Svensk energiforskning – i akut behov av tydliga mål och globalt marknadstänkande

"We seek solutions... We don't seek -- dare I say this -- just scientific papers any more." (UC Berkeley Energy Conference, March 2007), så här sa Steven Chu Nobelpristagare i fysik och dåvarande chef för Lawrence Berkeley National Laboratory när han pratade om forskningen inom energieffektivisering och förnybar energi i sitt lab, idag är han USA:s energiminister.

Med Sveriges enorma energiforskningsinsats, speciellt med tanke på landets storlek, bara Energimyndigheten satsade ca 1200 miljoner 2009 eller 1% av världens energiforskning (Energimyndigheten, 2010), vill man veta vad  Sveriges energiforskare söker och vad man får ut av denna stora insats? Svaret kan man läsa i Forskningsberedningens rapport: "I Sverige finns även en bra energirelaterad forskning" (Sida 12). Ja, en bra energirelaterad forskning - vad är det?

För att kunna bemöta klimathotet och för att uppnå en säker, miljövänlig och klimatneutral energiförsörjning, samt en effektiv och hållbar energianvändning, borde energiforskning utan tvekan ha stor betydelse i svensk forskningspolitik och i samspelet mellan forskningspolitik, energipolitik och näringspolitik. I en snabbt växande global marknad har energiforskningen ett gynnsamt läge att skapa nätverk och partnerskap inom forskningsvärlden och med näringslivet för att kunna få ut sina forskningsresultat och produktidéer på inhemska och globala marknader. Borde inte energiforskningen kunna bidra i Sveriges sökande efter framtidsbranscher och jobb när Ericsson har svårt att växa och Astra-Zenecas FoU flyttar från landet? Hur ska energiforskningen kunna bidra till kompetens och kunskapsförsörjning till såväl stora som små företag för att kunna skapa nya och gröna jobb? Vi har faktiskt ganska bråttom att få svar på dessa frågor - för att inte missa våra chanser att skapa hållbar tillväxt och nya jobb!

Men tyvärr lider energiforskningen av samma problem som stora delar av svensk forskning, den så kallade "svenska paradoxen" där stora insatser av resurser ger mycket små resultat i form av produkter, jobb och affärer som gynnar Sveriges näringslivsutveckling och konkurrenskraft. Med andra ord, man kanske har en "bra energirelaterad forskning", men man är dålig på att kommersialisera resultaten och att stödja industriell utveckling. Varför är man dålig på det? Utifrån mina observationer och erfarenheter är svaret ganska uppenbart: 1) Man har inte satsat seriöst och metodiskt på kommersialiseringen och man, d.v.s. våra forskare och våra statliga forskningsfinansiärer, har inte heller riktigt bra idéer om hur man ska göra 2) Man pratar om "behovsmotiverad forskning", men både strategi och arbetsmetoder för att identifiera, kommunicera och även skapa "behov" i näringslivet och på marknaden är mycket underutvecklade. För att illustrera detta: Sverige satsar 1200 miljoner årligen på energiforskning, hur mycket pengar, framförallt från de statliga forskningsfinansiärerna satsar man på kommersialisering av resultaten? Ingen vet exakt, men förmodligen mindre än 5%. Problemet är inte bara storleken på resurserna utan är också en organisatorisk och kompetensfråga. Sverige har en mycket begränsad hemmarknad för energiteknikprodukter och tjänster, men hur mycket kan man om den globala marknaden, i synnerhet där det händer mest inom energiområdet såsom USA, Kina och Indien? Inte särskilt mycket om man ska döma efter den begränsade närvaron och framgången på marknaden. För våra forskare, forskningsfinansiärer, forsknings- och energipolitiker är energiforskning, energimarknad och energipolitik fortfarande ett mycket svenskt eller, på sin höjd, ett nordiskt/europeiskt fenomen. Med andra ord, man pratar mångt och mycket om energi och klimat som en global utmaning och kräver global samverkan och lösningar - men i praktiken saknar man såväl ett strategiskt och långsiktigt tänkande som praktisk erfarenhet och välbearbetade policy- och industriella nätverk för att kunna organisera denna samverkan och skapa de globala lösningarna.

Istället för att igen fastna i frustration över den svenska paradoxen, låt oss reflektera över två "framgångssagor" inom energiområdet i våra grannländer Danmark och Norge.

Dansk Vestas började med olika traditionella tillverkningsområden och koncentrerade sig på vindkraft i början av 1980-talet. Då hade företaget samma tekniska nivå som svenska aktörer. Under de senaste 20 åren har Vestas växt till en av världens främsta företag inom vindkraftområdet. Vestas har idag mer än 20 000 anställda, 7 FoU centra och har installerat drygt 40 000 vindturbiner världen över, inte minst i de viktigaste marknader som USA, Kina, Indien och Tyskland. Kring Vestas tillverkning och FoU har ett internationellt "FoU- kluster" för både landbaserad och havsbaserad vindkraft tagit fart i både Köpenhamn och Århus som lockar globala giganter som GE, Siemens och Suzlon att investera och etablera egna forsknings- och testanläggningar.

Norska REC (Renew­able Energy Corporation) har sin grund i ett forskningsprojekt finansierat av det norska Forskningsrådet i början av 1990-talet. De två forskarnas och entreprenörernas idé handlade om att dra nytta av Norges goda tillgång på vattenkraft och kisel, kombinerat med tillverknings- och processerfarenhet inom den traditionella metalltillverkningen för att tillverka solceller av polykristallina wafers, den då ledande tekniken. Idag är REC en stor och bred solenergikoncern med mer än 4000 anställda. Samtidigt är REC (tillsammans med Elkem Solar) en drivande kraft inom solenergiforskningen i Norge och deltar aktivt i de norska forskningsmiljöerna inom miljövänlig energi.

Man kan väl säga Danmark och Norge har haft bättre tur med att ha satsat rätt och ha rätt "timing" för att komma in på utländska marknader eller rätt kombination av naturresurser och mogen tillverkningsteknik. Men erfarenheterna från Vestas och RECs sätt att bredda och fördjupa sin forskning, utveckling och inte minst skapa jobb på hemmaplan genom sina internationella framgångar väcker tankar. Det borde ge våra forsknings- och näringspolitiker lite inspiration och anledning till reflektion när det gäller frågan om "hur forskning, utveckling och innovation generar jobb, d.v.s. forskningsjobb, tillverkningsjobb och servicejobb i Sverige".

• Vägen från FoU- och innovationsresultat till kommersiella framgångar handlar inte längre bara om och hur forskarna "marknadsför" sina resultat, eller om näringslivet vill lyssna och betala. Det måste finnas ett tidigt och strategiskt samspel mellan forskarvärlden och näringslivet om både verifieringen av "behovet" och faktiska möjligheter att uppnå storskalig produktion, minskade kostnader och utvidgning till en längre eller bredare värdekedja. Till exempel, Sverige ligger redan bra till när det gäller forskning kring smarta elnät. För att dra nytta av vårt forskningsförsprång behöver vi samla krafter och med draghjälp av ABB och Vattenfall lyfta små- och medelstora företag inom energiteknik, industriell IT och automation för att skapa ett svenskt innovationskluster kring smarta elnät.

• En innovationsmiljö drivs inte av akademiska publikationer eller stolta deklarationer om samverkan mellan forskning och näringsliv. En aktiv och attraktiv innovationsmiljö förutsätter att det finns ett internationellt konkurrenskraftigt näringsliv som kärna. Det ska vara en magnet att locka både konkurrenter och samarbetspartners - det ger grunden till investeringsdynamik, globala affärsnätverk och drivkraft för multidisciplinär och multikulturell kompetens- och kunskapsutveckling.

• Det är inte så enkelt som att ersätta tillverkningsjobb med kunskapsintensiva "forskningsjobb". För att skapa både tillväxtkraft och attraktionskraft måste det finnas en nära samverkan mellan forskningen och tillverkningsbasen. Det är grunden till att skapa kunskapsintensiva tillverkningsjobb och tjänster och en av de avgörande framgångsfaktorerna för både Vestas och REC. Inte minst betyder det att forskningspolitiken i vissa delar behöver synkroniseras med näringspolitiken.

Idag står våra energiforskare inför oändliga möjligheter när både marknaden och politiken söker efter lösningar på globala problem. Vad kan Sverige göra för att inte missa de möjligheterna? Vi behöver utnyttja vårt industriella kunnande och potential inom energieffektivering mycket effektivare och bredare; vi behöver hänga med både den tekniska utvecklingen och marknadsutvecklingen när det gäller både storskaliga och småskaliga energiproduktionssystem.

Svensk energiforskning måste ha tydiga mål och globalt marknadstänkande, istället för att fortsätta sitta fast i ett isolerat och inhemskt tänkande. Men det krävs ett ledarskap som är öppet för nya idéer och samverkan; det krävs marknadskompetens och omvärldsintresse hos både våra forskare och forskningsfinansiärer. Som forskningsminister Tobias Krantz skrev i DN "Frågan är därför inte om Sverige har råd att satsa mer på forskning och utveckling utan om vi har råd att låta bli." Det håller jag helt och hållet med om. Men en ännu viktig fråga är vad och hur vi får avkastning i form av konkurrenskraft och jobb med dessa satsningar? Har vi råd att låta "den svenska paradoxen" fortsätta i evighet? En forskningsminister som har vision, idéer och handlingskraft och vågar ta i de svåra men viktiga frågorna kan rädda svensk konkurrenskraft - inte bara unga elitforskare.

Nannan Lundin (10 artiklar)
http://nannan.mpbloggar.se/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26163

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Forskning måste inte utmynna i nya företag för att vara framgångsrik. En väldigt stor del av svensk energiforskning bedrivs inom områden där ABB (överföring) men även Sandvik (pannor), skogsindustrin (svartlut/bioenergi), SKF (víndkraft) och andra existerande storföretag redan är starka.

Den mesta kommersialiseringen och produktifieringen av svensk forskning sker därför av tämligen naturliga skäl genom de existerande kanalerna. Detta är inte alls nödvändigtvis något dåligt eller svaghetsbevis.

Permalänk | Anmäl #1 Förståsigpåare, 2010-07-27, 17:43

Jag arbetar på ett litet miljöteknikföretag, Chemiclean, som bevisligen kan sänka energianvändningen i befintliga fastigheter med upp till 30% med mycket kort återbetalningstid, normalt mellan 4 och 10 månader. Detta innebär att åtgärden kan ge ett plus redan samma bokslutsår! Eftersom fastighetssektorn står för 40% av energianvändningen i Sverige skulle det således kunna gå att åstadkomma mycket på relativt kort tid. Situationen är liknande för Europa som helhet. Detta är en kunskap som på intet sätt är fördold; i en av Energimyndighetens egna publikationer efterlyser en av landets verkliga auktoriteter inom området, Akademiska Hus tekniske direktör "mer verkstad och mindre snack" och hävdar att det med relativt enkla medel går att halvera energianvändningen i en befintlig fastighet. Detta borde väcka enorm sensation, men uppenbarligen är det inga politiker som läser vad energimyndigheten producerar...
Även många bolag är väldigt kallsinniga, eftersom de ändå vältrar över kostnaden för energin på hyresgästerna. Om man vet att det går att sänka energianvändningen enkelt, billigt och miljövänligt och ändå väljer att avstå, kan det inte ses som annat än ren bekvämlighet...
Att våra politiker ändå framhärdar i att fokusera på marginalföreteelser som standby-lägen och stadsjeepar beror nog mest på att de värsta energibovarna finns i kommunernas fastighetsbestånd.
Det är nog så sorgligt att man hellre diskuterar energiproduktion och forskning, det är betydligt "flashigare". Det är väldigt tydligt att man hellre vill ha rubriker än resultat!
Den hållbaraste energin är den som aldrig behöver produceras!

Permalänk | Anmäl #2 Rafael Ospino, 2010-07-29, 16:22