Efter Seierstad-domen borde Marklunds offer få sin sak prövad i domstol

Åtta år efter att bästsäljaren "Bokhandlaren i Kabul" kom ut har journalisten Åsne Seierstad av Oslo tingsrätt dömts att betala 120 000 eller 125 000 (uppgiften varierar) norska kronor i skadestånd till bokhandlarens hustru Suraia Rais. Bokförlaget Ceppelen Damm ska också enligt samma dom betala 125 000 norska kronor till kvinnan. Orsaken är att boken anses ha kränkt hennes privatliv. Enligt Suraia Rais advokat öppnar det i sin tur upp för möjligheten att även resten av familjen kan kräva skadestånd. Det gäller rimligen inte bokhandlare Shah Mohammed Rais själv. Hans krav på 25 miljoner norska kronor har tidigare avvisats med hänvisning till att han är anonymiserad i boken.

Bakgrunden är att Åsne Seierstad våren efter talibanernas fall i Afghanistan bodde i bokhandlarfamiljen för att skriva en bok om deras liv. Hon betalade för sig, deltog i familjens vardag och skrev ett litterärt referat av det hon såg och var med om. Resultatet blev "Bokhandlaren i Kabul" som är nu är översatt till närmare 40 språk och såld i minst en miljon exemplar. Efteråt har hon skickat pengar till flera av kvinnorna, bekostat ett bröllop i familjen och givit en och en halv miljon norska kronor till hjälparbetet i Afghanistan. Allt enligt uppgifter i media.

Åsne Seierstad hade antagligen aldrig räknat med att bokhandlaren skulle få ta del av hennes bok. I så fall hade hon säkert låtit honom läsa manus. Några norska journalister såg emellertid till att han fick ett exemplar av boken på engelska. Det han läste gjorde honom så upprörd att han under stor medial bevakning gav sig av till Norge för att få del av författarense royaly. Bättre PR kunde boken inte ha fått. Dels avslöjade han sin identitet och dels gavs boken just då ut i USA där intresset för den afghanska kulturen just då rimligtvis var stort.

Efter att Shah Mohammed Rais misslyckats med att få skadestånd skrev han motboken "Trolltalks" som han några år senare åkte världen runt och lanserade. Han vägrades inresetillstånd i såväl Sverige som Norge i samband med boksläppet trots att han då tack vare Åsne Seierstads bok redan var världskändis och tämligen förmögen. I dag blomstrar hans rörelse i Kabul. Alla som över huvud taget besöker staden måste göra minst en visit i hans bokhandel som idag består numera av två butiker, en bokbuss, ett förlag och en internethandel. Shah Mohammed Rais har därför all orsak att vara tacksam för "Bokhandlaren i Kabul".

Sammantaget kan man kanske hålla med om att bokhandlaren och den djupt rotade patriarkala kulturen i Afghanistan möjligen känns förlöjligad sedd genom Åsne Seierstads ögon. Kulturkrocken var total och kanske borde ett och annat förblivit privat men värre än så är det knappast. Vare sig bokhandlaren eller hans fruar anklagas för brott.

Om domen mot Åsne Seierstad består vore det onekligen intressant att även ge offren för Liza Marklunds och Mias osanna böcker "Gömda" (1995) och "Asyl" (2004) en chans till juridisk prövning. Jag tänker i första hand på Osama Awad som i 13 år falskt beskylldes för att vara en krigsskadad psykopat, massmördare och våldtäktsman.

Osama Awad var anonymiserad i böckerna. En stor del av befolkningen i Oxelösund och Nyköping visste ändå att han var "mannen med de svarta ögonen". Såväl han som hans familj har i alla år känt sig utpekade och baktalade vilket omöjliggjort ett normalt liv. Marklund och Mia har dessutom 2009 i Aftonbladet tillstått att det är han som pekats ut i böckerna.

Ett annat av Marklund/Mias offer är Elisabeth Hermon som under tre dagar 1992 med bild och personnummer pekades ut som bedragare på Expressens löpsedlar, förstasidor och mittuppslag. Mia stod för den falska informationen och Liza Marklund skrev. Förtalsprocessen slutade med en ekonomisk förlikning. Förföljelserna av Hermon upphörde emellertid inte. Trots att hon frikändes på alla punkter och att åklagaren skickade särskilt meddelande till Liza Marklund därom hävdar författaren än i dag att Hermon är skyldig och att hon minsann har bevis för det i en halvmeterhög pappersbunt på vinden någonstans i Stockholm. Följaktligen kommer historien igen i den påstått sanna boken "Asyl" och i romanen "Paradiset" (2000) om vilken Liza Marklund vitt och brett berättat att den baserar sig på en sann historia som hon publicerade i Expressen 1992. Elisabeth Hermon drabbades av posttraumatisk stress och är fortfarande sjuk.

Såväl Osama Awad som Elisabeth Hermon har på olika sätt försökt få upprättelse för det grova förtal de utsattes och fortfarande genom nya upplagor i allt fler länder ständigt utsätts för. Båda har fått beskedet att förtalsbrott ska påtalas inom ett (1) år efter första utgivningen. Att man som Elisabeth Hermon är sjuk och oförmögen att föra sin talan eller att man som Osama Awad inte har språkkunskaper nog att ens förstå vad han anklagats för ses inte som någon förmildrande omständighet. Båda tvingas ständigt schavottera för brott de aldrig har begått. Allt medan Liza Marklund och Mia skrattar hela vägen till banken.

Bokhandlaren i Kabul eller åtminstone hans fru har fått sitt privatliv kränkt enligt Oslo tingsrätt. Varken mer eller mindre. För det får Åsne Seierstad och hennes förlag betala skadestånd. Om domen står fast bör den leda till att ge Liza Marklunds och Mias offer rätt till juridisk prövning i Sverige. Det är orimligt att kränkningen får fortgå trots att sanningen avslöjades redan 2008 i min bok "Mia – Sanningen om Gömda".

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26177

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

För det första är Jämförelsen oförskämd mot Åsne Seierstad. Ingenting tyder på att hon har beljugit dem hon har intervjuat. Jag hoppas och tror att hon vinner i högre instans, allt annat vore befängt och till men för norsk journalistik i stort.

För det andra kan - och ska - en dom i ett helt annorlunda fall i en annan stat inte få de direkta följder som Monica Antonsson hoppas på.

Men visst är det fabricerade reportaget Gömda ett cyniskt moraliskt brott mot enskilda - såväl som mot demokratin, eftersom det skrevs ihop i politiskt manipulativt syfte.

Ett skadeståndsmål skulle bli svårt att driva eftersom alla namn är fingerade. Men det är intressant att föreställa sig situationen om Marklundoffren ändå vann en sådan process och domen blev prejudicerande. Vilka dammluckor skulle detta inte öppna! Marklund är ju trots allt bara en i mängden av krassa kvällstidningsklottrare.

Permalänk | Anmäl #2 Clam, 2010-07-29, 02:02

#1 Pia "Vilda" Nordin, det är ju inte frågan, som du vill påskina, om några godtyckliga offer och lite allmänt vagt kränkeri. Nej, här handlar det om rejält och grovt förtal av Osama Awad och Elisabeth Hermon. Jag följde denna historia mycket noga efter att Monica gav ut sin bok, och kan bara hålla med om att personerna ännu inte fått upprättelse, och att det är en skandal.
Liza Marklund har tillåtits använda hela Sverige, ända upp till regeringsnivå, för att odla sina fiktioner. Det mest absurda exemplet är asylen för 'Mia' i USA, och Mona Sahlins inblandning i detta. Det är en historia där vi ännu inte fått alla fakta, och som är en helt gigantisk skandal den gång pressen äntligen vågar ta bladet ur munnen.

Permalänk | Anmäl #4 Mats Forssblad, 2010-07-29, 05:40

Jag tycker Monica är en av få som har ryggrad i sverige att avslöja denna lögn som gammel media spred medvetet för att den gick en ism ärenden en eloge till dig

Permalänk | Anmäl #5 michael lilja, 2010-07-29, 07:13

Monica Antonsson får tycka vad hon vill, men jag tycker att hon ska lägga sitt krut på att visa upp hur många kvinnors situation ser ut i dagens Sverige. Det var synd att Liza var tvungen att skarva sina berättelser, som ändå innehöll vittnesmål av "Mia". För jag är övertygad om att verkligheten överträffar dikten i väldigt många fall. Men det var väl kvällstidningsnerven som sprattlade till!
Den här artikeln är ju bara en stor björntjänst till alla de inblandade som förhoppningsvis vill gå vidare med sina liv.

Permalänk | Anmäl #6 Crister Nilsson, 2010-07-29, 20:23

Mitt intresse för Liza Marklunds "journalistik" och "romaner" är noll, men hade hon redan från början kallat Gömda för "roman" och inte "en sann historia" så hade debatten förmodligen sett annorlunda ut (om det ens blivit en sådan) eftersom man får ljuga hur mycket man vill i romaner.

Permalänk | Anmäl #7 Charlie Darwin, 2010-07-30, 21:12