Ett gammalt Nord-Syd synsätt och ett tandlöst Kyotoprotokoll sätter inte USA och Kina under press

Miljöminister Andreas Carlgren skrev i DN debatt (den 28 juli) att Sverige, genom en "Forerunners Climate Coalition" och samarbete med de fattigaste länderna, vill medverka till att öka trycket på både Kina och USA och bidra till att uppnå ett rättsligt bindande klimatavtal på global nivå. Kan detta verkligen fungera? - Lika ogenomtänkt som det är önsketänkande.

Hela det "nya" initiativet (som egentligen inte är så nytt med tanke på Miljöpartiets förslag om en "Alliance for Progressive Actors") bygger på att visa upp Sverige och EU som förebilder och "forerunner" i klimatfrågan, klimatbistånd till de fattigaste länderna som förhandlingstaktik plus lite förhandlingsspel kring Kyotoprotokollet.

Som vår miljöminister sa i debattartikeln, är Sverige idag ledande med höga nationella klimatambitioner, inte minst bland EU-länderna. Men det är en klar överdrift att säga att "genom det svenska ordförandeskapet i EU är grunden lagd för förstärkt internationellt samarbete". Än en gång underskattar han de politiska svårigheterna med att skapa en enad EU-position kring ett utsläppningsminskningsmål på 30 procent fram till 2020. Komplexiteten kopplad till internationella handelsfrågor underskattas grovt medan det "ledarskap" i klimatförhandlingen som denna målhöjning kan tillföra återigen blint överskattas. Det mest orealistiska i hans förslag är att bildandet av en europeisk "forerunner coalition" plus Japan och Australien skulle kunna isolera och sätta press på Kina och USA. Är alla dessa länder verkligen kvalificerade som "forerunner"? Vill de, eller är de lika självsäkra som Sverige om att kunna sätta press på Kina och USA på detta sätt? Dessutom har många av dem i synnerhet Tyskland, Danmark, Japan och Australien, av både ekonomiska och politiska skäl, redan skaffat sig mycket sofistikerade strategier i sina bilaterala energi- och klimatsamarbeten med Kina. Frågan är om Sveriges initiativ och "track record" är tillräckligt intressanta och övertygande?

Vår miljöminister verkar redan ha glömt att EU blev bortspelade vid förhandlingsbordet i Köpenhamn när USA och Kina (och de andra BASIC-länderna, dvs Brasilien, Sydafrika och Indien) ingick ett olyckligt politiskt äktenskap som hette "Copenhagen Accord". Han har förmodligen också glömt att det största misstaget under Köpenhamn från EUs sida var att man gjorde grova missbedömningar när det gäller läget i både BASIC-gruppen och USA. Dessvärre har han inte insett att det politiska och ekonomiska landskapet kring klimatfrågan har förändrats snabbt och grundligt utanför EU efter Köpenhamn.

I motsats till passiviteten och handlingsförlamningen hos EU (och USA) har BASIC-gruppen, bedrivit en offensiv sedan man tog hem "segern" i Köpenhamn. Detta sker dels genom att BASIC-gruppen som helhet deklarerade sin konsoliderade position i de fortsatta förhandlingarna, dels genom att bilda ett mer strategiskt "Syd-Syd" samarbete med de mest sårbara u-länderna för teknisk utveckling och finansiellt stöd till klimatanpassning. Detta är ett sätt att å ena sidan sätta press på de rika länderna i Nord och å andra sidan förebygga splittring inom G-77 gruppen. Med andra ord, när det gäller klimatfrågan mellan EU, USA och BASIC-länderna, finns det inte längre en entydigt polariserad världsbild med "det rika Nord som inte vill ge" och "det fattiga Syd som bara vill ha". BASIC- gruppen intar en ny strategisk position gentemot både USA och G-77 gruppen.

Apropå pengar, de så kallade "fast-track funds", dvs de 30 miljarder dollar som vår miljöminister  skrev om är varken "snabba" eller "nya". Drygt ett halvår har gått sedan Köpenhamn, men var finns pengarna? Hur ska pengarna betalas ut och för vad? I många fall blev det dessutom bara biståndspengar som får ny etikett och används till klimatarbete istället för fattigdomsbekämpning. De fattiga länderna känner sig inte precis "allierade", utan bara lurade och förbannade! Varifrån kommer denna vanföreställning att de fattiga länderna är så desperat ute efter pengar, och så naiva, att de låter sig utnyttjas som marionetter i klimatförhandlingen och i maktkampen mellan de stora makterna? EU har försökt med samma "trick" under Köpenhamn och misslyckades kapitalt. Varför lär man inte av sina dumheter och misstag?  Det är inte allts omöjligt att de fattigaste länderna får biståndspengar från BASIC-gruppen långt innan EU-länderna eller USA kommer till skott.

När det gäller Kyotoprotokollet, har inte EU vacklat tillräckligt om Kyotoprotokollets vara eller icke-vara? Förutom att de största utsläppsländerna, som USA, inte inkluderades finns det allvarliga strukturella brister som gjort Kyotoprotokollet både tandlöst och ineffektivt, till exempel:

• Det har aldrig funnit en riktig sanktionsmekanism som straffar de länder som släpper ut för mycket - vad menas egentligen med "bindande"?
• Hela utsläppsminskningssystemet bygger på en blåögd övertro på den s.k. globala utsläppsrättighetsmarknaden där utsläppsrättigheter säljs och köps till ett kraftigt underpris.
• Hela Kyotoprotokollet har en tonvikt på utsläppsminskning i de industrialiserade länderna. Å andra sidan är stödet till åtgärder för att motverka effekterna av klimatförändringen långtifrån tillräckligt. Detta leder till att de allra mest sårbara u-länderna också är kritiska mot det nuvarande Kyotoprotokollet.

Kyotoprotokollet har blivit en symbolfråga i maktkampen mellan Nord och Syd. Dessutom, vad är meningen med en förlängd period om det inte finns politisk vilja och mod att föra en konstruktiv dialog om Kyotoprotokollets grundläggande problem?

Vi lever i en alltmer komplex verklighet där konkurrensen om tillväxt och jobb intensifieras och Nord-Syd motsättningarna i klimatfrågan ökar samtidigt som behovet av förtroende och samverkan blivit större än någonsin. Med andra ord, det handlar inte om ett politiskt spel att sätta press på varandra - det har man hållit på med i många år inom klimatförhandlingen utan att uppnå något meningsfullt. Tvärtom, misstro och missförstånd ökar medan transparens och samarbetsvilja minskar. En grundläggande insikt från alla dessa bråk och intriger är att kampen mot klimathotet måste ske i samverkan, inte minst med BASIC-länderna och i synnerhet med Kina. För att kunna spela en brobyggande roll kan Sverige inte längre nöja sig med att leva kvar i sitt önsketänkande och sin okunskap om eller ointresse för omvärlden. Istället måste Sverige lämna det gamla Nord-Syd synsättet och försöka hitta de strategier som fungerar i verkligheten även om det kostar prestige och ansträngningar, och samtidigt kräver perspektiv och kunskap. Till exampel:

• Från Nord-Syd låsningar till Nord-Syd-Syd samarbete - I stort sett alla är överens om att ett meningsfullt internationellt klimatavtal kräver att både USA och Kina är med. Men vi kommer inte att lyckas om vi ser BASIC-gruppen som både motståndare till Nord och svikare som bara utnyttjar de fattigaste i G77-gruppen. Detta leder bara till ökade spänningar och misstro. En möjlig utgångspunkt är att föra en konstruktiv dialog med BASIC-gruppen om hur de proaktiva länderna i Nord tillsammans med BASIC-gruppen kan göra klimatinsatser i de fattigaste länderna. På detta vis kan BASIC-gruppen engageras som en samtals- och samarbetspartner med egna utvecklingserfarenheter som kan bidra till bättre anpassade klimatåtgärder. Sverige, tillsammans med de andra nordiska länderna, har goda utförutsättningar att ta både initiativ och ledarskap.

• Från teknologiöverföring till "win-win" rollfördelning - En av de mest svårknäckta frågorna i klimatförhandlingarna är teknologiöverföring. Återigen kan BASIC-gruppen, framförallt Kina och Indien, engageras på ett mer konstruktivt sätt än det nuvarande läget där Syd "kräver" att Nord ska göra teknologier fritt tillgängliga medan Nord å andra sida protesterar. Genom att engagera näringslivet från både sidor (inte minst innovativa småföretag) och bygga på ett internationellt privat-offentligt-partnerskap, kommer vi att kunna hitta en "win-win" rollfördelning. Genom att samarbeta kommer vi att inse att vi faktiskt behöver varandra för att kunna bekämpa klimathotet och att vi kan komplettera varandra. Detta eftersom vi inte bara behöver bygga up en starkare innovationskapacitet, utan också få igång kommersialisering i mycket snabbare takt och i mycket större skala. Ett sådant samarbete kring klimat- och energiteknologi mellan de nordiska länderna (som är mest innovativa) och BASIC-gruppen (som är de mest snabbväxande ekonomierna) kommer att vara det mest övertygande och inspirerande exemplet på en win-win "klimat - energi - jobb- pakt".

• Från parallella spår för den internationella och nationella klimatpolitiken till en integrerad process - Ett av de mest grundläggande problemen i den internationella klimatpolitiken, framförallt för utvecklingsländerna, är att klimatförhandlingar på den internationella arena och klimat- och energipolitik på hemmaplan betraktas och bedrivs som två separata processer istället för en integrerad process. Som ett resultat är kunskapen om vad som egentligen pågår och vad det finns för potential i utvecklingsländerna (i synnerhet i BASIC-gruppen) ofta bristfällig hos både klimatförhandlare och beslutsfattare i Nord. Dessa informations- och kunskapsgap leder ofta till missförstående och onödiga meningsskiljaktigheter. En viktig uppgift för Sveriges brobyggande roll är att hitta mekanismer för att undanröja de institutionella hindren för dialog och samarbete. Detta är avgörande för att upprätthålla ömsesidig förståelse och förtroende samt för att lägga en solid grund för ett mer långsiktigt och strategiskt Nord-Syd-Syd samarbete.

Sammanfattningsvis, Sverige borde ha goda förutsättningar att bejaka en mer proaktiv och framgångsrik internationell klimatpolitik, oavsett om det ska heta "Forerunners Climate Coalition"  eller "Alliance for Progressive Actors". Huvudsaken är att vi måste skapa såväl omedelbara och snabba resultat (som behövs när klimathotet inte väntar) på kort sikt som strategiskt och långsiktigt arbeta för att förverkliga strukturella och politiska förändringar genom ett Nord-Syd-Syd samarbete. Detta kommer att sätta press på både USA och Kina!

Till sist, "Framtidens vinnare blir de som leder kapplöpningen in i den gröna ekonomin" skrev vår miljöminister. Ja, precis, men vi måste inse att USA, Kina och Indien redan inlett denna kapplöpning genom sina stora investeringar i förnybar energi, smarta elnät och elbilar, samt ett pragmatiskt och strategiskt partnerskap med varandra, t.ex. i form av US-China Ten Year Framework for Cooperation on Energy and Environment och US-India Clean-Tech Partnership. Ska EU och de flesta EU-länderna fortsätta att sitta på avbytarbänken och titta på medan man dagdrömmer om sitt ledarskap?

Nannan Lundin (10 artiklar)
http://nannan.mpbloggar.se/

Anmäl