Konstnärlig frihet

Foto: Scanpix

Qaisar Mahmood om Konstnärlig frihet

Bokhandlaren i Kabul och hans familj borde tacka Åsne Seierstad

Publicerad: 2010-07-25 14:07, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11

"Åsne Seierstad har visserligen nått stora framgångar med boken Bokhandlaren i Kabul. Men bokhandlaren i Kabul och hans familj har inte heller gått lottlösa. De har också vunnit på bokens höga försäljningssiffror. Det har varit en win-win-situation för alla parter." Det skriver svenskpakistanske författaren QAISAR MAHMOOD.

195 millningar
5 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Qaisar Mahmood är svensk författare född i Lahore, Pakistan. Han har bland annat skrivit boken Small, medium eller large - vägval för ett hållbart mångfaldssamhälle (Atlas/Agora).

För något år sedan blev jag intervjuad i tidningen City om mitt förhållningssätt till Islam och ramadan-firandet. Jag berättade då ärligt att jag inte är särskilt praktiserande muslim men att jag ibland får en släng av dåligt samvete och går då till moskén för att stilla det. Jag nämnde dock för journliasten att jag definerar mig som muslim. Det sista utelämnades i den tryckta artikeln. Dagen efter publiceringen fick min mamma samtal från hennes pakistanska vänner och bekanta som uttryckte förvåning över att hennes son hade valt att gå ut offentligt och berättat att han inte går reglebundet i moskén. Problemet var inte det jag hade sagt utan det faktum att detta hade tryckts i en tidning och därmed var offentligt. Jag hade bidragit till att skämma ut muslimer och pakistanier. Min mammas vänner tyckte att jag skulle ringa upp journalisten och be dem offenligt dementera i tidningen genom att ändra de delar där jag nog inte hade blivit återgiven på ett korrekt sätt. Inte bara min heder behövde återupprättas utan även samtliga pakistaniers bosatta i Sverige.

Det finns samtalsämnen som ska hållas inom hemmets fyra väggar i den privata sfären och inte läggas ut för allmänhetens beskådan. Det är till exempel inte bra att dricka alkohol och många gör det men det är inte ok att göra det offentligt eller att tala om detta offentligt. En prydlig fasad är viktig för att upprätthålla hedern.
Jag lät bli. I det stora hela var samtalet återgivet på ett korrekt sätt och ger man sig in i leken får man leken tåla. Det går inte att bli återgiven på ett hundraprocentigt korrekt sätt. Journalisten måste sammanfatta och förenkla för att kunna berätta historien.

Oslo tingsrätt har i dagarna beordrat författaren och reportern Åsne Seierstad att betala 120 000 norska kronor i skadestånd till en av Kabulbokhandlarens fruar. Motiveringen: Seierstad har kränkt Suraia Rais privatliv. Det är oklart om det Seierstad skrivit är felaktigt utan det brottsliga förefaller ha varit att hon offentliggjorde detaljer som inte skulle nå offentlighetens ljus. Återigen: det felaktiga är inte vad människor tycker och gör utan att andra får veta vad som händer bakom fasaden. Måtstocken för vad som är privat är annorlunda i Kabul jämfört med Oslo och även jämfört med Lahore och Stockholm.

Åsne Seierstad har visserligen nått stora framgångar med boken Bokhandlaren i Kabul. Men bokhandlaren i Kabul och hans familj har inte heller gått lottlösa. De har också vunnit på bokens höga försäljningssiffror. Det har varit en win-win-situation för alla parter. Att gråta ut i offentligheten efterhand och begära skadestånd har två syften. Ett syfte är att krama ur det mesta möjliga ur kassakon. Ett annat syfte är att återupprätta hedern för omvärlden genom att hävda att man blivit felciterad eller felaktig återgiven. Verkligheten är den bild som andra känner till, inte vad som faktiskt hänt.

Qaisar Mahmood (4 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26093

5 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag kan inte annat än hålla med. Vi ser det vill se och hör det vi vill höra. Det är mänsklighetens dilemma.

Permalänk | Anmäl #1 Ramona Fransson, 2010-07-25, 15:34

Det var 125 000 norska kronor som hon blev dömd att betala, ungefär 16 000 euro. Vad jag vet så fick väl inte bokhandlaren eller hans familj något av inkomsterna? Rätta mig om jag har fel. Utan istället så är det väl bokförlaget och Åsne själva som har rätten till detta.

Självklart borde de ha fått inblick i vad som pågick och del i inkomsterna. Det var ju deras berättelse.

Naturligtvis skulle hon ha tagit in familjen och låtit dom läsa. Det kan man göra både som journalist och författare, inhämta synpunkter på manus eller artikel.

Och ifall hon hade kallat det hela en roman och sagt att det vilade på sanningen så hade det varit helt okej. Men hon skulle absolut ha det som en dokumentär med familjen på framsidan.

Isabel Allende är en romanförfattare, som har skrivit om människor hon känner och låtit dem läsa. De ville ofta ha mer med i det skrivna.

I Sverige finns det en författare som har skrivit en roman om ett gäng araber som jagar en svensk kvinna genom hela Sverige med k-pistar och hon måste till slut fly landet.

Denna skröna betraktades som rena rama sanningen, därför att hon sade att det vilade på detta. Den gången så låg hon i fas med den allmänna meningen om hur män är. Vare sig de är araber eller något annat.

Numera betraktar vi väl män och kvinnor som individer, som kan göra fel i sina liv. Även om de är författare eller journalister.

http://annhelenarudberg1.blogspot.com/2010/07/asne-seierstad-skulle-ha-k...

Permalänk | Anmäl #2 Ann Helena Rudberg, 2010-07-25, 15:53

Qaisar Mahmood,
Det du beskriver i din artikel är en skildring v hur det var i Sverige på 50-60-talet. Alla polerade på sina fasader så att de skulle se helt perfekta ut. Vad sedan hände bakom fasaden skulle ingen veta.

Under det senare 60-talet var vi många som revolutionerade mot det här. Jag själv fann ett nöje i att avslöja mindre snygga detaljer ur vår borgerliga familjetillvaro, till min mammas obehag. Jag njöt av det.
Till slut satt vi alla där med fönstren vidöppna och det visade sig att vi hade lika stora sprickor i fasaden allihop. Det var befriande.

Sonen som studerade utomlands satt egentligen på ungdomshem för någon förseelse. Dottern som var au pair i Frankrike var egentligen bortskickad till en moster i Borlänge för att föda ett oönskat barn.

Det visade sig med tiden att alla var lika goda kålsupare. Den perfekta familjen fanns helt enkelt inte.

Permalänk | Anmäl #3 Christina Lundqvist, 2010-07-25, 16:24

Allt hänger på om den intervjuade är införstådd med situationen. Vet hon att hon talar med en arbetande journalist - och vad det innebär - ja, då finns det inte mycket att dryfta efteråt (förutsatt att citat och uppgifter inte är falskar, förstås). Särskilt inte ur juridiskt synvinkel.

Permalänk | Anmäl #4 Clam, 2010-07-25, 22:57

Saxat ur artikeln:

"Men bokhandlaren i Kabul och hans familj har inte heller gått lottlösa. De har också vunnit på bokens höga försäljningssiffror. Det har varit en win-win-situation för alla parter."

Detta vet artikelförfattaren intet om, och han kan inte ens belägga denna spekulation eller snarare rena "tro".

"Att gråta ut i offentligheten efterhand och begära skadestånd har två syften. Ett syfte är att krama ur det mesta möjliga ur kassakon."

Detta är naturligtvis också lika grundlöst som det ovan. Det är svårt att förstå varför artikeln alls blev publicerad...

Permalänk | Anmäl #6 Rickard Berghorn, 2010-07-28, 17:56

Konstnärlig frihet

4 artiklar 0 bloggar

Skriv i ämnet! Länka till blogg

Oslo tingsrätt har beordrat författaren Åsne Seierstad att betala 120 000 kronor i skadestånd till en av Kabulbokhandlarens fruar. Vilken hänsyn bör författare ta?