Debatten om könskvotering en politisk charad

Debatten om ökad kvinnorepresentation i bolagsstyrelserna är minst lika verklighetsfrånvänd som den är upprörd.

Särskilt i valtider måste alla politiker - från höger till vänster - intyga att det är fel att män dominerar flertalet bolagsstyrelser. Som bekant uppstår åsiktsskillnad först i följdfrågan; Är det lämpligt med kvotering eller inte?

Vänsterns typiska svar på frågan tar fasta på tanken att ingenting kommer att ske med automatik och att förändringar därför måste tvingas fram. Högern tar typiskt fasta på tanken att kvotering kan få kontraproduktiv effekt om det resulterar i styrelsekvinnor som inte håller måttet.

Att frågeställningen upprör somliga så starkt beror egentligen inte på den öppet artikulerade frågeställningen. Båda nyssnämnda synpunkter är värda respekt och moget övervägande. Det är vad som ligger under ytan som utgör pudelns kärna och sätter känslorna i svall, nämligen den starka kopplingen till ett specifikt intresseperspektiv. Att frågan väcker så starka känslor inom vänstern beror på att den går hand i hand med den alltid lika politiskt laddade (och i valsammanhang alltid lika tacksamma) kampen mot 'giriga och maktfullkomliga kapitalägare'. Att frågan väcker så starka känslor inom högern beror på att den går hand i hand med den lika politiskt laddade (och i valsammanhang alltid lika viktiga) frågan gällande 'individens självbestämmanderätt'.

Båda sidor påstår sig vara primärt motiverade av omtanke gällande vad som är bäst både för samhället och kvinnan. Hade det varit sant hade debatten varit mindre ideologisk och mer verklighetsbaserad. Det gäller inte minst debatten kring könsdiskrimineringens upphov.

Det var länge sedan könsdiskriminering i styrelserummen handlade om den idag mer eller mindre utdöda föreställningen att kvinnan är underlägsen mannen och därför bör stanna i hemmet.

I nutid relaterar könsdiskriminering snarare till människans inställning till olikhet. Det problemet är egentligen inte specifikt könsrelaterat. Oavsett årsredovisningklyschor som gör gällande att företag och styrelse fungerar som en välstämd orkester är den faktiska strävan ofta en homogen snarare än en heterogen sammansättning. Olikhet ger många gånger upphov till konflikt, missämja och missförstånd. Anledningen är att avvikande referensramar många gånger befrämjar en flora av generaliserande fördomar. Entreprenörstypen sneglar misstänksamt på de 'snusförnuftiga' analytikerna, analytikerna sneglar misstänksamt på de 'obetänksamma' entreprenörstyperna, marknadsföringsfolket sneglar misstänksamt på det 'visionslösa' produktionsfolket, produktionsfolket sneglar misstänksamt på de 'glassiga' marknadsförarna. Stockholmare sneglar misstänksamt på de 'provinsiella' norrlänningarna. Norrlänningarna sneglar misstänksamt på de 'stroppiga' stockholmarna. Män sneglar misstänksamt på 'osakliga' kvinnor. Kvinnor sneglar misstänksamt på 'buffliga' män. Osv.

Detta handlar mer om att döma ut alla som inte faller inom den egna ramen och omedelbart kan identifiera och bekräfta den egna personen. Många som jobbat på eller nära ledningsnivå inom företagssfären kan intyga att en viss grupptillhörighet och ja-sägeri kan vara betydligt mer befrämjande för karriären än kompetens. Därmed kan också alla sägas vara diskriminerade som inte tillhör samma kategorigrupp som den redan existerande styrelsen. I somliga styrelser kan det gälla så många som 99 procent av Sveriges alla kvinnor. Det kan samtidigt gälla 98 procent av Sveriges alla män.

Att styrelseledamöter själva oftast är övertygade om att de premierar kompetens vid nytillsättningar ändrar inte det faktum att det hos många finns en tendens att lyfta fram personer som inte rör om i (strategi- och arvoderings)grytan alltför mycket.

Visst är det riktigt att styrelsearbetet kan befrämjas genom kompletterande personligheter men det gäller bara om dessa personligheter inkorporeras på frivillig väg. Börjar staten influera personsammansättningen i landets bolagsstyrelser finns det en påtaglig risk att det leder till att mänsklig friktion institutionaliseras. Det finns också en alternativ risk att styrelsen lyfter in kvinnliga ja-sägare som inte fyller en annan funktion än funktionen som politiskt nödvändig dekoration. I båda fallen är det troligt att företaget försvagas snarare än förstärks. Det är inte säkert att företag som Ikea och H&M hade utvecklats till lika formidabla jobb- och skatteintäktsgeneratorer för samhället om inte grundargestalterna Ingvar Kamprad och Ehrling Persson tillåtits bestämma laguppställning själva.

Någon mirakelbrygd mot könsdiskriminering existerar inte. Problemet är av psykologisk karaktär och psykologiska processer tar tid att förändra, särskilt när dessa är direkt relaterade till graden av mänsklig mognad. Alla historiska frigörelsebataljer har snarare varit knutna till gynnsamma maktförskjutningar än till en plötsligt mer mogen mänsklighet.

Framgångar i kvinnokampen har gått hand i hand med de maktförskjutningar som ägt rum i den ekonomiska tillväxtens kölvatten. Det var industrialiseringen och tillhörande maktförskjutning mot det urbana samhället som utgjorde det egentliga startskottet för ökad kvinnlig jämställdhet (liksom för ökad jämställdhet för arbetarklassen).

Om någon enskild urskiljbar grupp kan betraktas som kvinnokampens pionjärer var det urbana ogifta kvinnor ur medelklassen (borgerskapet). Kvinnor var liksom arbetarna mer koncentrerade i städerna och därmed enklare att organisera. Bland just den urbana medelklassens ogifta kvinnor fanns det både kampanjmedel och tid att ägna åt könskampen. Att industrialiseringseran resulterade i många sektorers omvandling spelade också en viktig roll i kvinnokampen. Omvandlingen ökade behovet av arbetskraft inom bland annat utbildningsväsendet, sjukvårdssektorn och fattigvårdssektorn. Den utvecklingen lyckades tidens kvinnor vända till egen fördel även om det krävdes åtskilliga decenniers kamp mot både legala och mentala hinder.

Därmed kunde kvinnor tillkämpa sig viss tyngd i förvärvslivet, särskilt på lokal nivå. Den politiskt signifikanta följdeffekten var att det då framgick med ökad klarhet att kvinnornas yrkesmedverkan faktiskt tillförde samhället (män som kvinnor) ett mervärde. Det var ett centralt budskap inom valmanskåren, det vill säga bland de (män) som måste godkänna kvinnornas inkludering i det politiska systemet.

Det är ingen slump att det är i i-världen som jämlikheten mellan könen är i särklass mest utsträckt. Det är heller ingen slump att industrialiseringens pionjärland, Storbritannien, agerade pionjärland också i könskampen (liksom i arbetarklassens kamp för utsträckta rättigheter). År 1869 medgavs Storbritanniens ogifta kvinnor rösträtt i städernas lokalval givet att dessa betalar kommunalskatt. Två år dessförinnan hade den urbana manliga delen av övre arbetarklassen medgivits rösträtt i både lokala val och parlamentsvalen. Båda dessa milstolpar inträffade långt innan de ägde rum i flertalet andra länder. Några decennier senare tappade Storbritannien sin position som ledande tillväxt- och industrination. Storbritannien tappade då också sin position som pionjär i kvinnokampen (liksom pionjärpositionen i arbetarkampen).

Även i nutid pågår en tillväxtrelaterad maktförskjutning som gynnar kampen för ökad jämlikhet mellan kvinnor och män. Ju högre tillväxt desto mindre relativ betydelse får tunga traditionella tillverkningsindustrier (till exempel skog-, stål- och varvsindustrin), industrier som av hävd varit mansdominerade (inte minst på grund av behovet av fysisk styrka). Större relativ betydelse får istället servicesektorn (inom vilken fysisk styrka egentligen aldrig spelat någon roll).

Det är troligen inte heller någon slump att kvinnor inom ledande positioner redan upphört att vara rariteter i somliga servicebranscher, bland annat inom PR- och reklambranschen. Ju fler kvinnor desto mindre märkvärdig blir könsfrågan.

I teorin bör staten agera väsentligt mer aktivt för att kasta ett sanningsljus över problemställningen. Det psykologiska maktspel som pågår när en grupp människor möts (till exempel i ett företag) har så central betydelse för både resultat och trivsel att det inte bara borde vara ett givet universitetsämne utan också inkluderas i grundkursen på en rad universitetsutbildningar.

I praktiken går det inte att räkna med att så kommer att ske. Skälet är att det är en ideologiskt färgad politikersfär som avgör i vilken riktning utbildningssfärens budgetanslag ska dirigeras.

Under högereran som föregick demokratigenombrottet relaterades sociala problem huvudsakligen till individegenskaper. På så vis gick det att skylla fattigdom och utsatthet på individen själv. Detta trots att det då egentligen var helt uppenbart att många föddes in i en miljö som erbjöd små möjligheter att ta sig ur fattigdom. Inom den akademiska världen hamnade ändå huvudsakligt fokus på karaktärsutveckling och humaniora.

Efter att socialdemokraterna varit statsbärande parti i åtskilliga decennier relateras sociala problem huvudsakligen till miljön. På så sätt går det att motivera en långtgående social ingenjörskonst och därmed också en kraftigt utbyggd stat. Detta trots att det idag egentligen är helt uppenbart att även individpsykologi spelar stor roll i jämlikhetskampen. Inom den akademiska världen hamnar huvudsakligt fokus ändå på att identifiera 'strukturproblem'. Det innebär inom genusforskningen att tyngdpunkten gärna hamnar vid politiskt laddade och (över)akademiska begrepp som 'könsmaktordning', 'socialkonstruktivism' och 'performativitet', begrepp som alla knyter samman könsdiskriminering med just miljöfaktorer. Mer eller mindre helt ignoreras eller förnekas den ännu mer politiskt laddade kopplingen mellan industrialisering, tillväxt och kvinnlig jämställdhet.

Både i dåtid och nutid kan det hävdas att 'forskningen' i hög grad ägnat sig åt att verifiera en ideologisk önskebeskrivning snarare än åt att sprida objektivt kunskapsljus över verkligheten. Politiserad forskning är inte forskning i en vetenskaplig bemärkelse och borde heller inte finansieras av skattebetalarna. Stora delar av nutidens (genus)forskning borde snarare finansieras av Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och LO:s PR-avdelningar.

Harriet Martineau (1830-1891), en av Storbritanniens första kvinnliga yrkesjournalister, hävdade att kvinnorna på 'barrikaderna' gjorde kvinnokampen en otjänst. Hon menade att det istället var just de förvärvsarbetande kvinnorna som drev kvinnokampen framåt. Bland annat avsåg hon personer som Florence Nightingale (pionjär inom sjuksköterskeyrket), Elizabeth Blackwell (första kvinnliga läkaren) och Octavia Hill (reformivrare inom välgörenhetssektorn och pionjär bland annat gällande tillhandahållandet av subventionerade hyresrätter för fattiga). Att dessa personer var betydelsefulla i könskampen berodde inte minst på att de fungerade som levande bevis på att kvinnohjärnan faktiskt kunde vara skarp (en poäng som i samtiden behövde bevisas).

Att det är lätt att känna förståelse för den militanta kvinnokämpen Emmeline Pankhurst betyder inte att hennes militanta kamp var effektiv. Kvinnor hade vare sig arbetarnas muskelstyrka eller höga organisationsgrad. Argumentet 'män är idioter' kan sägas ha inrymt en hel del sanning just i könsfrågan men bet ändå inte på tidens majoritet. Det omvändelsearbete som till slut lyckades omvända den ena valkretsen efter den andra (och tillhörande parlamentariker) bedrevs istället av 'rumsrena' och 'representativa' kvinnokämpar som Millicent Fawcett.

Martineaus poäng håller än idag. Det är inte de ideologiskt motiverade 'sensationsfeministerna' som bedriver en meningsfull kamp mot könsdiskriminering. Att fortsätta att blåsa i stridsluren på ett redan segerrikt slagfält åstadkommer förvirring och flyttar fokus från den kamp som verkligen åstadkommer resultat.

De delar inom högern som bara använder invändningarna mot kvotering som ett bröstvärn - och egentligen inte avser annat än att bibehålla existerande situation - bedriver inte heller en meningsfull kamp mot könsdiskriminering.

De delar inom högern som nyligen börjat tala om kvotering för att den politiska vinden plötsligt blåser åt det hållet är inte mindre opportunistiska än de delar inom vänstern som förnekar könskampens beroende av ekonomisk tillväxt.

Banérförare i kampen om ökad kvinnorepresentation i styrelserna är de (mänskligt mogna) styrelsemän och styrelsekvinnor som klarar av att överbrygga mänskliga olikheter.

Mark Brolin (12 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26244

14 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ser ut som att redaktörerna har råkat kopiera och klistra in lite för mycket.

I övrigt en mycket bra artikel. Det skulle vara trevligt om en kunskapsmässig synvinkel skulle få genomslag i media. Jag tror att många svenskar är rätt trötta på höger-vänsterdebatten om könsmaktsordningar och liknande "genusvetenskapliga" begrepp.

Permalänk | Anmäl #1 David F, 2010-07-30, 13:53

Mycket bra skrivet.

V.v redigera texten så inte samma textstycken återkommer flera gånger i textmassan.

Permalänk | Anmäl #2 Laszlo Zsuffa, 2010-07-30, 14:23

Tack för att ni uppmärksammat redigeringsmissarna. Ny och korrigerad version kommer under kvällen.

Permalänk | Anmäl #3 Leo Lagercrantz, 2010-07-30, 15:33

Artikeln är lite svårläst, med alla dubbleringar, utan redigering.

Men för övrigt kan den sägas vara en förnuftets röst i dumhetens (ismernas) paradis.

Permalänk | Anmäl #4 Jörgen Trauner, 2010-07-30, 15:45

Brolins synpunkter är väl genomtänkta och värda att bli lästa av många.
Kanske borde de ekonomiska faktorernas betydelse ännu starkare betonats. Lönsamheten är den styrande principen och avgör vilka verksamhetsområden kvinnorna tilldelas. När det ger större vinst om kvinnorna stannar hemma, så stannar de hemma. Allt beror på vad som är mest lönsamt. Det är klokt att inte tappa bort den aspekten.

Permalänk | Anmäl #5 W Wilcks, 2010-07-30, 19:48

En rätt obegriplig artikel.

Permalänk | Anmäl #7 Doktor Eleph@nt, 2010-07-30, 23:09

Sociala aspekter i kovoteringsdebatten finns det många av, varje är guld ärd då beslutet en dag ska fattas. Trevligt och nytänkande!

Permalänk | Anmäl #8 CV Reimers, 2010-07-30, 23:29

Könskvotera...lustigt...det finns ingen debatt om att att kvotera in mer kvinnor till byggjobb, sopåkarjobb, brandmansjobb, dykarjobb....och ingen debatt om att kvotera in män till undersjuksköterskor och andra kvinnodominerande arbeten...bara styrelser...intressant...vad säger FI?

Permalänk | Anmäl #9 Göran Andersson, 2010-07-31, 07:47

Fram för HBT-kvot i styrelsen! Med tonvikt på T.

Permalänk | Anmäl #10 Göran Eklund, 2010-07-31, 20:11

#10
Intressant att du nämner T. Transpersoner är nämligen rätt överrepresenterade bland högutbildade och hos personer i högre chefsnivå av någon anledning. Dock så hålls det ofta hemligt av rädsla för represalier.
Man kan nog rätt säkert säga att det finns gott om transvestiter i bolagsstyrelser, nu ska det bara våga komma ut också.

Permalänk | Anmäl #11 Lisa Olsson, 2010-08-01, 11:14

Jo en bra artikel men..... men jämställdhetsfrågan handlar om respekt... Jag vill inte bli ljugen rätt upp i ansiktet... Tidigare handlade det om att kvinnor inte hade kompetensen.... Bra.... När ett stort antal kvinnor har kompetensen då visar bolagen upp styrelser med ej färdigstuderade döttrar. Döttrarna är säkert jätteduktiga och jag hoppas och ber och önskar dem allt väl i livet men.... då har det tydligen visat sig att kompetenskravet var en ren lögn.

Bra då vet samhället det ... Ljug oss inte rakt i ansiktet ....

Permalänk | Anmäl #13 Carin Kolmodin, 2010-08-01, 21:29

Om det inte funnits en intressekonflikt så behövdes väl inte fler än en som bestämde över bolaget. Att kvinnor är underrepresenterade är ett förtroendeproblem, inte mellan kvinnor och män, utan mellan allmänheten och bolagsstyrelsernas skrämmande maktfullkomlighet. Jag tror tyvärr inte att det går att reparera enbart genom 50/50 regel. Vänsteråsikt? Ja, säkert. Bra artikel.

Permalänk | Anmäl #14 Birgitta Måhl, 2010-08-01, 22:15

#13 Carin Kolmodin: Backa upp att det är bolagen som säger nej. Pär Ström visar motsatt att kvinnorna själva säger nej, eller gör prioriteringar som innebär att man inte prioriterar karriären. Dessutom är andelen kvinnor på exempelvis civilingenjör, industriell ekonomi och liknande program som leder ut i näringslivet och teknikföretag där det finns stora chanser att utvecklas till chef ganska liten. Man kan inte hävda att någon som har en Mag i Genusvetenskap är kompetent att sköta styrelsearbete utan att först analyserat vilka kompetenser som efterfrågas. Många män som sitter i ledande befattningar är ingenjörer eller ekonomer. Hur ser underlaget ut bland dessa? Vi vet också att det är företrädelsevis människor som hårdsatsat på karriären som sitter i styrelser. Hur många män respektive kvinnor gör den karriärssatsning som krävs för att komma in i elitteamet? Jag ifrågasätter att det finns ett så stort antal "duktiga" och kompetenta kvinnor som har rätt erfarenheter och bakgrund (arbetslivsmässig bakgrund alltså inte etisk) och som dessutom gjort en verklig karriärssatsning. Bevisa detta först innan ni tjatar om strukturell diskriminering. Ett intressant citat från Wallenberg:

”Jag har inget emot jämställdhet, självklart ska kvinnor ha
lika chanser som män till utveckling och befordran, men jag
tycker ibland att vissa kvinnor vill förlägga problemet överallt
utom till sig själv, i sitt eget individuella liv. Man kan inte
lösa allt genom kvotering, ändrade regelverk eller ändrade at-
tityder. En del handlar också om att stå för sina egna val, och
ta konsekvenserna. [...] Kvinnorna måste också se sig själva i
spegeln."

Det saknas bevis på att problemet är strukturellt och i många fall handlar debatten om allt annat utom något väsentligt; har kvinnor själva karriärssatsat på samma sätt som de män som sitter i styrelser?

Permalänk | Anmäl #15 Johannes Westlund, 2011-08-04, 11:14

Eminent artikel för övrigt. Jämställdhetsarbetarna är inte de som skriker kvotering på barrikaderna, utan de som kämpar sig till styrelseborden, de som vågar ge människor ur andra kategorier chansen. Jag skriver under vilken dag som helst på den synen på jämställdhetsarbete.

Permalänk | Anmäl #16 Johannes Westlund, 2011-08-04, 11:16