Unga elitforskare löser inte svensk forsknings verkliga problem

Forskningsberedningen lyfter fram många viktiga forskningspolitiska frågeställningar och problemområden ur både ett inhemskt och globalt perspektiv, dock utan att gå särskilt långt när det gäller förslag på konkreta förbättringsåtgärder. Det är mot den bakgrunden kanske inte så märkligt att forskningsministern på DN debatt (den 21 juni) väljer att lyfta fram "elitsatsningen" på 100 unga forskare. Det är ett lovvärt initiativ, men räcker långt ifrån till för att lösa universitets- och högskoleforskningens grundläggande problem och att stimulera ett öppet och konkurrenskraftigt forsknings- och innovationssystem. Vi skulle istället vilja ta fasta på några andra punkter i forskningsberedningens rapport:

• Skapa förutsägbara karriärvägar för yngre forskare
• Spets förutsätter bredd

För att förstå problematiken behövs lite bakgrund: Forskningen på universitet och högskolor bedrivs till största delen av doktorander, med undantag för korta tidsbegränsade tjänster är det i princip bara doktorander och professorer som har utrymme för forskning inom ramen för sin anställning. Det är här problemet med karriärvägar för yngre forskare uppstår. Efter disputationen finns ett fåtal forskarassistenttjänster eller så kallade post-docs att söka som ger möjlighet till fortsatt meritering och att initiera en forskarkarriär. För de mindre lyckligt lottade (och efter post-doc perioden) återstår att söka lektorat som i praktiken är rena undervisningstjänster med mycket liten andel forskning i tjänsten. Är man inte framgångsrik med att söka externa forskningsanslag stannar karriären obönhörligen upp här. Detta samtidigt som den senaste modetrenden bland forskningsfinansiärerna, "starka forskningsmiljöer", gjort det allt svårare för enskilda forskare eller små (men bra) forskningsgrupper att få forskningsanslag. Som forskningsberedningen konstaterar har satsningarna på starka forskningsmiljöer med stora långsiktiga anslag i många fall lett till att man - precis som i regeringens "strategiska satsningar" - fått större anslag än man kunnat förbruka. Pengarna samlas i ladorna på de stora universiteten istället för att komma till nytta.

Här behövs en grundläggande reform, av såväl universitetens och högskolornas tjänstestruktur som den statliga forskningsfinansieringen. Gör - precis som i de framgångsrika forskningsländerna i vår omvärld - lektoraten till både undervisnings och forskningstjänster. Med det löser man en viktig del av karriärproblematiken och behovet av särskilda elitsatsningar minskar samtidigt som man säkerställer undervisningens forskningsanknytning. En viktig förutsättning för en sådan reform finns i och med autonomipropositionens avreglering av tjänstestrukturen. Dock saknas de finansiella förutsättningarna. Om inte grundutbildningens kvalitet ska utarmas ytterligare eller antalet doktorander minskas drastiskt förutsätter en utökning av lektorernas forskningstid till en rimlig nivå, säg 40%, att ytterligare resurser tillförs. Detta görs förslagsvis genom att universitetens och högskolornas fasta forskningsresurser, de så kallade fakultetsmedlen, ökas. Den 20-25 procentiga ökningen av de statliga forskningsanslagen som utlovades i den senaste forskningspropositionen bör avsättas för detta ändamål.

Resultatet blir en betydande frihet för den enskilde forskaren men också för universiteten och högskolorna. Detta skall dock inte vara en frihet utan ansvar. För den enskilde forskaren kan införandet av ett "tenure-track" system ge tydliga incitament att utnyttja forskningstiden effektivt. Även universitet och högskolor utkrävs ett ansvar som del i den kvalitetsuppföljning och omfördelning av forskningsanslagen som regeringen infört.

Förutom att tydliggöra forskarens (och lärarens!) karriärväg bidrar en utökad andel forskning i tjänsten för den stora gruppen av lektorer till att lösa ett annat strukturellt problem i svensk forskning. Parallellen med idrotten är överutnyttjad men uppenbar. Den verkliga forskningsspetsen, eliten, kan endast frodas och växa om det finns en god grogrund i en bred bas av kompetent men inte nödvändigtvis världsledande forskning. Den basen skapas genom att ge lektorer möjlighet att forska. Samtidigt stagnerar den breda basen om det inte ges utrymme att växa och inspireras av det världsledande. Spetsforskningen är alltså nödvändig, inte bara för sin egen skull, utan också för att säkerställa kvaliteten i den stora massan av forskningen. 

Samtidigt skapas en större flexibilitet när den största forskningskompetenta personalkategorin inte är helt uppbunden i undervisning. Kontakten med det omgivande samhället underlättas och det blir enkelt för den enskilde forskaren att engagera sig i uppdragsforskning eller andra kontakter med näringslivet utan att det behöver handla om mångåriga doktorandprojekt där lösningen på problemet kommer när det blivit inaktuellt. Kontakter som föder forskningsidéer och leder till forskning som är både forskarinitierad och har en hög samhällsrelevans. Inte minst högskolorna med sin goda regionala förankring kan spela en stor roll för att stärka det lokala näringslivets många små och medelstora företag med ett ökat kunskapsinnehåll.

Vi vill också, förutom den inhemska organisationen, lyfta internationaliseringens strategiska betydelser när det gäller både forskning och samverkan med näringslivet. Forskningspolitiken idag lider av en uppenbar idé- och visionsfattigdom där globaliseringen beskrivs i allmänna ordalaga som en utmaning men ändå - helt politiskt korrekt - som en positiv kraft. Visioner och konkreta åtgärder saknas.

Forskningsberedningens diskussion om forskningens globalisering reduceras i stort sett till en fråga om deltagande i EUs ramprogram eller samarbete med USA. Långt viktigare - och i linje med den internationella utvecklingen - är hur vi i större utsträckning kan engagera, samverka med och dra nytta av den explosionsartade utvecklingen i snabbt växande ekonomier som Kina och Indien. För att kunna bemöta globala problem som hälsa, miljö, energi, transporter och klimat måste dessa nya men strategiskt viktiga partners involveras. Ett väl etablerat och framgångsrikt forskningssamarbete med dessa länder är en viktig förutsättning för att bevara och utveckla Sveriges konkurrenskraft inom både forskning och näringsliv.

I den forskningspolitiska framkanten pågår redan viktiga insatser för att skapa förutsättningar för mer inkluderande och strategiska samarbeten. Om vi tar EU och Kina som exempel, är den största förändringarna inom EU:s ramprogram (från FP 6 till FP 7) inte bara ökad storlek på finansieringen, utan att alla tematiska programområden nu är helt öppna för forskare från tredje land som USA, Kina och Indien. Det är intressant att notera att Huawei (en viktig konkurrent till Ericsson) dragit nytta av den ökade öppenheten och är en flitig deltagare i EU-finansierade projekt tillsammans med både europeiska och kinesiska forskare. Samtidigt planerar Kinas största finansiär inom naturvetenskap, National Natural Science Foundation of China (NSFC) att öka den internationella dimensionen i olika tematiska program och att uppnå en större internationell forskarmobilitet.

Om vi jämför med andra nordiska länder kan man konstatera att Finland och Norge har gått om Sverige när det gäller både omfattning och strategiskt djup i samarbetet med nya strategiska forskningspartners, i synnerhet med Kina och Indien. Till exempel har Finland i flera år samarbetat med Kina inom IKT- och materialforskning och Norge har nyligen skapat en "Kina-strategi" som har klimat- och energiforskning som fokus.     

Även när det gäller forskningsberedningens förslag om att "stärka innovationskraften i svensk forskning", spelar internationaliseringen en vikig roll. Näringslivets FoU präglas av snabbrörliga forskningsresurser där man ständigt söker den bästa lokaliseringen utifrån marknadsmässiga bedömningar och tillgången till kompetens, detta syns tydligast i de snabbaste växande och mest konkurrensutsatta marknaderna. Samtidigt som svenskt näringsliv utsätts för hårdare konkurrens har de framgångsrika företagen dragit stor nytta av globaliseringen - både när det gäller kompetensförsörjning och utvecklingsdynamiken på den globala marknaden. Det är viktigt att forskarvärlden finns med i globaliseringsprocessen, dels för att säkerställa relevans och höjd i den mer tillämpningsorienterade forskningen, dels för att långsiktigt möta näringslivets behov av kompetent FoU-personal.

För att förstärka den internationella dimensionen i svensk forskning och forskningspolitik och särskilt ett intensifierat och fördjupat samarbete med de nya kunskapsekonomierna föreslår vi:

• Att svenska forskningsfinansiärer stimulerar och stöder svenska forskares (t.ex. genom planeringsbidrag, "match-making" och utökat administrativt stöd) insatser för att dra nytta av den befintliga öppenheten i både EU:s sjunde ramprogram och i det kinesiska finansieringssystemet.
• Att man skapar specifika svenska samarbetsprogram, t.ex. ett gemensamt "Sweden-China Innovation Lab" - där samverkan sker från ax till limpa, d.v.s. allt från grundforskning, FoU, demonstration, marknadstester till storskalig kommersialisering. Internationell forsknings- och näringslivssamverkan och forskarmobilitet blir därmed en naturlig del i att tillsammans driver ett specifikt och målinriktat innovationsprojekt.

Avslutningsvis: Elitsatsningar löser inte svensk forsknings grundläggande strukturproblem. För att stärka svensk forskning och skapa en större massa av "elitforskning" krävs både en solid och bred forskningsbas och en forskningsmiljö som präglas av en stark samverkan med både den internationella forskarvärlden och det globala näringslivet. Framförallt krävs ett tydligt ledarskap, på den politiska nivån, på universiteten och högskolorna och i forskningslabben. Som forskningsberedningen konstaterar "Sveriges kvalitetsproblem är en fråga om organisation och ledarskap lika mycket som en fråga om ekonomi".

Nannan Lundin (10 artiklar)
http://nannan.mpbloggar.se/

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/26023

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Men nu vet ju alla vid det här laget att högskole- och forskningsminister Tobias Krantz (FP) inte bryr sig om att läsa långa forskningsberedningar. En snabb reaktion på DN-Debatt, och sedan kastas forskningsberedningen i papperskorgen och Tobias Krantz (FP) fortsätter sin enda uppgift att finna besparingar inom den högre utbildningen.

Permalänk | Anmäl #1 Allfons Mållgan, 2010-07-23, 09:36

Det här var det vettigaste som skrivits om svensk forksningspolitik på bra länge!

Jag arbetar själv på universitet i Danmark sedan ett år tillbaka, där man haft elitsatsningar för yngre forskare under flera år. En av dessa elitforskare står i dagarna åtalad i domstol för ekonomiskt bedrägeri och utreds dessutom för forskningsfusk (det har lagts ett förvånansvärt effektivt lock på ärendet, som därdör inte går att finna på internet). Det demonstrerar en annan fara med elitsatsningar: Pressen på "elitforskarna" blir lätt omänskligt hög, vilket kan få betänksamma konsekvenser på många sätt, t.ex. locka fel sorts personer eller föra till forskningsfusk.

Ett tenure-tracksystem med tydliga och rättvisa villkor och tillräckliga resurser, så att ALLA som får anställning som forskare får en rättvis chans att visa vad de går för borde egentligen vara en självklarhet. Politiker - och tråkigt nog många ledande forskningspolitiska debattörer - är bedårade av "excellens", "elit" och produktivitet (i form av publicerade arbeten), trots att två sekunders eftertanke gör det självklart att - precis som Nannan Lundin och Sune Karlsson skriver - en elit utan bredd inte går att tänka sig inom forskningen... heller.

Istället för sport kan man likna det vid ekosystem. Det finns en "forskningens ekologi", som det forskats en hel del på. Dessa forskningsresultat pekar på att de stora upptäckterna ytterst sällan kommer från stora vetenskapliga produktionsmiljöer. Det som kännetecknar kreativa vetenskapliga miljöer har mycket lite med storlek att göra, utan mera med öppen diskussion och utbyte av idéer, möjlighet att testa idéer – leka – och naturligtvis tillräckliga resurser.

Det trista med elitsatsningarna är att de naturligtvis leder till massor av publikationer och enligt den måttstocken kommer de säkert att vara "framgångsrika"; allt som det satsas mycket pengar på blir - lustigt nog - framgångsrikt...

Permalänk | Anmäl #2 Olaf Svenningsen, 2010-07-23, 12:16

Jag tror att svensk forskning bör vara "alliansfritt". Vem drar mest fördel av en allians mellan Kina och Sverige? Naturligtvis Kina! Forskningsresultat tillämpas och dess resultat har vi i Sverige all anledning att värna om. Vi är en liten nation med högkompetenta svenska forskare, därför har vi inte råd att gratis sprida våra resultat till omvärlden utan att först håva in den förtjänst som resultaten berättigar.

Det är otroligt naivt att tro att det handlar om välgörenhet när det gäller spetsforskning. Forskning bygger på traditionell grund som ständigt ackumulerar avancerade metoder och delresultat. Det är då självklart att västvärldens forskningstradition har ett försprång som andra nationer vill ta del av. Men till vilket pris? Kina och Indien har med ett historiskt kortare forskningsperspektiv, naturligtvis all anledning att ta del av vårt försprång. Det framstår därför mycket klart att våra resultat inte får läcka ut innan de har tillämpats och börjar generera de pengar som vi har gjort oss förtjänt av.

Permalänk | Anmäl #3 Björn Boström, 2010-07-23, 15:21

Kaliber 14 maj 2006: Reportaget belönat med en Guldspade 2006 ! - Beställningsjobb och köpt tystnad - är den fria forskningen hotad ?

Permalänk | Anmäl #4 Josef Boberg, 2010-07-23, 18:23

I många länder börjar man med elitklasser långt före universitetet. Jag minns att jag brevväxlade i början av åttiotalet med en tjej som jobbade på Utbildningsministeriet i Singapore, och hon berättade en hel del om elitklasserna där, och deras samarbete med motsvarande i Israel. Svenska skolan har länge varit ökänd för att pressa ner de som vill ha mer, som kan jobba hårdare eftersom det inte är "jämlikt". Jag hade också vänner i Israel som gick sådana klasser. De var inte ett dugg skadade, tvärtom mycket intressanta.......

Permalänk | Anmäl #5 Ralph Haglund, fil.lic., 2010-07-23, 23:04

En bra och tänkvärd artikel. Som jag förstår det är huvudpoängen att bredd förutsetts för att vaska fram en elit och att exkluderande elitsatsningar på tidig nivå inte kan fånga upp alla som har förutsättningar att nå toppen. Låt oss jämföra med Sveriges framgångar i tennis och golf med stjärnor som björn Borg och Annika Sörenstam. I de flesta länder i världen kan man inte utöva dessa sporter utan att vara medlem i klubb där medlemskapet bestäms efter sociala distinktionskriterier. Majoriteten av talangerna får inte ens pröva på. Vi kan också tillämpa samma resonemang om musikgymnasierna och de svenska framgångarna i musikexport. Många prövar in - de bästa kommer in - bland dem som kommit rekryteras de som står för framgångarna. Alla har fått chansen. Låt oss föra samma resonemang om forskning på elitnivå. Det rimligaste vore att de som tagit grundexamen och brinner för forskning i högre utsträckning stimuleras att gå upp till magisternivå och att bra magisteruppsatser uppmärksammas och att deras upphovspersoner rekryteras till forskarutbildning. De som anställs som lektorer bör i sin tjänst ha forskning till en viss procent (cirka 30 till 40 %), vilket i sin tur förutsätter att mer forskningsmedel överförs från forskningsråd till fakultetsmedel. Detta betyder också att medlen kommer att användas och inte ligga och skvalpa.Vi kommer på detta sätt att få en större rekryteringsbredd vilket med säkerhet kommer att leda till att vi flår fler spetsforskare i landet. Alla talanger har stimulerats och fått chansen. Alltså -stimulera bredd för att få fram spetsen, precis som i golf , tennis och musik.

Göran Linde - professor emeritus, SU.

Permalänk | Anmäl #6 Göran Linde, 2010-07-23, 23:37

Men fortfarande: på vilket sätt skall framgångsrik forskning generera jobb i Sverige?

Varuproduktion är globalt sett dyr i Sverige. Och inte blir den billigare relativt sett.

Om jag har en bra produkt, varför skulle jag starta tillverkning av denna produkt i Sverige?

Permalänk | Anmäl #7 Peter Bergman, 2010-07-24, 12:07

Det stora problemet är att skola, utbildning och forskning är politiska vapen i Sverige.

Dessvärre så verkar inte våra politiker ha några större meriter inom något område av de tre:)

I grund och botten handlar det om pengar. Sverige har inte pengar att tillämpa forskning på internationell toppnivå längre. Kina har gått in som den tredje största nationen när det gäller anslag till forskning.

Vidare kan man diskutera lönerna för forskare på universitet.

Jag kommer själv att flytta långt ifrån Sverige av ekonomiska skäl så fort jag är klar med min magistersexamen. Kanske söka mig till något universitet men absolut inte i Sverige.

Permalänk | Anmäl #8 Fredric Nomael, 2010-07-24, 22:16