsson har bifogat visar däremot av allt att döma ett senare hydrofonsystem 301 med en arm med två hydrofoner som stod på tre ben. Detta system hade importerats från Finland i mitten av 1980-talet. Här har Thomsson uppenbarligen blandat samman flera typer av hydrofoner. Om bojen till hydrofon nr. 1 eller 5 punkterades skulle hydrofonen inte ha sjunkit ned på en betongplatta, som Thomsson skriver, och än mindre skulle den ha fästs vid betongplattan med ett beslag, för att förhindra att dykarna skulle kunna ta upp den. Thomssons hypotes har inget med verkligheten att göra. Men lika viktigt: när hydrofon nr. 5 "slogs ut" den 14 oktober (inte den 13 oktober som Thomsson skriver) i samband med höga volymer var det inte för att bojen ("flottören") hade skadats, för hydrofonen fungerade åter efter att man hade bytt säkring. Det är med andra ord omöjligt att hydrofonen skulle kunna ha legat på botten. Då hade den över huvud taget inte fungerat på grund av dess hyperkänslighet (se nedan).

Man kanske ska tillägga att den transponder man funnit var cylinderformad, 30 cm lång och 10 cm i diameter och låg fastmonterad på en rektangulär betongplatta med 40 centimeters sida (se dykarnas skiss), medan hydrofonen, som också var cylinderformad, var klart längre än 30 cm och mer långsmal (en senare hydrofon var 55 cm lång och 8 cm i diameter, men hydrofonen 1982 kan ha varit ännu längre). Dykarnas videofilm visar ett "knubbigt" och långt ifrån ett långsmalt föremål. Ett par dokument indikerar dessutom att man någon vecka senare fann ytterligare en transponder några tiotal meter öster om det första föremålet. Den var 20-30 cm lång och hade en diameter på 15 cm Det finns teckningar av båda föremålen. Åtminstone den första transpondern var fäst vid en betongplatta med ett "ljust beslag". Naturligtvis kan man tänka sig att de mått dykarna har angivet på föremålen är felaktiga, att videofilmen är förfalskad och att föremålet inte var fäst med ett beslag vid en betongplatta, men är det rimligt att anta dykarna förfalskat informationen och även videofilmen? Vad hade de för intresse av det?

Hösten 1982 satt FMV med inspelningarna från de fem hydrofonerna. Man fann signaler på 24 KHz som uppträdde på ett sätt som gjorde att man antog att det var frågan om en transponder. Man räknade därför ut den exakta positionen för ljudkällan. Eftersom ljud rör sig med en bestämd hastighet i vatten (1430 meter/sekund i Stockholms skärgard enligt FOI) kommer tidsdifferensen mellan de olika hydrofonerna att ange avståndet i meter till ljudkällan. Med tre hydrofoner kan man räkna ut ljudkällans exakta position (om man känner hydrofonernas positioner). Med än fler hydrofoner ges ytterligare säkerhet, eftersom det ger oss kontrolluppgifter. Transponderns position beräknades till en position strax söder om hydrofon nr. 5. På dykarnas skisser ligger den ca 30 meter sydsydost om hydrofon nr. 5, vilken också är utmärkt på skisserna, medan spår från en liten farkost med bandaggregat går runt hydrofon nr. 5 och från hydrofon nr. 4 till nr. 5. På transponderskissen står det att den ligger ca 25 meter från hydrofonen. Att t.ex. hydrofon nr. 5 och transpondern utifrån denna information skulle vara samma föremål är orimligt. Både transponder (1 och 2) och hydrofon (4 och 5) är utmärkta på skisserna.

Naturligtvis kan man tänka sig att dykarnas skisser, som visar föremålens position i förhållande till hydrofon nr. 4 och 5, är en bluff. Man skulle också kunna tänka sig att signalerna skulle härröra från en okänd sändare, som någon hade sänkt ned för att narra den svenska marinen. Mycket är naturligtvis möjligt, men är det rimligt? Det är däremot tekniskt helt omöjligt att elnätet på Mällsten skulle kunna sända signaler, som Thomsson skriver. Det är ett påhitt av någon som inte ens ansträngt sig för att finna en logisk förklaring. Det är kort sagt nonsens. Men om någon nu tvivlar på att det var en transponder, hur ska denna person i så fall förklara att "transpondersignalerna" härrörde från en mycket bestämd position på havsbotten 1 km sydost om Mällsten, där man fann ett föremål som såg ut som en transponder och vidare spår från undervattensfarkoster som knappast skulle kunna mötas utan en transponder. Med utgångspunkt i denna information måste vi anta att dykarna faktiskt fann en transponder (eller kanske två). Allt annat är orimligt. Att chefen för marinen Per Rudberg och överbefälhavaren Lennart Ljung tog saken på största allvar framgår av följande citat från Lennart Ljungs dagbok:

"Efter hand har den sändande stationen kunnat lokaliseras så nära som på 10-20 meter .... CM [Per Rudberg] rapporterar nu att man har funnit ett föremål på den angivna platsen, som kan tänkas vara en sändare-mottagare av något slag. Den ligger fortfarande kvar på botten, är relativt liten till sin omfattning, men kan tänkas vara en transponder. Annordningen skall tas upp idag eller i morgon. Vi har tillsammans föregående vecka bl. a. spekulerat i möjligheterna att eventuella anordningar kan ha en inbyggd självdestruktion. Det skulle i så fall innebära att apparaten sprängdes när man försökte lyfta upp den till ytan. Det är därför vidtagit en serie försiktighetsåtgärder för att inte någon olycka skall inträffa vid upptagningen. Om det verkligen skulle visa sig att detta är en sändare av något slag, är detta självfallet sensationellt och skulle ju kunna komma att få ubåtsaffären att framstå i en helt annan dager. Det är ju inte heller uteslutet, kanske tvärtom troligt, att man om man finner transpondrar också kan klargöra utgångslandet. Frågan kan sålunda bli utomordentligt politiskt känslig. Jag har med CM i dag kommit överens om att vi tillsammans ska begära en föredragning hos statsministern för att orientera om frågan."

En vecka senare, den 14 december 1982, informeras Palme av Ljung om att man funnit parallella bandspår på havsbotten utanför Mällsten och ett metallföremål som ännu inte har tagits upp från botten. Hittills har vi "inga indikationer på nationalitet", skriver Ljung.

Det är ingen tvekan om att chefen för marinen och överbefälhavaren tog transponderfrågan på största allvar, inte minst därför att den skulle kunna ge bevis för vilken nation som låg bakom kränkningarna. Det faktum att transpondern inte lades fram som bevis för sovjetisk aktivitet visar att den med största sannolikhet härrörde från ett västligt land. Den marina analysgruppen och försvarsstaben sökte i olika dokument bevisa att optiska observationer, bottenspår, signaler och inspelade ljud härrörde från sovjetiska ubåtar, men inga av dessa bevis höll, vilket visades redan av Ubåtskommissionen från 1995. Mycket pekade snarare i annan riktning. Bristen på bevis för sovjetisk ubåtsaktivitet blev till försvarsmaktens stora problem. Om man redan hade plockat upp en sovjetisk transponder hade man med säkerhet lagt fram den som bevis. Allt pekar därför på att transpondern var västlig. Det är också vad den underrättelseansvarige på FOA, Bengt Odin, antydde för TV-programmet Uppdrag granskning. Om den hade varit sovjetisk hade man inte hemligthållit den för FOA, sa Odin. Det tyder på att det kan ha varit "politiskt känsligt". Då är det mer troligt, enligt Odin, att den kom från ett västligt land. Den kan ha varit västysk, men mer sannolikt var den brittisk eller amerikansk. När Sune Thomsson nu söker förneka dess existens passar hans ord mycket väl med marinens egen version. Det tyder knappast på särskilt mycket "civilkurage".

Det är lätt att visa att Thomsson på punkt efter punkt misstar sig. Han blandar ihop hydrofoner, måtten stämmer inte, han bortser från att videofilmen visar något annat än den hydrofon som användes, och han bortser ifrån att såväl hydrofon som transponder finns utmärkta på samma skisser som gjorts av dykarna. Men Thomsson erkänner åtminstone att dykarna hösten 1982 fann ett cylinderformat föremål av typ hydrofon eller transponder vid Mällsten. I det avseendet är det ett framsteg gentemot amiral Göran Wallén, som tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson ofta lutar sig emot. Wallén sa till TV-programmet Uppdrag granskning att det "ca 30 cm långa cylindriska föremålet ... bedömdes vara en granat". Bortsett från att föremålet inte såg ut som en granat torde den statiska chansen för att finna en transponderliknande granat fastmonterad vid en betongplatta i havet utanför Mällsten vara minimal. Att "granaten" dessutom sände signaler torde förvåna de flesta artillerister. För en mer detaljerad redogörelse för dessa problem, se kapitel 4 i min utvidgade rapport Spelet under ytan som har lagts ut på PRIO:s webbsida:

http://www.prio.no/upload/people/ola_tunander/Spelet%20under%20ytan.pdf

http://www.prio.no/upload/people/ola_tunander/Kapitel%204.pdf

Inspelningen av ubåt vid Mällsten

Enligt krigsdagböcker och enligt bandinspelningens talkanal från den 12 oktober 1982 hävdade hydrofonisten på Mällsten, Anders Karlsson, att han spelade in en "trolig ubåt" från 17:50 och från 18:00 talade han om "ubåt", d.v.s. "säker ubåt". Denna inspelning varar i 26 minuter. Klockan 18:16 byter Karlsson band, och det nya bandet inleds med kommentaren: "fortsatt inspelning av ubåt. Ca 4 minuter bandbyte". På det nya bandet hörs tydliga ubåtsljud i ett par minuter. När TV-programmet Uppdrag granskning fick ut Mällstensbanden hösten 2007 kunde FMV:s mångåriga specialister på ubåtsljud Rolf Andersson och Arne Åsklint göra den analys som de ursprungligen var ombedda att göra för Ekéusutredningen 2001. De hade tillsammans 60 års erfarenhet av att lyssna på ubåt i deras arbete med att göra de svenska ubåtarna mer tystgående. Andersson och Åsklint fann en otvetydig inspelning av en ubåt från 18:00 och framåt. Redan inledningsvis fann de då helt tydliga ljud från en ubåt på mycket nära håll. Andersson och Åsklint uppskattade avståndet till ubåten till högst ett par hundra meter. Ubåten låg mycket nära eller passerade mycket nära hydrofonerna med mycket låga varvtal. Det var helt tydligt lågfrekvent buller, precis vad Karlsson och analysgruppens dokument från den 12 oktober hade hävdat 1982. Man kunde höra metalliska slagljud, dunkar från ett stort skrov och till synes helt tydliga roderljud. Man kunde höra kavitation, propellerljud och hydrauliska ventiler som slog igen. Rolf Anderssons och Arne Åsklints konklusion är densamma som den Anders Karlsson drog 1982: helt "säker ubåt". Detta är den inspelning av 100 % säker ubåt som ÖB Lennart Ljung skrev om i sin dagbok för kvällen den 12 oktober, och som fick honom och försvarsstabschefen Bror Stefenson att återvända till försvarsstaben sent på kvällen samma dag.

Denna 26 minuter långa inspelning är fylld av ubåtsljud. De dova ljuden och det lågfrekventa bullret indikerar en stor farkost som går tätt intill hydrofonerna. Ubåtens skrov fungerar som membran. När man lyssnar på bandet är det som om man hade lagt ett stetoskop mot skrovet. Det saknas ljud från dieselmotorer. Åsklint har identifierat vad han menar är ett par pumpar, som arbetar under kortare perioder kring 18:05 och 18:23 (t.ex. för att ändra djupgående). Dessa ljud är klart identifierbara, och om ubåten hade haft kylvattenpumpar för en nukleär reaktor borde man kunna höra detta. Kylvattenpumpar borde kunna höras under hela förloppet, vilket tyder på att ljudet snarare kommer från en dieselelektrisk ubåt. Även om moderna nukleära ubåtar har ett mycket tystgående system har vi skäl att misstänka att detta är frågan om en dieselelektrisk ubåt, som under dessa känsliga förhållanden drivs elektriskt.

En ventil, troligen hydraulisk ventil, slår till under bandets 50:e minut (ca 18:07). Den är tydligt registrerbar på alla hydrofonerna. Man kan höra ett kraftigt metalliskt dubbelslag: 'Kä-Kä'. Ventilslaget kan avläsas i var hydrofon med en viss tidsförskjutning beroende på ljudets hastighet i vatten (1430 meter/sek i Stockholms skärgård enligt FOI), vilket gör att ubåtens position kan bestämmas exakt. Eftersom ljudet antas röra sig 1,43 meter per millisekund betyder det att avståndet i millisekunder kan översättas till meter. Det betyder att ventilen (och ubåten) klockan 18:07 ligger ca 40 meter utanför hydrofonraden mitt emellan hydrofon nr. 1 och 2. Förutsatt att FOI:s beräkningar av hydrofonernas positioner är riktiga och förutsatt att hydrofonerna redovisar inkommande signaler korrekt slår ventilen till 90 meter från hydrofon nr 1, 84 meter från nr 2, 179 meter från nr 3, 298 meter från nr 4 och 354 meter från nr 5. Vi vet ubåtens exakta position 18:07.

18:08 hörs ett nytt, icke så starkt, dubbelslag i samtliga hydrofoner 75 meter öster om det förra ventilslaget, ca 35 meter rakt söder om hydrofon nr. 2 och mycket tydligt i nr. 2. Inspelningen är fylld av dunkar, slag och roderljud, vars positioner inte är så lätta att avgöra, men i vissa fall är ljuden så starka att man hör dem i samtliga hydrofoner och så distinkta och skarpa att tidsdifferensen i millisekunder kan utläsas. Många dunkar och slag hörs i samtliga hydrofoner men med en viss tidsförskjutning, vilket omöjliggör Thomssons hypotes om att dunkarna skulle kunna härröra från en "sensor [hydrofon] som dunsar mot en betongplatta". För övrigt är denna hypotes omöjlig på grund av hydrofonens hyperkänslighet; t.ex. gick ljudet hydrofon nr. 3 upp i maxvolym ca 18:22 när den berördes av okänt föremål, eventuellt en fisk, medan detta ljud inte registrerades i de andra hydrofonerna.

De enskilda ljudens tidsförskjutning i de skilda hydrofonerna ger oss ljudkällans positioner. 17:58 hörs en dunk nära hydrofon nr. 1. 18:05 körs en pump i 28 sek. (26 Hz). Vid ventilslag 18:07-18:08 är ljudkällan i färd med att närma sig och passera nr. 2. Redan någon meter fel i hydrofonernas positioner ger ett lite annorlunda utslag för ubåtens position, men avståndet till hydrofonerna förändras i ringa grad. Mellan 17:55-18:25 ligger till synes ett antal signifikanta ubåtsljud längs en linje från väst till öst på diagonalen rätt igenom hydrofonraden. Ljudkällornas oregelbundna fördelning längs linjen utesluter en liten farkost. Det tyder på en stor ubåt, som rör sig mycket långsamt, vilket även var hydrofonisten Karlssons konklusion 1982. Också avsaknaden av tydliga propellerljud tyder på en stor ubåt, sannolikt på en västlig ubåt eftersom vissa västliga ubåtar hade en mycket tystgående propeller. Ubåtens position vid ca 18:30 är till synes densamma som gavs av Mällsten till helikoptern 1982.

På bandet finns en betydande mänsklig aktivitet med metalliska slag, pumpar som arbetar, roderljud, hydrauliska ventiler och dova dunkar inifrån ett stort stålskrov. Det finns också ljud som kan antas ha biologiskt ursprung, men ett antal signifikanta ljud visar att det är frågan om en ubåt, som av allt att döma rör sig rätt igenom hydrofonraden strax intill hydrofon 2 och bevisligen bara något tiotal meter från hydrofonerna. Ingen kan hävda att t.ex. ventilslagen härrör från ett naturfenomen eller egen farkost. Ljuden härrör bevisligen från en stor ubåt. Med en mer professionell analys av banden skulle man kunna avgöra den exakta rörelsen för ubåten. För en mer detaljerad redogörelse, se:

http://www.prio.no/upload/people/ola_tunander/Kapitel%205.pdf

Den som vill lyssna på detta band (FOA Band 1) kan gå in på:

http://www.prio.no/upload/people/ola_tunander/SoundFile.pdf

Thomsson skriver att den angivna länken i den förra artikeln inte fungerade. Det var antagligen på grund av parenteserna som jag hade lagt kring länken. Hoppas att den fungerar bättre nu.

3:47-minutersinspelningen och Amalia

Sune Thomson skriver att jag ifrågasätter FOI:s slutsatser om 3:47-minutersinspelningen. Det är inte helt riktigt. Jag skriver att det fortfarande inte är fullt ut klarlagt vad som gav upphov till de propellerljud som uppträder under 3:47 minuter (mellan 20-24 minuten) på vad som kommit att benämnas "FOA Band 1". I likhet med FOI hävdar jag att frågan inte är avklarad.

När jag skrev min bok Hårsfjärden (Norstedts 2001) hade jag inte tillgång till en del väsentliga dokument. Men från 2002 med Ekéusutredningens offentliggörande av utskrifterna från bandets talkanal framgår det tydligt att detta avsnitt var inspelat före eller långt före hydrofonisten spelade in vad han menade var en "säker ubåt", d.v.s. från 18:00 och framåt. Inspelningen på 3:47 minuter låg tidigare på bandet. Om man ser till kommentarerna på bandets talkanal kunde inspelningen teoretiskt sett ha gjorts mellan 10:00 och 17:40, men i praktiken måste den ha gjorts mellan 10:30 och 16:30, eftersom inspelningen av ett "kvittrande ljud", som följer efter 3:47-minutersinspenlingen, börjar 16:30 enligt krigsdagboken. Hydrofonisten på Mällsten, Anders Karlsson, har i efterhand nekat till att ha spelat in 3:47-minuterssekvensen. Varken inspelningens tidpunkt eller den som har spelat in sekvensen är känd.

Jag skrev i min engelska bok The Secret War against Sweden - US and British Submarine Deception in the 1980s (London: Frank Cass & New York, 2004) att denna inspelning på 3:47 minuter (som kom att användas av analysgruppen och Emil Svensson som bevis för en sovjetisk ubåt) inte hade något att göra med hydrofonistens inspelning av "säker ubåt" från 18:00 och framåt. Samma uppfattning har jag presenterat i skilda artiklar och i min rapport: Spelet under ytan - Teknisk bevisning i nationalitetsfrågan för ubåtsoperationen mot Sverige 1982 (Rapport 16: Sverige under det kalla kriget, Göteborgs Universitet och Stockholms Universitet, 2007) samt i dess reviderade version (från 2010), som finns utlagd på internet. Vi vet nu att analysgruppen bortsåg från hydrofonistens inspelning av "säker ubåt", och istället pekade på en inspelning av propellerljud (3:47 minuter) med okänt ursprung.

Sune Thomsson har tidigare skrivit att denna inspelning kan ha gjorts klockan 13.38, då hydrofonisten enligt krigsdagboken talar om propellerljud, ca 2 minuter. Jag påpekade denna möjlighet redan 2004, men det finns ännu inga bevis för att inspelningen gjordes vid denna tidpunkt. Det förekommer också andra propellerljud på bandet. Thomsson har tidigare hävdat att ljudet skulle kunna ha härrört från en svensk bevakningsbåt, men passerande bevakningsbåtar är inspelade ett flertal gånger på dessa band, och de har ett helt andra karaktäristika än 3:47-minutersinspelningen. Thomsson ska emellertid ha en eloge för att han inte utan vidare har köpt Emil Svenssons och den marina analysgruppens föreställning om att denna inspelning skulle vara ett bevis för en sovjetisk ubåt.

1993 presenterade den svenska Bildt-regeringen 3:47-minutersinspelning i Moskva som bevis för en sovjetisk kränkning av svenskt territorium 1982. Emil Svensson, som för Carl Bildt ledde den svenska delegationen, hävdade felaktigt att man visste när inspelningen hade gjorts och att ytan vid tidpunkten var fri från ytfartyg. Den svenska sidan hävdade att ubåten gick från väst till öst i hydrofonlinjens förlängning med en hastighet av 3-6 knop. Man sa att det saknades information från förbränningsmotor, vilket tydde på en ubåt. Både den ryska och den svenska sidan var överens om att ljudet kom från en propeller med ett varvtal på ca 200 varv per minut. Den ryska sidan höll det emellertid för osäkert om det kunde vara ett ytfartyg och att ljudet från dess förbränningsmotor icke var hörbart. Vid bestämningen av antalet propellerblad var båda sidor överens om att de tre övertonerna hördes tydligt och visade sig tydligt i utskriften, medan de följande övertonerna var diffusa. Enligt den ryska sidan var detta ett tydligt tecken på att propellern hade tre blad. Den svenska sidan hävdade att den hade minst tre blad. Enligt litteraturen ska det vara relativt lätt att identifiera antalet propellerblad. Det svenska argumentet framstår därför i efterhand som lite genomtänkt. Enligt den ryska sidan hade farkosten en propeller, medan den svenska sidan hävdade att den hade två propellrar. Eftersom samtliga sovjetiska ubåtar hade propellrar med minst fem blad konstaterade den ryska sidan att detta inte var en sovjetisk ubåt. Emil Svensson hävdade å andra sidan att antalet knop i förhållande till varvtal överensstämde med en sovjetisk Whiskeyklassubåt. Svensson sa till Uppdrag granskning 2007 att detta var "det mest övertygande beviset" för en sovjetisk ubåt i svenska vatten.

Men redan i oktober 1982 presenterades denna inspelning för den norska underrättelsetjänsten, som snabbt kunde konstatera att det inte var en sovjetisk ubåt, eftersom man hade ett arkiv med inspelningar som omfattade samtliga sovjetiska ubåtar (konventionella såväl som nukleära). Det var ingen sovjetisk ubåt, sa man till svenskarna. Medan jag var civil expert i Ekéusutredningen 2001 samtalade jag med FOA:s ljudansvarige Lars Götherström, som bekräftade att han hade varit Oslo med inspelningen av propellerljud från den 12 oktober, och jag samtalade också med den ansvarige på norsk sida. Den norska underrättelsetjänsten menade att den svenska inspelningen kunde ha härrört från ett ytfartyg, eller möjligen en västlig ubåt eller en minifarkost (d.v.s. en västlig eller östlig minifarkost, eftersom arkiven inte omfattade inspelningar av dessa farkoster). 2007 intervjuades chefen för den norska underrättelsetjänsten amiral Jan Ingebrigtsen av journalisten Lars Borgnäs på TV-programmet Uppdrag granskning. Ingebrigtsen sa att hans folk 1982 kom till konklusionen att det var ett ytfartyg. Denna uppgift preciserades sedan av hans underordnade, dåvarande chefen för ljudavdelningen, som sa att man inte kunde säga vad det var (undervattensfarkost eller ytfartyg), men det var som sagt inte frågan om en sovjetisk ubåt. Den norska underrättelsetjänsten var specialist på inspelning av sovjetiska ubåtar inom NATO. Norrmännen var ansvariga för 70 % av USA:s alla inspelningar av sovjetiska ubåtar. Kompetensen på norsk sida var avgörande.

Efter att Emil Svensson blivit informerad om de norska uppgifterna i Uppdrag granskning utbrast han: "I så fall är all den information jag har fått från svenska källor, och det innefattar både underrättelsetjänsten, den politiska ledningen, FOA, alla, då är den i så fall fel.... Om det är riktigt [som Ingebrigtsen säger] så kommer jag att få min världsbild förstörd. I så fall har många ljugit för mig". Senare erkände han att så var fallet. Centrala personer på svensk militär sida visste om konklusionen från den norska granskningen av banden. Svensson blev aldrig informerad. Han var inte betrodd den mest vitala informationen för de samtal han skulle hålla i Moskva. Man hade naturligtvis kunnat hoppas på att hans uppdragsgivare från Moskvasamtalen, dåvarande svenske statsministern Carl Bildt, var bättre informerad, men det mesta tyder på att så inte var fallet. Det kan knappast ha varit Bildts ambition att göra sig till åtlöje i Moskva och därefter i Stockholm. Såväl Carl Bildt som Emil Svensson skulle kanske fråga sig varför de inte fick access till mer sensitiv information. Innan Carl Bildt kastar sig in i debatten på Newsmill för att stämpla kritiska röster skulle han kanske fråga sig varför han själv som central aktör förnekades tillgång till den delikata informationen.

Efter intervjun med amiral Ingebrigtsen tvingades den svenska försvarsmakten att tillsätta en utredning som utfördes av FOI. I min reviderade version av Spelet under ytan, som presenterades efter FOI:s utredning publicerats, skrev jag att deras konklusion kan vara riktig, men att den fortfarande rymmer en hel del oklarheter. Jag skrev:

"Den 19 maj 2008 presenterade FOI och försvarsmakten sin utredning som sa att det inspelade objektet med största sannolikhet var en liten taxibåt Amalia, som fraktade Dagens Nyheter journalisten Anders Öhman och fotografen Folke Hellberg. Det finns en likhet i varvtal och propellerljud. Amalia är enaxlad och har en trebladig propeller. M.a.o. konklusionen är i stort densamma som ryssarna presenterade i Moskva 1993. FOI har registrerat samma frekvens som Amalias motortändarfrekvens på bandet. Vi vet samtidigt att Amalia denna dag kom norrifrån genom Danziger Gatt för att sedan gå mot väst, mot Nynäshamn (längs hydrofonlinjens förlängning från öst till väst). D.v.s. FOI:s analys är i alla avseenden den motsatta som den som presenterades av FOA 1993 [vad gäller frågan om ubåt eller ytfartyg, förbränningsmotor, propeller, propellerblad och kurs]. Men hur är det möjligt att de tekniska experterna kan göra sig skyldiga till så grova misstag? Hur kan man först hävda att farkosten närmar sig hydrofonerna och går från väst till öst (med 3-6 knops hastighet), för att sedan säga att det motsatta gäller. Man kan naturligtvis tänka sig att olika experter tar fasta på olika ting och att åtminstone någon av analyserna är ofullständig. Men det märkliga är att det är samma person, på FOA senare FOI, Erland Sangfelt, som gjorde analysen 1993 och 2008. Han vet mycket väl varför han kom fram till en annan konklusion idag jämfört med för 15 år sedan. Han skriver i den senare rapporten att undersökningen 1993 'hade till uppgift att stärka ubåtshypotesen'. FOA var kort sagt anmodat att komma fram med information som pekade på ubåt. Nu tycks man däremot utelämna information som inte stämmer med Amalia ('motortändarfrekvensen' [som antas härröra från Amalia] uppträder även när Amalia inte är ute). FOI-rapporten tycks ha haft till 'uppgift att stärka ytfartygshypotesen', kanske för att alternativet vore långt värre. Kanske är FOI:s slutsats riktig....[S]tarka krafter anger vilket resultat utredaren ska komma fram till, och militärledning och politiker lutar sig sedan mot dessa analyser: 'våra bästa hjärnor' [för att citera Carl Bildt]."

Amalia passerade Danziger Gatt på eftermiddagen den 12 oktober. Farkosten har ett likartat ljud och likartat antal varvtal samt en propeller med tre blad, vilket allt tycks stämma med den inspelade farkosten. Jag har, i motsats till vad Thomsson skriver, inte på något vis uteslutit att inspelningen på 3:47 minuter härrör från Amalia. Däremot finns det fortfarande oklarheter. Varför uppträder samma "motortändarfrekvens" även då Amalia inte var ute? Varför kunde FOA tidigare hävda att farkosten gick med en viss hastighet från väst till öst (att ljudet först kom till hydrofon nr. 1 och senare till hydrofon nr. 4 samtidigt som ljudet närmade sig hydrofon nr. 1), när Amalia, enligt dess egen dagbok och enligt fotografier, gick i motsatt riktning. För en mer detaljerad redogörelse, se:

http://www.prio.no/upload/people/ola_tunander/Kapitel%205.pdf

Slutkommentar

Thomsson hör till de officerare som inte har tagit den officiella versionen från den marina analysgruppen för god fisk. Det hedrar honom. Men han drar ofta allt för snabba slutsatser på grundvall av bristfällig information. Materialet ovan visar i vissa fall att det otvetydigt är frågan om ubåtar, och i andra fall pekar informationen på att vissa ubåter snarare kommer från ett västligt land.

Thomsson tar också upp bottenspåren intill hydrofonerna och hävdar att dessa spår kan ha kommit från den svenska marinens egenaktivitet. Thomsson menar att den svenska marinen inte är annat än en "Nalle Puh", som funnit spår efter fientliga "tesslor". Enligt Thomsson biter marinen sig själv i svansen. Men bandinspelningarna visar att så inte är fallet.

Naturligtvis har varken jag eller Thomsson sett bottenspåren, men många spår hade på grund av deras färskhet bevisligen tillkommit under ubåtsjakten, och de kan inte ha härrört från svenska farkoster. Vad gäller farkoster med bandaggregat existerade bevisligen sådana, men det hade varit intressant att se den bild som Sture Åström hänvisar till i sin artikel. Jag har sett dykarnas teckningar och måttuppgifter (som nu dessutom är avhemligade) i marinens bottenundersökning 1983. Dessa uppgifter stämmer exakt med vissa västliga farkoster men inte med några kända sovjetiska farkoster (se min tidigare artikel på Newsmill). För detaljer, se mitt kapitel om bottenspåren:

http://www.prio.no/upload/people/ola_tunander/Kapitel%203.pdf

Det jag har presenterat här är naturligtvis inga slutgiltiga bevis för nationalitet, men det är tekniska bevis som pekar i en viss riktning, och det ska ganska mycket till för att mått som stämmer exakt med vissa västliga farkoster också skulle stämma exakt med vissa okända sovjetiska farkoster.

Ola Tunander (5 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26485

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ola Tunander, professor vid internationella fredsforskningsinstitutet PRIO i Oslo, hävdar att en ljudinspelning som marinens analysgrupp klassat som en, förmodligen sovjetisk, ubåt i Hårsfjärden 1982 av norsk underrättelsetjänst istället klassificerats som ett ytfartyg. Detta leder sedan professorn vidare till slutsatsen att det var minst en NATO-ubåt i Hårsfjärden 1982.

I detta inlägg försöker åtminstone inte innehavaren av den norska professuren i fredsforskning, tillika civil expert i Ekeus-utredningen, hävda att den svenska flottan hade tillgång till jagare med antiubåtsraketer i Hårsfjärden 1982. Man får väl glädjas över det lilla.

Ser fram emot Tunanders nationalitetsbestämning av U137 i en kommande artikel. Med den postmodernistiska metodik som verkar vara ett adelsmärke för hans spekulationer i denna fråga kan vi nog vänta oss något betydligt djärvare än det trista Sovjetunionen. Blir det USA? Storbritannien? Kanske rentav en Panama-flagga?

Endast en väldigt livlig fantasi sätter gränser när professor Tunander rockar loss i ubåtsfrågan.

Permalänk | Anmäl #1 Claes Hansen, 2010-08-07, 14:09

En artikel så tekniskt inriktad och på sådana smala områden att den är svår att bedömma.

Permalänk | Anmäl #3 Doktor Eleph@nt, 2010-08-08, 01:44

Ola Tunanders grundtes är att svenska marinofficerare understödde ubåtsoperationer, och att de till varje pris vill de dölja detta brott mot vår neutralitetspolitik. I jakt på bevis behandlar Tunander en mängd tekniska omständigheter i sin grundliga artikel. Jag vill på vissa punkter bemöta hans teorier. Men innan måste jag uttrycka förvåning över att han på allvar tycks tro att någon (vem i all världen skulle detta vara?) undanhöll dåvarande statsministern Carl Bildt och hans expert Emil Svensson information pekande på västubåtar. Lika förvånad blir jag när Erland Sangfelt på FOI anklagas för opartiskhet när det gäller tekniska bevis och analysen av 347-sekvensen. Men det förklaras naturligtvis av att Tunanders tekniska resonemang på väsentliga punkter avviker från FOI ståndpunkt.

Ola Tunander anser att transpondern faktiskt har existerat, men måste "försvinna" för att inte avslöja samarbetet med väst. Jag anser att transpondern aldrig har existerat. Mitt resonemang bygger i korthet på följande.
Tunander påstår att signalen på 24 kHz medgav positionering av en transponder till området nära sonar 5. Men denna signal registrerades enligt FOI samtidigt i sonar 2 och 5.
http://www2.foi.se/rapp/foir2509.pdf
Frånvaron av registrering i de andra sonarerna (1, 3, och 4) och frånvaron av tidsskillnad omöjliggör positionering enligt min uppfattning.

Om nu positioneringen med hjälp av 24 kHz-signalen är oanvändbar, kan den inte ha pekat på området invid sonar 5 vad gäller ljudkällan. Varför väljer man ändå att dyka vid sonar 5? Jo, anledningen var att pågående bottenundersökning med side-scanning sonar hade resulterat i ett botteneko nära sonar 5, det låg nämligen en del skrotföremål strax intill. Platsen bojas ut och en omedelbar rapport sänds till CM.
Dykningarna inleds med att man dyker vid den redan utlagda bojen och, menar jag, råkar hitta den havererade sonaren liggande på sin förankring, en något överslammad betongplatta på 36 m djup, och omvirad av sin ca 1 meter långa lina, som nu inte längre sträcks upp av flottören. Fyndet bedöms inledningsvis vara en främmande transponder liggande på just en betongplatta och monterad med ett ljust förband, som sannolikt är en del av den 1 meter långa linan. Transponderteorin avfärdas av ÖB vid senare dykningar varvid transponderaffären "försvinner" från nu tillgängligt arkivmaterial. Ett skäl kan ju vara att den just tillsatta Ubåtsskyddskommissionen inte borde delges denna pinsamma fadäs.

Jag påstås ha feltolkat bilden i vinjetten till min artikel här på Newsmill 1982-07-02. Bilden skulle föreställa hydrofon 301, menar Tunander. Men 301:an var inte levererad 1982 och min bild är en dykarskiss från december 1982, inget som helst tvivel på den punkten.
Tunanders påstående att sonar 1 och 5 ankrades med en 50-kilos tyngd förnekas av den ansvarige fartygschefen vid utläggningen. Han har nyligen fått just den frågan.

Tunanders teori om en ubåt som svävar (den tycks kunna förflytta sig utan propellerljud) in i sonarlinjen är central i hans argumentation. ”Ubåten” avger ventilljud, men dessa kan ha kommit från bevakningsbåtens backslag. Bevakningsbåten hade enligt krigsdagböcker intagit väntläge vid sonarlinjen vid 18-tiden. Den analys Tunander och hans experter gör idag bortser från läget på ytan och att operatören inte hade fri sikt över sonarlinjen. Dessutom avviker bedömningen från FOI och MUSAC som inte kan finna några signifikanta ubåtsljud på ljudbandet.

Tunander kommenterar inte min uppgift om Belos ankring. Hon ankrade bevisligen nära sonar 5 i två timmar den 14 oktober och bottensökte med sin högupplösande skrovfasta hydrofon och sin rörliga Sjöuggla utan att hitta några bottenspår. När spåren från Belos ankring upptäcks i december bedöms de vara spår från en dockningsmanöver med ubåtar av både utredningarna 1983 och 1995. Spåren övertygade Palme som protesterade i en note till Sovjetunionen. Men jag vågar ändå hävda att utredningarna har fel.

Marinen som Nalle Puh traskande i sina egna spår? Ja, då på 80-talet gjordes misstag, men idag är det möjligt att läsa delar av MUST arkiv, och Marinspektören gav FOI uppdraget att klarlägga 347-sekvensen. Det skulle han aldrig ha gjort om det fanns risk för avslöjanden i den riktning Tunander vill tro – en ubåt från väst skall döljas.
Vägen mot sanningen är mödosam. Tunanders forskning har idag, trots det konspiratoriska upplägget, viss framgång men allt är inte sagt i ubåtsfrågan. En förskjutning mot min ståndpunkt att inga ubåtar kan bevisas i Hårsfjärden har efter hand börjat uppmärksammas.

Permalänk | Anmäl #7 Sune Thomsson, 2010-08-13, 09:46

Sune Thomsson ser bort ifrån alla väsentligheter i min presentation ovan. Istället lyfter han fram ett par argument som han inte har täckning för. Han skriver att den transponder dykarna fann vid Mällsten efter ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 inte var en transponder utan vår egen sonar eller hydrofon (hydrofon nr. 5) som lagt sig på en betongplatta inlindad i sin egen lina efter att dess boj hade börjat läcka. Det kan ytligt sett tyckas vara en rimlig slutsats, men han bortser helt från det jag har skrivit ovan:

1) Måtten och formen som angivits för transpondern skiljer sig radikalt från vad som angivits för hydrofonen (se ovan). Hydrofonen var klart längre och smalare än transpondern. Transpondern är såväl filmad som avbildad av dykare. Den är ”knubbig”, inte långsmal (ytterligare ett ”knubbigt” transponderliknande föremål lokaliserades något tiotal meter öster om det förra föremålet). Hydrofon och transponder kan inte vara samma föremål.

2) Dykarnas skisser över området med inritade föremål visar att avståndet mellan transponder och hydrofon är 25-30 meter. Skisserna visar att det är skilda föremål. Enligt en teckning av transpondern gjord av en av dykarna står det explicit att avståndet mellan mikrofonen (hydrofon nr. 5) och transpondern är 25 meter. Övriga hydrofoner ligger klart längre bort (100-450 meter). Hydrofonen och transpondern kan omöjligen vara samma föremål.

3) Enligt dykarnas teckning var transpondern fäst med ett ljust beslag på en betongplatta. Den kunde därför inte bärgas omedelbart. Att bojen som hydrofonen var upphängd i skulle ha punkterats och att linan som hydrofonen var fäst vid därför skulle ha sjunkit ner till botten är teoretiskt sett möjligt, men att linan skulle snurra runt sitt ankare (som Thomsson tror var en betongplatta på botten) och därmed framstå som ett beslag är inte rimligt. För övrigt visar videofilmen ingen punkterad boj intill föremålet.

Istället för att diskutera dessa problem hänvisar Thomsson till den fartygschef som var ansvarig för utläggningen av hydrofonerna. Thomsson skriver att denne fartygschef skulle förneka att det var ”en 50 kilos tyngd”, som hade använts som ankare, och att ”han nyligen fått just den frågan”. Jag skrev ovan att ”enligt Rolf Andersson (FMV) som var med om att lägga ut systemet var det troligen en 50 kilos järnkula som användes”. Nu säger Thomsson att detta förnekas av den ansvarige fartygschefen, och därmed skulle ord stå mot ord. Men Thomsson har fel. Samma fartygschef bekräftar till dåvarande chefen för Mällsten, Sven Olof Kviman, att Thomsson nyligen har varit i kontakt med honom, och fartygschefen hävdar att han inte kommer ihåg vad det var för ankare som användes. Han säger vidare att han sagt det samma till Thomsson. Thomsson skulle inte ha fått någon annan information. Fartygschefen skulle varken ha bekräftat eller dementerat någonting. Men, säger Kviman, den kustartillerist som stod på däck och la ut hydrofonerna säger att det i vilket fall inte var någon form av betongankare eller cementtyngd. Ankaret, som hydrofon nr. 5 och dess boj var fäst vid, var inte en betongplatta utan någon form av järntyngd. Kustartilleriet använde större cylindriska järntyngder, medan FMV vanligtvis använde en järnkula på 50 kg (ibland 25 kg). Systemet sades tillhöra FMV, och troligen användes därför en 50 kilos järnkula, precis som Rolf Andersson hade sagt. M.a.o., om bojen skulle ha fått en läcka och hydrofonen skulle ha sjunkit ned på ankaret skulle den inte ha lagt sig på en betongplatta.

Thomsson skriver att positionen, där dykarna gick ner och fann föremålet, inte hade beräknats genom att ”transpondersignalen” (24 KHz) nådde de skilda hydrofonerna med viss tidsförskjutning. Positionen för dykningen skulle istället, enligt Thomsson, ha angivits av fartyget Belos, som funnit ett skrotföremål på botten i just detta område. Men det finns ingenting i de kända dokumenten som pekar på att så skulle vara fallet. Dessutom avsökte Belos området den 14 oktober, vilket knappast kan ha föranlett en dykning i december samma år 1,5 månad senare. Thomssons argument är inte rimligt. Enligt marinchefen Per Rudberg var dykningen föranledd av nyligen analyserade signaler som kom från en bestämd position. Den ”sändande stationen”, som man trodde var en ”transponder”, ”hade lokaliserats på 10-20 meter när”, skriver ÖB Lennart Ljung i sin dagbok. Per Rudberg bekräftar till TV-programmet Uppdrag granskning 2008 att han tog frågan om transpondern på största allvar, och det stycke som jag har citerat ovan från Ljungs dagbok visar att också ÖB tog frågan på största allvar. Thomsson skriver: ”Transponderteorin avfärdas av ÖB vid senare dykningar varvid ’transponderaffären’ försvinner från nu tillgängligt arkivmaterial”. Detta är bara ett påhitt från Thomssons sida eller en ”slutsats” som Thomsson drar på grundval av bristfällig information. Det finns ingenting i Ljungs dagbok som stödjer denna tanke.

På FMV hade man lagt ned en hel del arbete för att räkna ut den exakta positionen för det sändande föremålet. Den 5 december 1982 åkte FMV:s Rolf Andersson (som hade kalibrerat hydrofonerna), tillsammans med chefen för minröjningsdivisionen, senare marinchefen, Dick Börjesson och chefen för röjdykarna Kent Pejdell samt ett par av hans dykare ut i en båt till den angivna positionen utanför Mällsten för att finna den ”sändande stationen” eller vad man trodde var en ”transponder”. Det är Rolf Anderssons uppfattning. Han hade med sig en hydrofon som skulle kunna fånga upp eventuella signaler. De gick till den bestämda position som hade beräknats av FMV.

Det betyder att signalerna måste ha registrerats i flera hydrofoner än två (eftersom två hydrofoner inte ger möjlighet att bestämma ljudkällans position annat än längs två linjer som försvinner i det oändliga). Thomsson hävdar att signalen bara registrerades i hydrofon nr 2 och 5 och hänvisar till en ton på 24,5 KHz, som registrerats av dessa hydrofoner, enligt FOI:s rapport (2008). Men detta visar bara att denna ton inte har något att göra med FMV:s signaler. Att tonen ligger i samma frekvensområde är ointressant. FMV:s beräkning krävde att minst tre hydrofoner hade mottagit signalen. FOI:s rapport diskuterar dels inspelningen av okänt propellerljud under 3:47-minuter, dels en okänd signal på 21 KHz. Båda ljuden spelades in vid Mällsten den 11-12 oktober. Rapporten diskuterar inte senare registrerade signaler. FOI:s rapport har ingenting att göra med inspelningen av de s.k. transpondersignalerna. För övrigt, hur förklarar Thomsson att Rolf Andersson från FMV var med i båten om det inte var signaler som hade föranlett söket?

Det kanske ska tilläggas att dykarna med Kent Pejdell hade med sig geigermätare i båten. Dykarna var i färd med att gå ned med geigermätare för att undersöka om ”sändaren” eventuellt hade en nukleär strömkälla. Detta var först så hemligt att även Dick Börjesson, som ledde operationen, hölls utanför. Han krävde emellertid att bli informerad. Han sa sig inte kunna leda operationen, om deltagarna började ägna sig åt att söka efter nukleärt material (kärnvapen eller kärnreaktor) utan att han var betrodd denna information. Det visade sig då att man ville undersöka om föremålet, d.v.s. sändaren, hade en nukleär strömkälla. Att detta handlade om en ”sändare-mottagare”, från en främmande makt, vad man trodde var en transponder, borde vara oomtvistligt.

Jag skrev ovan att den skiss som Thomsson bifogat ”av allt att döma visade hydrofon 301”, dels därför att skissen inte har några likheter med de hydrofoner som placerades ut 1982, dels därför att den med viss fantasi kan anses ha vissa likheter med hydrofon 301, men det ska villigt erkännas att skissen inte säger någonting alls. Det är ytterst oklart vad den föreställer, och det var kanske dumt av mig att över huvud taget ta upp saken. Min poäng var bara att denna skiss inte har några likheter med de hydrofoner som placerades ut 1982.

Jag skriver ovan att det finns en mängd ljud från en ubåt efter klockan 18:00 den 12 oktober 1982 (”Band 1”). Ubåtar är gjorda för att gå så tyst som möjligt med tystgående propellrar, och det gäller inte minst västliga ubåtar, som vid denna tid låg en bra bit före de sovjetiska i det avseendet. Men när dessa ubåtar går tätt intill hydrofonerna kan hydrofonerna ändå registrera vissa ubåtsljud, som ventilslag, andra metalliska slag, dunkar, lågfrekventa ljud, pumpljud, roderljud o.s.v. Thomsson skriver att ljuden kan ha kommit från en bevakningsbåt. Det finns mycket riktigt en order vid 18:00-tiden (närmare bestämt 17:56) om att en bevakningsbåt ska sändas ut, men den båten går inte ut förrän lite senare, och inspelningen från 17:50 till 18:16 pågår kontinuerligt utan ljud från bevakningsbåt. Bevakningsbåten kan höras först på den inspelning som följer omedelbart efteråt (”Band 2”). Bevakningsbåtar är inte främst byggde för att gå så tyst som möjligt, och det är inte så att bevakningsbåten skulle kunna ha smugit sig in till hydrofonlinjen utan att det hade registrerats. Hydrofonerna var ytterst känsliga. T.ex. när någon tappade en skiftnyckel eller liknande klockan 18:33 i en farkost 500 meter norr om hydrofonlinjen (mitt i Danziger Gatt) registrerades det mycket tydligt i samtliga fem hydrofoner, och den exakta positionen för händelsen kunde därmed bestämmas (från samma position kunde man också höra korta kavitationsljud). Att en bevakningsbåt skulle gå obemärkt in till hydrofonerna och bara några tiotal meter från hydrofonerna utan att detta skulle ha registrerats är inte rimligt.

Thomsson skriver att jag inte kommenterar det faktum att Belos var i området för hydrofonlinjen den 14 oktober, och att det skulle kunna vara Belos ankare som gett upphov till bottenspåren vid Mällsten. Att Belos var i området den 14 oktober har jag skrivit om flera gångar. Men det är inte troligt att Belos skulle ha ankrat tätt intill hydrofonerna, eftersom dessa lätt skulle kunna rivas med av ankaret och skadas. Man borde rimligen kunna utesluta detta. Belos fick för övrigt de exakta positionerna för hydrofonlinjen när hon anlände till Mällsten på morgonen den 14 oktober. Hon kan därför heller inte ha ankrat intill hydrofonlinjen av misstag. Däremot ska fartyget ha sökt av en ruta (med en nautisk mil som sida) med centrum i hydrofonerna. Belos ska ha sökt med sin aktiva hydrofon efter ubåt (utan att finna något). Men om vi nu bortser från det självklara att Belos inte kan ha ankrat tätt intill hydrofonerna, men istället ser till dykarnas skisser finner vi inte heller här något stöd för Thomssons tanke. Enligt dykarna var det tre olika typer av spår (ett kölspår, ett hjulspår och flera spår efter en banddriven farkost) alldeles intill hydrofon nr. 4 och 5. Teoretiskt sett kan bara ett av dessa spår stämma med Belos ankare, och att Belos skulle släpa sitt ankare en meter från hydrofon nr. 4, därefter släpa ankaret bort till hydrofon nr. 5, och endast en meter från hydrofon nr. 5, och sedan vidare ned mot transpondern, är helt enkelt orimligt. Man måste försöka finna en bättre förklaring än Belos ankare.

Ola Tunander

Permalänk | Anmäl #8 Ola Tunander, 2010-08-22, 13:52

Ola Tunander gillar inte mina teorier om transpondern, bottenspåren och ljudinspelningen. Han har i en kommentar ovan kritiskt granskat vad jag framfört. Jag vill därför göra några kompletteringar. Jag begränsar mig till transpondern och bottenspåren. Vad gäller inspelade ubåtsljud återkommer jag ev senare.

Föredragningen för Chefen för Marinen
Tunander skriver i sin bok ”Hårsfjärden” från 2001 (sid 190) :
” Andersson säger att han och hans chef Sten Wibéus själva gick för att orientera viceamiral Rudberg. De sade att de inte hade hittat någonting – ingen undervattentransponder – vid den markerade positionen.”
Vi har alltså en situation där två nyckelpersoner från Stridsledningsbyrån på FMV, tekniskt ansvariga för sonarerna, konstaterar att ingen transponder hittats.
Men Wibéus kunde inte veta så mycket om det verkliga resultatet av dykningarna. Antagligen är det något annat mötet med CM handlar om, nämligen den analys av transpondersignaler som hade skett på FMV av en handläggare, Pentelius. Han hade haft fel ingångsvärden, det gick inte att positionera någon ljudkälla. Sannolikt är detta budskapet som Wibéus framför vid föredragningen för Rudberg.

Vad hände sedan?
Rudbergs strävan hade varit att med transpondern övertyga ÖB om kränkande ubåtar och därmed mer pengar till Marinen, inte att dölja samverkan med väst. I så fall hade ÖB aldrig informerats. De energiska försöken att skaffa bevis hade slutat lita snöpligt. Med gott humör tar han vid något celebert tillfälle emot en sonar fastsatt på en platta. Den skulle pryda hans tjänsterum under många år.
På liknande sätt fick Marinstabschefen Varenius av sin underrättelseavdelning, efter några år på 80-talet, en gåva i form av en flaska med vattenprov från minsprängningen den 11 oktober vid Melsten. Givetvis efter att den kemiska analysen inte kunde bekräfta olja från främmande ubåt.

ÖB tjänstedagbok och dykningarna i Danziger Gatt
Att transpondern förekommer i ÖB tjänstedagbok är inget bevis för att den har existerat. Att den försvinner i tjänstedagboken efter 14 december utan förklaring är däremot ett högst påtagligt indicium för att dykarna gjort en felbedömning. Så här kan det ha gått till. Vid första dyket den 4 december, som sker vid den boj som M 63 lagt ut (se nedan), upptäcker man ett transponderliknande föremål liggande på botten. Det är något som inte stämmer där nere i mörkret på 36 m djup. Vår sonar skall inte ligga överslammad på botten. Självklart sätter man fyndet i förbindelse med FMV pågående analys av transpondersignaler. Sedan dröjer det några dagar med fler försiktiga dykningar under högsta sekretess innan det hela klaras upp. Idag vet vi i likhet med vad Rudberg visste vid föredragningen. Några transpondersignaler existerade inte och grejen på botten var vår egen sonar.

Varför började man dyka vid sonar 5?
Naturligtvis var det inte Belos undersökning av området 14 oktober som föranledde dykningar. Då rapporterade man inget misstänkt. Nej, det var M 63 med positioneringssystem och side-scanning sonar som i december hade registrerat bottenekon där dykarna sedan sattes in. M 63 roll framgår av utlämnat underlag (HKV skr 2008-10-01, 10816: 65779 bilaga 2 sid 181: M 63 upptäcker något på botten i Danziger Gatt 1982-12-02 och 12-03).

De två skrotföremål, som dykarna senare upptäckte är identifierade. Det närmast sonar 5 var sannolikt granater som också bärgades. En anteckning på en av dykarskisserna anger ”Bärgat föremål”. Det andra föremålet var något som liknade rester från ett vrak och ligger nog kvar än idag.
För att slutligt lösa gåtan om transpondern behövs vittnesmål från dykarna, några arkivhandlingar kan man nog inte förvänta sig.

Bottenspåren
Tunander tror inte att Belos kan ha ankrat nära sonar 5 där ”kölspåren” upptäcktes. Men Örlogsbasens order 14 oktober var: ”Belos söker i området 1 x 1 M med centrum i sonarlinjen.” Söker man en ankringsplats där sonarernas kablar inte kan skadas så utgår man från enslinjen för sonarerna. Sedan lägger man sig i lä om den yttersta sonaren (NNO vind). Då hamnar man 50-100 m sydost om sonar 5. Se Tunanders skiss på sid 226 i länken http://www.prio.no/upload/people/ola_tunander/Kapitel%205.pdf

Precis där Belos torde ha ankrat står det ”kölspår” på skissen.

Belos kan inte ha gjort spåret mellan sonar 4 och 5 och heller inte ”hjulspåret”, där är vi överens. Om dessa spår skall jag återkomma i annat sammanhang.

Permalänk | Anmäl #9 Sune Thomsson, 2010-08-26, 22:03

Sune Thomsson bortser ifrån att transpondern är filmad, att filmen har visats på TV och att det uppvisade föremålet inte ser ut som den typ av sonar/hydrofon som hade placerats ut i området. Teckningar av föremålet och filmen visar helt enkelt något annat. Han bortser från att det transponderliknande föremålet, enligt dokument, sägs ligga 25 meter från hydrofonen och därför inte kan vara samma föremål. Han bortser också från att hydrofonen inte hade en betongplatta som ankare. Och om hydrofonen hade legat på botten och slagit emot en betongplatta, som Thomsson föreslår, så hade den överhuvud taget inte fungerat. Men den fungerade bevisligen efter det att man hade bytt ut säkring (efter det att sonar 5 hade slagits ut den 14 oktober på grund av hög volym). Det finns ingen med kunskaper om hydrofoner som skulle kunna hävda något annat. Sedan använder Thomsson ett lösryckt citat från min bok Hårsfjärden (2001), som stöd för sin tanke.

Thomsson citerar (sid 190):

”Andersson säger att han och hans chef Sten Wibéus själva gick för att orientera viceamiral Rudberg. De sade att de inte hade hittat någonting – ingen undervattentransponder – vid den markerade positionen.”

Citatet är ett riktigt, men jag skriver samtidigt att det var chefen för minröjningsdivisionen Dick Börjesson som beslöt om att Andersson inte skulle informeras. Skälet till att Andersson kunde gå upp och orientera Rudberg om att man inte fann någonting var att Börjesson och dykarna hemlighöll ting för honom, och det förstod Andersson redan efter mötet med Rudberg.

Istället skriver Thomsson: ”Vi har alltså en situation där två nyckelpersoner från Stridsledningsbyrån på FMV, tekniskt ansvariga för sonarerna, konstaterar att ingen transponder hittats. Men Wibéus kunde inte veta så mycket om det verkliga resultatet av dykningarna. Antagligen är det något annat mötet med CM handlar om, nämligen den analys av transpondersignaler som hade skett på FMV av en handläggare, Pentelius. Han hade haft fel ingångsvärden, det gick inte att positionera någon ljudkälla. Sannolikt är detta budskapet som Wibéus framför vid föredragningen för Rudberg.”

Men detta är bara något som Thomsson har hittat på. Jag skriver i min bok att Rolf Andersson aldrig blev informerad om vad dykarna hade funnit. Saken beskrevs som ytterst hemlig. Senare CM Dick Börjesson, som ledde operationen, berättade för Ekéusutredningen att han var ansvarig för att Rolf Andersson hölls utanför. I verkligheten hävdade Börjesson att inte heller han blev fullt informerad av dykarna. Men Rolf Andersson fick inte veta något alls. Därför kunde han och hans chef Sten Wibéus gå upp till CM Per Rudberg och berätta att man inte funnit något. Rudberg hade då berättat att dykningen faktiskt hade gett viktig information. Och det var inget annat som mötet med CM behandlade. Thomsson tror att det kan ha handlat om att Pentelius ”hade haft fel ingångsvärden” för sin beräkning av transponderns position, att signalerna bara registrerats i två hydrofoner, men Rolf Andersson är övertygad om att så inte var fallet, och han var trots allt med på mötet.

De signaler som Pentelius utgick ifrån för att beräkna den exakta positionen för den ”sändande stationen” var inte den ton (på 24,5 KHz) i två sonarer som Thomsson hävdar, eftersom det krävs minst tre sonarer/hydrofoner som fångar upp signalen för att en beräkning av position ska kunna utföras.

Thomsson skriver: ”Med gott humör tar [ÖB] vid något celebert tillfälle emot en sonar fastsatt på en platta. Den skulle pryda hans tjänsterum under många år.” Men också detta är ju bara ett påhitt. Det finns ingen som ens har antytt något sådant. Och Thomsson fortsätter: ”På liknande sätt fick Marinstabschefen Varenius av sin underrättelseavdelning, efter några år på 80-talet, en gåva i form av en flaska med vattenprov från minsprängningen den 11 oktober vid Melsten. Givetvis efter att den kemiska analysen inte kunde bekräfta olja från främmande ubåt.”

Att Bo Varenius skulle ha fått ett sådant ”vattenprov” har jag skrivit om och jag känner inte till någon annan som har skrivit om det. Det hela var menat som ett skämt från analysgruppen, och Thomsson tycks här bygga på mitt arbete. Men det verkliga provet från den gröna fläcken vid Mällsten togs ett par timmar efter minsprängningen den 11 oktober (order om provtagning gick ut 14:35 medan minsprängningen skedde 12:20). Denna färgfläck har ingenting att göra med den olje- och slamfläck som uppstod omedelbart efter minsprängningen. Redan mindre än en timme efter minsprängningen togs ett oljeprov från oljefläcken, som observerades på ytan efter minsprängningen (order till bevakningsbåt om att ta oljeprov gick ut 12:57 och båten gick ut 13:05). Oljeprovet togs men den kemiska analysen av oljeprovet kunde inte bekräfta något alls. Idag hade vi kunnat göra en analys av dessa prover och bestämma ursprunget till oljan, men proverna sparades aldrig. Det var alltså inte så att den kemiska analysen bekräftade vad Thomsson skriver.

Det är klart att vad ÖB skriver i sin dagbok inte är något bevis för existensen av transpondern, men det bevisar att han och CM Per Rudberg tog saken på största allvar. Jag har också visat ovan att det finns skäl att ta saken på största allvar.

Thomsson skriver: ”Idag vet vi i likhet med vad Rudberg visste vid föredragningen. Några transpondersignaler existerade inte och grejen på botten var vår egen sonar.” Detta är ju också rent påhitt. Jag tror att jag har visat ovan med all tydlighet att så inte är fallet. Det betyder inte att vi vet precis vad som skedde. Det råder fortfarande en osäkerhet kring dessa händelser.

Thomsson hänvisar till ett dokument från 2-3 december 1982 och skriver att man hade gått ut med en ”side-scanning sonar” ett par dagar före Dick Börjesson gick ut med dykarna och med Rolf Andersson. Det framstår som rimligt. På så vis fick man en föreställning om vad som fanns på botten i området, och man skulle då, enligt Thomsson, ha funnit de s.k. skrotföremålen (till vilka det gick ett hjulspår liknande spåret från ett noshjul på ett flygplan). Rapporten från bottenundersökningen visar att man använde sig av en ”side-scanning sonar”, men man granskade bara vissa bestämda områden eller vissa bestämda positioner på grundval av bestämda indikationer, och FMV:s analys av vad man trodde var signaler från en transponder hade lett till en särskild granskning av området 1 km sydost om Mälsten. Vissa saker kan man säga med viss säkerhet, och det har jag försökt att visa i min diskussion med Thomsson.

Ola Tunander

Permalänk | Anmäl #10 Ola Tunander, 2010-08-31, 20:41