Sanningen om varför underrättelsetjänsten skyddade spionen Mr X

Flygöversten Stig Wennerström, som jag träffade 1963 då jag var 18-årig sommarvikarie på Kronobergshäktet i Stockholm, dömdes 1964 till livstids fängelse för grovt spioneri. Uppdragsgivaren var den sovjetiska militära underrättelsetjänsten GRU.

Många år senare, vintern 1990, intervjuade jag som Svenska Dagbladets reporter generalöversten Fjodor Sjinkarenko i Riga. Han beordrade Sovjets nedskjutning av det svenska signalspaningsflyget DC-3:an i juni 1952 och medgav med ett stort flin under intervjun att Sovjet hade fullständiga informationer om Sveriges och FRA:s spaningsflygningar över Östersjön.

Han nämnde dock aldrig Wennerströms namn under intervjun, men hävdade med emfas och med stöd av egna skisser att DC-3:an vid upprepade tillfällen kränkte sovjet-lettiskt luftrum.

Resultaten av FRA:s spaningsflygningar, som delvis var beställda av västliga underrättelsetjänster, kom med största sannolikhet till Sovjets kännedom från Stig Wennerström eller den mystiske mannen Mr X.

Wennerström avslöjades av hushållerskan Karin Rosén, en djärv kvinna som Säpo använde sig av för att finna de avgörande bevisen i flygöverstens hem på Skirnervägen i Djursholm. Bland sågspånen på vinden fann Karin filmrullar, som hon överlämnade till Säpo.

Filmrullarna blev slutet för Wennerströms landsförräderi. Han greps på Strömbron i juni 1963 då han skuggades av två Säpospanare och fördes till dåvarande Kronobergshäktet på Kungsholmsgatan under stort hemlighetsmakeri. Det året studerade jag vid Kaggeholms folkhögskola på Ekerö och sökte ett sommarjobb.

En annons i DN berättade att Kronobergshäktet behövde sommarvikarier. Jag fick jobbet, trots att jag var fullständigt oerfaren av kriminalvård, och hade självfallet ingen aning om att storspionen Wennerström skulle gripas den sommaren.

I vanliga fall låg intaget på Kronobergshäktet på 6 tr, men en svensk-sovjetisk spion måste hanteras i särskild ordning. Häktets dåvarande chef, föreståndaren Johnsson, gav order om att alla utrymmen på 7 tr skulle tömmas och där inrättades en specialcell för Stig Wennerström. Avdelningens stora blunder blev att Wennerström lyckades spara sina sömntabletter och genomföra ett självmordsförsök. Han fördes medvetslös till ett sjukhus, som lyckades ställa honom på benen igen.

I sällskap med en äldre vaktkonstapel fick jag vid ett tillfälle överlämna ett schackbräde till Wennerström, som jag vid överlämnandet inte förstod vem han var. Och min äldre kollega fick inget säga. Jag anade bara att den korrekte och stilige mannen på 7 tr var en alldeles speciell fånge eftersom restriktionerna kring honom var så hårda. Först när Wennerströmaffären avslöjades i medierna senare på sommaren förstod jag att jag befunnit mig mitt i händelsernas centrum.

Ganska tidigt i utredningen fanns det misstankar om att Wennerström inte arbetade ensam. I Säpos samtal med Karin Rosén berättade hon nämligen om en mystisk man, som då och då kom på besök till familjen Wennerströms villa. Det anmärkningsvärda var att mannen hade egen nyckel till villan och tillgång till en skrubb med ett låst plåtskåp. Karin Rosén lyckades aldrig identifiera honom för Säpos utredare.

Men det menar f d Viggenpiloten och dykaren Anders Jallai att han gjort. Jallai har skrivit den halvdokumentära spänningsromanen "Spionen på FRA", en läsvärd och trovärdig bok för den som är intresserad av försvars- och säkerhetspolitik och militär underrättelsetjänst. Det var Jallai och hans kamrater som hittade den nedskjutna DC-3:an på Östersjöns botten och den sovjetiska ubåten S7, som sänktes på svenskt sjöterritorium under andra världskriget.

- Jag funderade länge på om jag kunde skriva en dokumentär bok om de märkliga turerna kring ubåtskränkningarna, DC-3:an, Wennerström, FRA och Mr X. Men kom till slutsatsen att det var omöjligt på grund av ämnenas känslighet. Det blev istället en spänningsroman, som i stor utsträckning kretsar kring verkliga händelser, berättar Anders Jallai, som nyligen överlämnat det andra manuset i trilogin till bokförlaget Lind&Co.

Bäva månde Säpo, när den andra delen kommer i vår.

Jallai hävdar att han efter egna faktakontroller, analyser och möten vet vem Mr X var - en byråchef vid den hemliga signalspaningsorganisationen FRA, därav boktiteln "Spionen på FRA".

Mr X hade enligt Jallai nyckelpositioner inom underrättelsetjänsten. I hans jobb på FRA-avdelningen sammanställdes signalspaningsresultat och topphemlig underrättelseinformation. Senare blev Mr X sambandsman mellan försvarsmakten och FRA och fick därmed kunskap om vad väst inhämtat om Sovjetunionen, uppgifter som Mr X misstänktes förmedla till spionen Wennerström.

Som försvarsreporter i tio år vid Svenska Dagbladet - då jag fick begränsad inblick i den svenska spionorganisationen SSI:s arbete - kan jag vid läsning av Jallais bok konstatera att han har goda kunskaper om vad som förekommer i underrättelsetjänstens skumrask. Jag menar att boken bör tas på allvar, den är inte enbart en spännande deckare eller sommarroman.

På Anders Jallais hemsida www.jallai.se har han satt den något provokativa rubriken "Åt vem arbetar vår underrättelsetjänst?"

Jag har träffat Anders Jallai vid två tillfällen - den 20 juli i år under hans offentliga föredrag på Havsbadens hotell i Grisslehamn och i hans vackra sommarhus på orten ett par dagar senare. I föredraget berättade Jallai att han mött Mr X vid ett flertal tillfällen 2005-2006 i dennes hem i västra Sverige, ställt frågor och fått medgivanden om dennes bekantskap med Stig Wennerström. De möttes redan på 1950-talet då de arbetade på samma flygflottilj.

I Jallais minnesanteckningar från mötena med Mr X, som var en hängiven kortvågsradioamatör och sannolikt ansvarig för Wennerströms radiokommunikation med spionchefen i Sovjet, berättar Mr X följande:

"Jag åkte med den grå Hillman-bilen och tog emot radiomeddelanden hemma, men även i lägenheten i Barkarby eller i bilen ibland. Sedan åkte jag hem till Wennerström och parkerade utanför på sidogatan och gick in i huset med egen nyckel. Det var inte meningen att städerskan Rosén skulle vara hemma och det var ett misstag i arbetet då hon var det."

Mr X hälsade aldrig på fru Rosén, han försvann snabbt ut ur huset efter uträttat ärende. Hon kunde berätta för Säpo om hans sannolika ålder, längd, slips, skjorta och skor. Det kanske mest karakteristiska med Mr X var den stora gluggen mellan framtänderna.

När Jallai för mig visar bilden på den misstänkte Mr X från 50-talet - en bild som Mr X själv grävde fram ur en skokartong på vinden och visade Jallai under ett av besöken - har han mycket riktigt en stor glugg mellan tänderna. Jag konstaterar också att Mr X:s inte särskilt vanliga familjenamn återkommer i gamla IB:s och det moderna flygvapnets anställningslistor. Det är känt att underrättelsetjänsten gärna rekryterar folk inom redan säkerhetskontrollerade släkter och familjer.

Under Jallais besök hos Mr X fick han se dagböcker, gästböcker, bilder och den då avancerade kortvågsutrustningen från 50-talet. Jallai har träffat Mr X:s anhöriga och f d hustru, samtalat och ställt frågor.

Anders Jallai är tämligen säker på att Mr X var den person som samarbetade med spionen Wennerström. På min fråga om Mr X medgav tydligt och klart för Jallai att han var Mr X, svarar Jallai efter en lång tystnad:

- Jag vet inte vad jag kan säga om det. Jag vill bland annat skydda hans anhöriga ...

Mr X hördes upplysningsvis flera gånger efter gripandet av Wennerström, men Säpo lyckades aldrig binda honom vid något brottsligt. Mr X dog för ett par år sedan, 88 år gammal. Den som kom honom nära under hans senare levnadsår var Anders Jallai.

I ett mejl till Jallai efter sommarföredraget i Grisslehamn föreslår jag att en liten krets inom SSI (sedermera KSI) och FRA under alla år känt till Mr X:s identitet och samarbete med Wennerström, men att man av olika skäl - t ex skydd av den avancerade underrättelsetjänstens inre liv och dess samarbete med utländska säkerhets- och underrättelseorgan - valt att inte ställa honom inför rätta och istället oskadliggjort honom på annat sätt.

- Jag tror som du, svarar Anders Jallai.

Anders Jallai är starkt kritisk till den svenska underrättelsetjänstens moral och strävan efter sanning i bl a DC-3-affären. Och man kan lätt hålla med honom. Så sent som sommaren 2010 kan man på FRA:s hemsida läsa följande under rubriken Frågor och svar om DC-3:an:

"Varför blev DC-3:an nedskjuten? Det är en fråga vi aldrig lär få ett ordentligt svar på. Den ryske befälhavare som beordrade nedskjutningen, dåvarande överste Sjinkarenko, avled innan den svenska sidan hade möjlighet att intervjua honom."

Man tar sig för pannan. Det får anses vara klarlagt att orsaken till nedskjutningen var Wennerströms, eller möjligen Mr X:s, informationer om DC-3:ans närgångna intresse för de sovjetiska radarsystemen längs Lettlands kust, en pågående stor marinövning under nedskjutningsdagen samt det topphemliga samarbetet med västliga underrättelsetjänster.

Underrättelsechefen Christer Lokind, av Jallai kritiserad ledamot i den haveriutredning som tillsattes efter det att DC-3:an hittades på Östersjöns botten, bekräftade delvis detta orsakssamband under ett föredrag på Flygvapenmuséet i Linköping i december 2006:

"Vi kan visa att DC-3:an gjorde en sväng mot den sovjetiska radarspaningsstationen i Liepaja och en liknande sväng, en så kallad tagg, mot en pågående marinövning i Östersjön."

Utöver min publicerade SvD-intervju med Sjinkarenko 1990 besökte han Sverige samma år - eller möjligen året därpå - då han bl a sammanträffade med de anhöriga till den nedskjutna DC-3:ans besättning.

Sov Försvarsmakten då eller ville den inte att "Sovjets sanning" skulle komma fram? FRA bör uppdatera sin hemsida och göra en omstart i informationen om vad som verkligen förekommit i denna märkliga historia, vars slutliga FRA-dokument ska vara hemligstämplade i ytterligare 12 år.

Varför? Berättar de återstående dokumenten eventuellt sanningen om en nionde besättningsman, den hemlige amerikanen?

Sune Olofson (6 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26275

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Stig Wennerström gick ur tiden nittionio år gammal. Med honom gick även en del av Sveriges del i kallakrigets maktspel i kulisser i graven. Nu återstår bara mer eller mindre seriösa spekulationer färgade av allsköns uppsåt, åtminstone för de gemenes öron.
Sveriges västa landsförrädare! Historien har förstås en del kandidater till utmärkelsen att välja bland men en av de västa i alla fall. Hade det blivit krig? ! o s v… Ja, nu vet vi ju att det inte blev något krig med Sovjetunionen eller för den delen med någon annan heller. Här har vi säkerligen utgångsläget för framtida spekulationer om Wennerström hans motiv och verksamhetens resultat. I dag är en djup och allsidig utgångsanalys allt för känslomässigt laddad. Vi står mitt uppe i det ännu. Samtiden har små möjligheter att handskas med frågor som vilka och vems beslut och aktiviteter ledde eller kunnat leda till vad. Eller med andra ord, när den demokratiskt legitimerade politiken inte alltid tillämpads i praktiken till vilka makter ges utrymme då?

Permalänk | Anmäl #1 Jouko Tuliniemi, 2010-08-01, 12:23

Ungefär som de skyddade Zalachenko? *L*

Permalänk | Anmäl #2 Inge-mar, 2010-08-01, 19:02

Låt oss till att börja med konstatera att DC3:an sköts ned i svensk ekonomisk zon dvs. så långt bort från sovjetockuperat baltiskt territorialvatten man kan komma. Vidare är det tyvärr så att det inom vänstern i Sverige finns en stark förrädarådra. De har på ena sidan en historiskt hänsynslös, militaristisk, expansionistisk och krigshetsande främmande makt och på den andra sidan det egna landet. Vi vet av erfarenhet vad dessa element har valt både då och nu. Vårt försvar är till för att förhindra krig, genom att förråda det icke-allierade Sveriges försvar så hade dessa element kostat tiotusentals svenskar livet vid ett krigsutbrott och banat vägen för att Sovjetrepubliken Sverige kom till stånd. Och inte bara det, de ökade krigsrisken i Sverige och i Europa. Sverige sågs som garanten för NATO:s norra flank. Sovjetunionen, som hade ett faktiskt övertag i Centraleuropa genom hela kalla kriget, tvingade bl a genom att de med säkerhet kunna avslöja att Sverige inte hade kärnvapen och andra försvarshemligheter, NATO att förflytta resurser från centraleuropa norrut vilket ytterligare spädde på maktobalansen på de centraleuropeiska slätterna till Sovjets fördel. Sovjetunionen hade i sin tur en doktrin som gick på att slå till först och att använda taktiska kärnvapen för att garantera en snabb seger. Man satt bara och väntade på rätt ögonblick som dock aldrig dök upp. Noterbart är också att de enda länderna som enligt de sovjetiska planerna skulle skonas från kärnvapeninsats var Storbritannien och Franrike, de enda två europeiska länder som hade egna kärnvapen riktade mot ryska städer. Mot Sverige räknade man med att använda ca 100 kärnvapenladdningar.

Permalänk | Anmäl #8 Gabriel W, 2010-08-03, 06:06