Jaget ett litterärt problem

Crister Enander har rätt i sak men fel i argumenten när han kritiserar den rådande jagcentreringen inom litteraturen. Att den finns är uppenbart. Felet med Enanders argumentation är exemplen.

Han förefaller kritisera romanlitteraturen men använder som exempel Per Wästbergs ännu inte utgivna tredje memoardel, Lars Noréns dagbok och Ann Heberleins rapport om sin psykiska sjukdom. Vad hade han väntat sig av en memoar om inte en berättelse om författaren till den? Vad är en dagbok om inte en intim berättelse om den som skriver om den? Och om vem skulle Heberlein skriva om inte sig själv?

Att romaner ofta handlar om författarens uppväxt - helst så eländig som möjligt - kan vem som helst som följer utgivningen konstatera. Romanfiktionen snubblar snart in på det självbiografiska och blir autofiktion.

Åsa Linderborg hade stor framgång med romanen om sin alkoholiserade far. Kjell Johansson skriver som regel om inte annat än sin uppväxt i Midsommarkransen. Björn Ranelids läpp tillhör sedan länge litteraturhistorien.

Och så vidare, nästan i all oändlighet.

Ibland kan jag få intrycket att de som verkligen berättar historier, påhittade och konstruerade efter traditionell modell från de stora berättarna, är i dag kriminalförfattarna. De kan ju inte gärna skriva om sig själva som mördare eller ens poliser.

Kanske är det därför deckarlitteraturen har sådan framgång. Läsarna vill ha påhittade historier - svårare är det inte. Och tröttnar på att läsa hur eländigt "jag" hade det när jag växte upp eller har i dag.

Att det sedan finns intresse för snaskigheter - som Enander skriver - är mer en fråga för förlagsvärlden än litteraturen. De säljer. Maja Lundgren sålde bra när hon "avslöjade" hur det var på Aftonbladets kulturredaktion. Men hur många som köpte - och sedan verkligen läste - Lars Noréns nästan tusensidiga dagbok är jag mindre säker på. Att Per Wästbergs berättelse om kampen mot apartheid och arbetet inom PEN kommer att bli en försäljningsframgång förefaller osäkert, eller helt osannolikt.

Om Crister Enander i sin artikel använt andra exempel kunde han ha startat en intressant litteraturdebatt. Nämligen om bristen på klassiska romanberättelser - i en tid när det är så mycket enklare att berätta hur "jag" har haft det.

Sådana berättelser har alltid förekommit men litet vid sidan av den stora romantraditionen. Vad som hänt i dag är att de alltför ofta övertagit romanen och på det viset gjort den mindre intressant, mindre gestaltande, helt enkelt mindre litterär.

Att det sedan kommer att ges ut nya dagböcker och nya memoarer är, faktiskt, en helt annan sak.

Curt Bladh

Curt Bladh (2 artiklar)

Anmäl