Sverige behöver reformera sitt feodala universitetssystem istället för ett tandlöst elitprogram

Tobias Krantz föreslår att ett nationellt elitprogram för yngre forskare inrättas enligt amerikansk modell för att stärka den svenska konkurrenskraften och att öka universitetens förmåga att kommersialisera forskningsresultat i form av innovationer och nya företag. Förslaget till elitsatsningen vilar dock på en missuppfattning av hur det amerikanska universitetssystemet fungerar.

Amerikaner forskar för ökad tillväxt och svenskar för ökad publicering

Att USA är ett föregångsland när det gäller kommersialisering av forskningsresultat beror inte på några elitprogram för speciella forskare. Det beror i huvudsak på en väsentlig skillnad mellan det amerikanska och svenska universitetssystemet. Incitamenten att kommersialisera forskningsresultat i USA är många och inbyggda i själva det amerikanska universitetssystemet, dess finansiering, doktorandutbildning, undervisning, forskning, karriärvägar inom akademin, rekryteringsmetoder och förhållande till näringsliv och samhälle.

Däremot är den vetenskapliga verksamheten inom svenska universitet i praktiken organiserad enligt ett mycket äldre mönster för inomvetenskaplig kontroll baserad på en hierarkisk maktordning frånvänd från all samhällelig relevans.

USA satsar relativt mindre pengar på forskning än Sverige, men får ut betydligt mer av sin forskning över hela skalan från ökad kunskap till ekonomiskt utbyte. Sverige är i världstopp när det gäller utgifter för Forskning och utveckling som andel av BNP, medan USA är klart världsledande när det gäller nytta av FoU. En principiell skillnad mellan amerikansk och svensk forskningstradition är USA:s universitetsforskare forskar för ökad tillväxt, men Sveriges universitetsforskare forskar för publicering. Den gemensamma nämnaren för de flesta universiteten i Sverige är att kontrollera och stärka den forskarstyrda inomvetenskapliga forskningen, medan de amerikanska universiteten har en inbyggd strävan efter kommersialisering av forskningsresultat.

Nära 13 miljarder oförbrukade medel vid svenska högskolor och universitet

Svenska universitet är bra på att äska pengar men dåliga på att omsätta medel i forskning. År 2008 satsade Sverige motsvarande 3,75 procent av BNP i forskning jämfört med 2,77 procent för USA. Ändå visar alla undersökningar att Sverige har lägre avkastning på satsade pengar. Det faktum att USA får högre ekonomisk avkastning med mindre investering i forskning tyder på en stor ineffektivitet i det svenska universitetssystemet. Ett problem kan vara att svenska universitet får för mycket pengar som de inte vet vad de ska göra av.

Högskolor och universitet i Sverige är bra på att äska bidrag från staten och andra finansiärer. Men de har svårare att omsätta pengarna i forskningsprocesser. Totalt 30 miljarder gick till forskning förra året, men en stor del av pengarna ligger nu oanvända hos lärosätena. Nästan hälften av pengarna vid landets lärosäten ligger kvar oanvända. Sedan 1997 har summan outnyttjade forskningspengar stadigt ökat och är nu uppe i cirka 12,8 miljarder kronor.  I ett fåtal fall har även forskningsanslag brunnit inne på grund av de legat oanvända för länge.

Det finns två tänkbara faktorer bakom universitetens låga oförmåga att ge önskad ekonomisk avkastning för samhället och svårigheter att förbruka sina medel. En irrationell rekryteringstradition med nepotism och feodal maktstruktur är en grundläggande orsak. En annan orsak är brist på incitament till kommersialisering av forskningsresultat.

Svenska universitetssystemet är i grunden feodalt

Den inomvetenskapliga inriktningen inom svensk universitetsforskning gör att universitetssystemet i grunden är feodalt, och bygger på kontroll, nepotism och lojalitetsband inom akademins nätverk. Flera forskningsrapporter visar klart att akademins nätverk i Sverige är feodalism i dess mest särpräglade och konsekventa form. I ett sådant system finns egentligen ingen praktisk akademisk frihet. Friheten ligger i att välja den feodalherre som passar ens vetenskapssyn och intressen bäst. Den förtänksamme ser också till att förse sig med band till en feodalherre som är hyfsat liberal, samt har makt och resurser. En sådan feodalherre ger sina vasaller stor frihet, samtidigt som han eller hon har goda möjligheter att tillvarata deras intressen. I furstens/professorns roll ligger nämligen också att se till att lärjungarna får positioner inom vetenskapen eller inom andra viktiga områden. Ju fler vasaller man har lyckats plantera på olika ställen, och ju större deras lojalitet är, desto större blir furstehusets makt. Forskaren Ylva Hasselberg (2004) har hittat ett flertal empiriska belägg för att vetenskapen reproduceras på detta sätt flera undersökningar av det samhällsvetenskapliga fältet under perioden 1920-1970. Ännu fler exempel finns att hämta i Håkan Gunneriussons avhandling om det historiska fältet.

I doktorsavhandlingen, Det historiska fältet, har Håkan Gunneriusson studerat ett antal professorstillsättningar i historia. Då en professur stod på spel tycks frågor om vetenskaplig skicklighet hamnat på undantag. Sakkunniga utsågs trots att de stod i uppenbara jävsförhållanden till de sökande, och de redan etablerade professorerna gjorde allt de kunde för att hjälpa fram sina lärjungar till tjänsten - och svärta ner eventuella motkandidater. Tjänstetillsättningen av professorer framstår som en värld präglad av såväl personintriger och vänskapskorruption som ett mer eller mindre dolt maktspel. Att ha "rätt" vänner och "rätt" åsikter spelar stor roll för den som ville bli professor. Ett vanligt sätt att manövrera tillsättningarna av de prestigefyllda professurerna i historia var att se till att "rätt" sakkunniga bedömde de sökande. På så vis kunde man ofta få den kandidat man ville ha på institutionen.

Öppen nepotism på Karolinska Institutet

Nepotismen vid svenska universitet är ofta ett dolt fenomen. Tv-producenten Ylva Lööf har dock för ett år sedan visat att en form av öppen nepotism dominerar vid tillsättning av professurer vid Karolinska Institutet (DN Debatt 2008 11 02). Vid flera tillsättningar av professurer på Karolinska institutet har vetenskapliga meriter inte varit avgörande. Ylva Lööf har beskrivit tre fall och klart visat att tjänstetillsättningarna i samtliga de tre fallen bottnar i nepotism, där de sämst meriterande får tjänsten som professor.

I två av de fall Lööf beskriver har Karolinska Institutets rekryteringsutskott frångått principen att utse den som enligt de sakkunnigas utlåtanden utsågs som den bäst meriterade till tjänsten. Genom att använda informella maktnätverk utser rekryteringsutskottet i båda fallen istället en person som två av tre sakkunniga inte ens betraktar som kompetent för den sökta tjänsten. I det tredje fallet är skillnaderna mellan de två främsta kandidaterna så stora att inte ens KI kunde göra som man vill enligt ursprungsplanen. Eftersom den överlägsne kandidaten inte var den som KI hade tänkt sig beslutade man därför att dra in tjänsten innan den var tillsatt. Senare utlyser man kort före Jul- och Nyårshelgerna samma tjänst i form av ett lektorat i samma ämne. Till det får man som planerat bara en sökande, den i förväg utvalda.

Det mest slående fallet handlade om en tillsättning av en professur i kirurgi med inriktning mot tarmkirurgi på Karolinska universitetssjukhuset, Huddinge. Sju personer sökte professuren. Två sakkunniga var eniga om att en av de sökande inte hade tillräckliga kvalifikationer för tjänsten. Den tredje sakkunnige rangordnade denna sökande som nummer tre. Då byttes en av de sakkunniga ut. Den nye sakkunnige rankade plötsligt den okvalificerade sökanden som nummer ett. När rekryteringsutskottet meddelade det sitt beslut gick professorstjänsten till den minst meriterade som inte ens var ackrediterad kolorektalkirurg (tarmkirurg). I detta fall kunde Ylva Lööv konstatera att den nyblivne professorn i kolorektal kirurgi (tarmkirurgi) saknade kunskap och examen i detta ämne.

Ylva Lööf har även konsulterat flera av landets ledande kirurgprofessorer. Samtliga stöder henne i hennes analys. Johan Thyberg, Professor i Cell- och molekylärbiologi vid institutionen för cell- och molekylärbiologi vid Karolinska Institutet, har tillsammans med flera kollegor fått närmare insyn i de fall Lööf skildrar i sin analys och kunnat konstatera att det hon återger är korrekt.

Ett reformerat universitetssystem behövs

Tobias Krantz förslag till elitsatsning på unga forskare löser således inte det grundläggande problemet med svensk forskning. Det som behövs är ett reformerat universitetssystem enligt amerikansk modell för konkurrens mellan universitet och inbyggda incitament för kommersialisering av forskningsresultat.  Nepotismen vid rekrytering av forskare och professorer hämmar innovationskraften och gör att det finns en låg rörlighet av forskare mellan svenska universitet. Jämfört med USA är rörligheten inom det svenska högskolesystemet inte särskilt stor, ett problem som kan urholka svensk forskning. Nära 70 procent börjar sin forskarutbildning vid samma universitet eller högskola där de tog sin grundexamen.

En annan skillnad är att incitament till kommersialisering av forskningsresultat har i Sverige, till skillnad från USA, varit svaga. Flera incitament i det amerikanska universitetssystemet uppmuntrar universitetsforskare och även universitetsadministratörer att aktivt bidra till att den egna forskningen blir kommersiellt exploaterad. Det är i hudsak detta som gör att betydligt större ekonomiska värden skapas ur den amerikanska universitetsforskningen än ur den svenska.

Det som behövs är bland annat åtgärder som ökar rörlighet och innovationskraft genom att bryta ned och motverka nepotism och bildning av feodala maktstrukturer inom akademin. En ändring av högskoleförordning för att begränsa professorernas makt kan vara ett första steg.

Enligt Högskoleförordning skall professorer anställas tillsvidare. Anställning som professor kan inte tidsbegränsas (HL 3 kap 3 § samt HF 4 kap 30 §). Undantag är anställning som adjungerad professor. Detta förfarande leder till en maktstruktur med ett fåtal professorer i praktiken utsedda på livstid. Detta ger dem en mycket stark ställning och mycket stor makt inom universitetsvärlden.

Nepotismen inom universitetssystemet skapar en stark maktkoncentration till ett fåtal professorer som tenderar att skapa informella nätverk med starka lojalitetskrav som hämmar en dynamisk utveckling och tillvaratagande av yngre skickliga forskarförmågor. Professorerna bör därför få tidsbegränsade anställningar för att motverka bildning av en kompakt maktstruktur baserad på informella nätverk och lojalitetsband. En möjlighet till förlängd anställning för professorer bör relateras till förmåga hos doktorander och andra forskare under en professors ledning att kommersialisera forskningsresultat inom näringslivet och använda forskningsresultat för att utveckla välfärdssektorn i synnerhet och samhället i allmänhet.

Det finns också ett stort behov av incitament som stärker universitetens drivkrafter för kommersialisering av forskningsresultat.  De universitet och högskolor som uppvisar högre andel kommersialiserade forskningsresultat ska premieras genom ökade anslag. Ett kriteriesystem behöver därför tas fram för att universitetsanslag ska kunna fördelas enligt en resurstilldelningsmodell som ger incitament till kommersialisering av forskningsresultat och tydligare koppling mellan forskning och samhällsnytta.

Det finns även behov av att stärka incitamenten hos universitetsledningen och universitetsadministratörerna till kommersialisering av forskningsresultat så att svensk universitetsforskning ska kunna spela en större roll i ekonomins och samhällets innovationskapacitet. Ett sätt att åstadkomma detta är att rektorer får resultatlön som i första hand relateras till hur användbar universitetsforskning är för industrin och samhället i stort.

Sist men inte minst behöver regeringen rätta till ett långvarigt resursslöseri i universitetssystemet. Att universitetet kunde samla på nära 13 miljarder oförbrukade forskningsmedel är ett tecken på dysfunktionalitet i universitetssystemet som måste åtgärdas. En omedelbar lösning kan vara att regeringen vid nästa budgettillfälle minskar varje universitets anslag med motsvarande oförbrukade medel som har lagts på hög. Allt annat vore att uppmuntra resursslöseri inom universitetssektorn medan andra samhällessektorer som t ex vård och skola saknar nödvändiga resurser.

Hedi Bel Habib (85 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26113

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Hedi Bel Habib skriver som vanligt intressant. Det här med akademiens nätverk och feodala maktstrukturer, ja det stämmer precis med mina egna intryck.

En gång tittade jag hastigt igenom vilka som fick olika statliga bidrag, jag märkte då att professorerna delade ut pengarna till varandra.

Men lösningsförslaget från Habib med incitament är förenklat. Förenklat bland annat därför att incitamentens bieffekter inte diskuteras i flera led.

Sedan tror jag inte, i motsats till 100 % av alla nationalekonomer, att all världens problem kan lösas med det magiska, shaman-ordet incitament.

Permalänk | Anmäl #1 Doktor Eleph@nt, 2010-07-26, 22:28

# Doktor Eleph
Tack för Din kommentar. Självklart har incitamenten en betydelse förutsatt att de ingår i ett bredare spektrum av sammanhängande åtgärder som drar åt samma håll. Problemen kring kommersialisering av forskningsresultat handlar inte bara om bristande incitament. Det saknas också förutsättningar i finansieringssystemet. Den offentliga forskningsfinansieringen är idag huvudsakligen fokuserad på klassisk akademisk meriterande forskning. Samtidigt har både privata och offentliga aktörer kraftigt reducerat sin finansiering av tidiga faser i kommersialiseringsprocessen. Svårigheten att finansiera de forskningsnära faserna av kommersialiseringsprocessen gör att många forskare bara strävar efter publicering och att bli citerade av andra forskare, medan andra mer kommersiellt intresserade tvingas avbryta sina forskningsresultat och patent innan de värdeförädlats tillräckligt, söker sig till andra länder eller tvingas starta och börja bygga bolag innan de kommersiella förutsättningarna för ett nytt bolag verifierats.

Permalänk | Anmäl #2 Hedi Bel Habib, 2010-07-27, 07:40

En mycket insiktsfull analys! Jag har själv arbetat på ett stort svenskt universitet och kan bara hålla med Bel Habib. Ett problem som dock inte nämns är hur nepotismen upprätthålls. Många universitet tycks använda LAS för att anställa lojala och mediokra medarbetare, i synnerhet inom samhällsvetenskap och humaniora, vilket innebär att meritokratin är helt åsidosatt. I vissa fall är det de allra sämsta doktorerna, som inte varken fått post-doc stipendium, forskningspengar, eller något annat jobb, och som således inte har någon annanstans att ta vägen, som LAS:as in. Det innebär, katastrofalt nog, att det i många fall är de minst meriterade som får livstidsanställningar i den svenska högskolevärlden. I vissa fall har dessa inte publicerat någonting i en peer-reviewad tidskrift överhuvudtaget. Ändå sitter de på livstidstjänster. Detta är sannolikt inte möjligt på något internationellt universitet med självrespekt . Föreställ er att Harvard, Yale, Berkeley eller Stanford skulle anställa sin personal på det viset. Det är helt otänkbart. LAS har sorgligt nog blivit ett verktyg som ytterligare förvärrat nepotismen i universitetsvärlden. Någon borde göra en undersökning och ta redan på hur många som LAS:ats in på varje svensk H och S-fakultet de senaste 20 åren.

Permalänk | Anmäl #3 Johan Åhlen, 2010-07-27, 10:28

Hedi Bel Habib, som sagt - mycket bra är du. Skulle kunna ersätta en av de stora massmedias kolumnister utan att göra bort dig. En tänkande människa vilket är ovanligt.

Incitament har givetvis effekter. Men kalkyl av sociala effekter tillhör det svåraste som finns i samhällsvetenskaplig forskning.

När jag lyssnar på doktorer, docenter, professorer i nationalekonomi låtsas de att ett insatt incitament bara har social effekt i ett led, vilket är fel.

I själva verket får ett insatt incitament massor av kort-, medel- och långsiktiga effekter. Ju större reform desto mer svår- eller rentav oöverskådliga är konsekvenserna. Man måste diskutera effekterna mer utförligt innan incitamentet sätts in.

I den populära debatten som förs av ledande politiker och andra har man inte sällan en naiv uppfattning om incitament. Jag skulle vilja påstå att det är nationalekonomernas fel.

Permalänk | Anmäl #4 Doktor Eleph@nt, 2010-07-27, 11:36

# 3 Johan Åhlen
Tack för Din kommentar. Du har absolut rätt i att LAS är ett verktyg som kan användas för att upprätthålla nepotism. Men detta är en pervertering av arbetsrättens urprungliga syfte. Incitament kan också perverteras (Se kommentaren nedan #4). Det primära är dock universitetssystemets feodala maktstruktur som upprätthålls genom pervertering av LAS, korrupt resursfördelning, påtryckningar på doktorander osv. Universitetens förtryckarverktyg är många och mångfacetterade.

# 4 Doktor Eleph
Du har absolut rätt att varna för en naiv och linjärt mekanisk uppfattning om betydelsen av incitament. Som Du säger måste effekterna diskuteras mer utförligt innan incitamentet sätts in. Införandet bör också ske i etapper med stöd i kvalificerade utvärderingar så att "eventuell pervertering av incitamentens ursprungliga syften" successivt kan undvikas.

Permalänk | Anmäl #5 Hedi Bel Habib, 2010-07-27, 12:38

Mina egna erfarenheter styrker din analys till fullo och detta system har isf tillämpats under mycket lång tid.

Men vilken kreativitet kan man egentligen begära av en minister som verkar stå för en vetenskaplig censur enligt marxistisk modell (genuscertifiering)?

Permalänk | Anmäl #6 Jörgen Trauner, 2010-07-28, 12:45

# 6 Jörgen Trauner
Tack för Din kommentar Jörgen. Det finns flera erfarenheter som tycks bekräftaden allmänna nepotismen inom akademin. På DN Debatt den 27 juli skriver en grupp professor från Karolinska Institutet att deras institut har den senaste tiden präglats av ökad byråkratisering och centralisering långt från ett fritt universitet. Rundgången i tillsättningsprocessen – där rektor och konsistoriets ordförande föreslår varandra på Karolinska Institutet kan knappast vara förenlig med grundlagens krav på opartiskhet i statlig verksamhet, skriver professorerna.

Det som är bekymmersamt är att Svenska universitet idag ligger efter internationellt sett när det gäller forskningens betydelse för Näringslivet.

Professional Ranking of World Universities (Mines ParisTech) är en global rankning av universiteten utifrån hur dessa tillgodoser näringslivets behov av internationell ledarrekrytering. Listans konstruktion bygger på antalet alumni (lärjunge) från skolan som är VD (CEO) för ett internationellt företag på Forbes top-500-lista. Om VD:n har högre utbildning på flera skolor delar dessa på poängen.

I rankningen från 2009 är toppen indelad i topp 15, topp 25 respektive topp 62. De översta 15 har 4 eller mer än 4 bland sina lärjungar som är VD på ett internationellt företag. De översta 25 har 3 eller mer än 3 bland sina lärjungar som är VD för ett internationellt företag. De översta 62 har 2 eller mer än 2 bland sina lärjungar som är VD för ett internationellt företag.

Inget svenskt universitet finns med på topp 15. Av de översta 15 är 5 amerikanska, 4 franska, 4 japanska, 1 sydkoreansk och 1 brittisk.

Inte heller bland topp 26 finner vi något svenskt universitet. Av de 26 översta är 10 amerikanska, 6 japanska, 5 franska, 2 brittiska, 1 sydkoreansk och 1 spansk.

Det är endast på listan topp 62 som ett svenskt universitet dyker upp och det är Chalmers. Av de översta 62 är 23 amerikanska, 9 japanska, 6 franska, 5 brittiska, 4 tyska, 2 belgiska och 2 kanadensiska, 2 kinesiska, 2 spanska, 1 brasilianskt, 1 sydkoreanskt, 1 indiskt, ett italienskt, ett svenskt (Chalmers) och ett taiwanesiskt.

KTH kommer på plats 64, Stockholms universitet på plats 89, Linköpings universitet och Uppsala universitet kommer på en delad plats 216.

Permalänk | Anmäl #7 Hedi Bel Habib, 2010-07-28, 13:16