Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Miljöpartiet

Miljöpartiet håller kongress i helgen. Läs (13) Skriv

EMU

Nyval i Grekland. Kan landet räddas kvar i eurozonen? Läs (91) Skriv

Hyresrättens roll i ekonomin

Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv

Ubåtskommissionen 2.0

Mathias Mossberg om Ubåtskommissionen 2.0

Huvudproblemet var inte ubåtarna utan marinens mörkläggning

Huvudfrågan i hela ubåtshistorien är faktiskt inte om det var si eller så många ubåtar från väst eller från öst, utan den politiskt och demokratiskt viktiga frågan är att den svenska försvarsmakten, i synnerhet marinen, sökte vilseleda det svenska folket och hävda att det uteslutande handlade om Sovjetunionen, skriver ambassadör Mathias Mossberg, sekreterare i den senaste ubåtsutredningen.


Om författaren

Mathias Mossberg är ambassadör och huvudsekreterare i den senaste stora ubåtsutredningen (ledd av Rolf Ekéus).

Bengt Gustafssons bok "Sanningen om Ubåtsfrågan" tillför inte något nytt i sak i debatten om denna viktiga fråga. Boken är mestadels en lång upprepning av väl kända positioner från försvarsmaktens sida. Något annat var väl inte heller att vänta från en person som tvingats presidera över ett långt och smärtsamt återtåg från åttiotalets ubåtsfantasier.

Gustafsson försöker följa amiralen Stefenson o C:o i deras strävan att vrida klockan tillbaka i debatten och rättfärdiga tidigare intagna positioner. Inte heller Gustafsson lyckas särskilt bra. Förutom rader av sakliga felaktigheter är hans bok full av utelämnanden, vinklingar, glidningar, insinuationer och vilseledande information på ett sätt som nu blivit karaktäristiskt för försvarsmaktens hantering av denna fråga.

"Tro dem som söker sanningen, betvivla dem som finner den" är bokens motto på titelbladet. Redan där kunde den omdömesgille läsaren avsluta sin läsning, ty bokens egen titel placerar ju obönhörligen Gustafsson själv hos dem som bör betvivlas. Att anse sig sitta inne med sanningen har i och för sig hela tiden varit försvarsmaktens problem i denna fråga. Försvarsmaktens sanning var att det var Sovjetunionen och ingen annan som låg bakom kränkningarna, och alla som ifrågasatte detta hade fel och borde misstänkliggöras.

Men det vore trots allt synd att inte läsa vidare i Gustafssons alster. Ty Gustafsson vederlägger själv omsorgsfullt sin egen tes. Slutsatsen av hans skrivarmödor kan för den uppmärksamme läsaren bara bli en - trots vad Gustafsson själv hävdar - att inte bara Sovjetunionen utan också västländer som Storbritannien och Västtyskland med all sannolikhet var bland dem som låg bakom de kränkningar som ägde rum.

Att han - den tidigare ÖB - levererar underlag till denna slutsats är viktigt. Därmed rör sig trots allt debattens båda poler mot varandra. Medan jag i min bok "I Mörka Vatten", som Gustafsson angriper så intensivt, inte utesluter öst, men framhåller sannolikheten av väst som inkräktare, gör han tvärtom, dvs framhåller öst, men utesluter inte väst. Alltså handlar nu diskussionen inte längre om, utan om hur mycket, om man får uttrycka saken så.

Gustafsson redogör ingående för förberedelser till samverkan med Nato som det svenska försvarets alla grenar ägnat sig åt sedan andra världskriget med varierande grad av politisk sanktion. Han beskriver utförligt hur inte minst marinen var den försvarsgren som ofta gick längst i samarbete med väst. Därmed bidrar han till att rycka mattan under fötterna på dem - inkl han själv - som skenheligt argumenterar för att det inte kunde förekommit något sådant samarbete mellan den svenska och den amerikanske respektive brittiska marinen som Weinberger och Speed talat om.

Hur han mot denna bakgrund så kategoriskt kan anklaga Ekéus-utredningen för att som han säger inte "löst sin uppgift" och lämna "oklart för svenska folket hur det egentligen var", genom att öppna för möjligheten att det kunde förekommit kränkningar också från väst, är svårt att förstå.

Ja, hur var det egentligen, Bengt Gustafsson? Var det som Du skriver så att det "i allt väsentligt var Sovjetunionen". Eller var det som Du också skriver att "någon gång... engelska ubåtar troligen gjorde kvalitetskontroller av våra bevakningssystem", och att man inte kan "utesluta att västtyska ubåtar någon mer gång kan ha kränkt oss" (utöver några fall som nämns). Eller var det både och?

Vem är det som är oklar? Är det inte så, Bengt Gustafsson, att materialet i sig lämnar en hel del oklarheter, och att det enda ärliga är att redovisa dessa? Och vad är det som är klart? Är det klart bara när man funnit "sanningen", att det enbart skulle handlat om Sovjetunionen? Om det är detta som Carl Bildt kallar "omsorgsfullt intellektuellt ritualmord" på Ekéus-utredningen så har han antingen inte läst Gustafssons bok eller så har han inga krav alls på stringens hos sina trosbröder.

Så till amerikanerna. Där säger Gustafsson att han "inte hittat några indicier som talar för att en konspiration ägde rum mellan de amerikanska och svenska marinerna under 1980-talet". Dessförinnan har han avverkat Weinberger med att denne skulle ha varit "pressad" av den svenske reportern. Så vad den förre amerikanske försvarministern säger skulle inte vara ett indicium? Weinberger är mycket tydlig. Skulle han ha hittat på allt han säger? Och varför, i så fall? Och varför skulle Speed bekräfta? Det håller helt enkelt inte.

Gustafsson säger ju också mycket riktigt själv att "Det skulle i och för sig inte vara underligt om den svenska marinen bett om hjälp med att förbättra sitt skydd av örlogsbaserna, eller om den amerikanska marinen efter U 137 erbjudit sig att hjälpa till med kontroll av detta."

Det tyngsta argumentet mot amerikansk inblandning anser Gustafsson vara riskerna för besättningarna. Här motbevisas han av verkligheten. Amerikanska ubåtar utförde betydligt mer riskabla uppdrag än så under det kalla kriget. Och hade man som Weinberger sade överenskommelser med svenskarna var ju inte riskerna så stora... Och slutligen - det behöver ju inte ha handlat om amerikanska ubåtar, det kan ha varit andra allierade som gjort jobbet.

Att dylika överenskommelser mellan några få personer i den marina ledningen inte skulle ha kunnat hemlighållas inom det svenska militära systemet är ett svagt argument. Inte minst av en person som klagar på att han som ÖB inte alls informerades av sina kollegor om det västsamarbete som faktiskt ägde rum!

Några ord om U 137. Här avfärdar Gustafsson hela historien om en sökoperation vid Bornholm på en rad med att denna skulle ha varit falsk. Om det nu var så att man i försvarsmakten trodde detta varför redovisade man inte det? Varför undertryckte man alla uppgifter om sökoperationen fram till dess Ubåtsutredningen hittade uppgifter om denna i FRA:s arkiv tjugo år senare? Och varför sökte man hela tiden argumentera emot att det kunde ha handlat om en genuin sökoperation? Naturligtvis för att detta var en mycket känslig uppgift, en uppgift som satte hela frågan om inträngningen var avsiktlig eller ej i ett annat och nytt ljus.

Vi kan dock vara helt ense på en punkt - mycket av viktigt material har försvunnit. Och det är tacknämligt att Gustafsson bekräftar att en rensning skett i de militära arkiven - en fråga som i och för sig vore värd en särskild utredning. Det allvarliga är att det systematiskt tycks ha varit material som kan ha pekat mot väst som har försvunnit - allt som pekat mot öst har av marinen regelmässigt uppförstorats och omedelbart vidarebefordrats till offentligheten.

Huvudfrågan i hela ubåtshistorien är faktiskt inte om det var si eller så många ubåtar från väst eller från öst, utan den politiskt och demokratiskt viktiga frågan är att den svenska försvarsmakten, i synnerhet marinen, sökte vilseleda det svenska folket och hävda att det uteslutande handlade om Sovjetunionen, samt hur de kunde lyckas i denna föresats. Det är denna fråga som hela ubåtshistorien handlar om för vår del, och det är här som de militärer och politiker som spelade huvudroller har tagit på sig ett stort ansvar. Det är deras agerande som måste genomlysas, och de som måste svara för hur de agerat.

Det för över till Carl Bildts inlägg på Newsmill. Detta inlägg innehåller föga i sak men desto mer av tyckande. En sak är intressant. Bildt skriver att Gustafssons bok innehåller "den mest fullständiga redovisning av uppgifter om sovjetiska miniubåtar i Östersjön som veterligen publicerats". Ja, bortsett från att boken därvidlag tävlar med Bildts eget inlägg i saken i form av hans inträdesanförande i krigsvetenskapsakademin, så är det just detta saken gäller, dvs att ingen annan, inget annat land, ingen annan ubåtsexpert, lägger ut texten på motsvarande vis om just sovjetiska miniubåtar. Mycket tyder på att Gustafssons och Bildts uppfattning i denna fråga är resultatet av okritiskt frossande i tankespöken från MUST.

Andra länders experter har varit betydligt mer skeptiska till den sovjetiska kapaciteten på sin tid på detta område. En brittisk amiral konstaterade i slutet av 80-talet att såvitt han visste fanns inga trovärdiga rapporter utöver den svenska Ubåtsskyddskommissionens om sovjetiska miniubåtar med larvfötter. Detta fann han egendomligt med tanke på hur noga man i väst följde vapenutvecklingen inom Warszawa-pakten. En tysk amiral ansåg vid samma tid att den svenska marinen jagade spöken. Två av världens främsta ubåtsexperter, amerikanen Peter Huchthausen och fransmannen Alexandre Sheldon-Duplaix, har i en uppmärksammad bok avfärdat den svenska marinens föreställning om sovjetiska miniubåtar:

"Inga större miniubåtar som motsvarar de allmänna beskrivningar som givits av Sverige var kända att vara i bruk i den sovjetiska Östersjöflottan perioden 1980 till 1988" skriver de. De går också igenom en rad andra typer av sovjetiska miniubåtar, och konstaterar att ingen av dessa någonsin rapporterats av väst vara förbandslagd i närheten av Östersjön. Och om andra typer byggts eller förbandslagts så skulle deras existens alltså ha lyckats hemlighållas trots den noggranna granskningen av sovjetiska hamnar av amerikanska satelliter, och den våg av avslöjanden som följde på Sovjetunionens kollaps, skriver de.

Gustafsson gör ett stort nummer av den sovjetiska minubåten Piranja, som han påstår upptäcks i svenska vatten 1984. Denna båt byggdes av konstruktionsbyrån Malachit i dåvarande Leningrad, och framställdes i två exemplar, varav det första kölsträcktes den 15 juli 1984, men sjösattes först den 20 augusti 1986. Därefter utprovades den i två år, fram till den 30 december 1988. Ett exemplar till byggdes, och detta sjösattes den 31 maj 1990, och överlämnades till flottan den 26 december samma år. Ingen av de två båtarna fungerade tillfredsställande, varför de aldrig lades ut på förband, och i mars 1999 bogserades de båda till Kronstadt för skrotning. Om detta står att läsa i rysk bok om miniubåtar, som jag kan rekommendera Gustafsson att studera (Miniubåtar, 1914-2004, av A. Taras, 2004). Därtill kommer att Gustafssons flitigt anlitade sagesman amiralen Baltuska till mig bekräftar att båtarna aldrig sattes in i aktiv tjänst - och det vet han mycket väl säger han, ty han kände båda deras befälhavare.

För att ytterligare söka förstå Gustafssons hantering av fakta och uppgifter talade jag med Baltuska, som var det fria Litauens första marinchef, och på sin tid hade viktiga positioner inom den sovjetiska Östersjömarinen.

Gustafsson refererar i olika sammanhang till Baltuska, och antyder att Baltuska inte var enig med honom om allt. I själva verket var de oeniga om det mesta rörande vad som ägde rum på 80-talet. Gustafsson skriver att Baltuska var chef för den sovjetiska "fritagningsstyrkan" för U 137. Det stämmer inte. Någon sådan styrka handlade det inte om. Möjligheten av en fritagning avfärdades redan den första dagen, och var därefter aldrig aktuell, säger Baltuska.

Gustafsson skriver också att de sovjetiska fartyg som efter grundstötningen gick mot den svenska kusten styrde direkt mot Karlskrona, och han skriver att jag som ubåtsutredare borde ha känt till detta. Också här har han fel.

Baltuska, som var navigationsansvarig för dessa fartyg, avvisar inte bara att det skulle handlat om fritagning, utan också att man styrt direkt mot Karlskrona. I stället hade fartygen först en västlig kurs mot vattnen öster om Bornholm och norr om den polska kusten, där man föreställde sig att ubåten var. Föst senare, sedan man fått klart för sig att det handlade om den svenska skärgården, ändrade man kurs och gick emot Karlskrona. Att de först var i vattnen öster om Bornholm - där också sovjetiska flygplan sökte - stöds av svenska signalspaningsuppgifter, med vars hjälp vi i Ubåtsutredningen kunde skapa oss en bild av hur fartygen gått. En skiss om detta finns i utredningens arkiv. Det borde Gustafsson känt till!

Baltuska avfärdar också de uppgifter som Gustafsson sprider att det skulle ha funnits en annan sovjetisk ubåt som sökt hjälpa U 137 att komma loss. Och beträffande miniubåtar, säger han, handlade det om en svår teknologi, som man på sovjetisk sida inte behärskade särskilt väl.

Jag har gjort ovanstående utvikningar i faktaunderlaget för att visa hur Gustafsson och andra hanterar detta med lätt sinne, och ofta kokar soppa på en spik. Utrymmet medger inte fler exempel. Det räcker med att konstatera att om man som Gustafsson låter sina egna övertygelser styra tolkningen av fakta och utsagor hamnar man förr eller senare fel. Låt mig här bara korrigera Gustafsson på ytterligare en punkt: jag hade inte, som han insinuerar, någon förutfattad mening i denna fråga när jag åtog mig att arbeta med Ubåtsutredningen, jag hade ingen mening alls om vem eller vilka som var i svenska vatten innan jag började sätta mig in i materialet.

Problemet med ubåtsdebatten är att den i alltför hög grad präglas av ogrundat tyckande och alltför lite av fakta. Vi behöver mer av det senare, och därför måste marinen öppna sina arkiv och visa vad man har kvar. Löst tyckande, typ mycket av Gustafssons skriverier, typ Carl Bildts inlägg på Newsmill, och nu senast Claes Arvidson i SvD häromdagen, saknar intresse.





Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25973

4 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Med följande stycke visar Matthias Mossberg att han är en i mängden av knasbollar och konspirationsteoretiker med bristande förankring i verkligheten:

"Det tyngsta argumentet mot amerikansk inblandning anser Gustafsson vara riskerna för besättningarna. Här motbevisas han av verkligheten. Amerikanska ubåtar utförde betydligt mer riskabla uppdrag än så under det kalla kriget. Och hade man som Weinberger sade överenskommelser med svenskarna var ju inte riskerna så stora... Och slutligen - det behöver ju inte ha handlat om amerikanska ubåtar, det kan ha varit andra allierade som gjort jobbet."

Till att börja med saknade, och saknar, bevisligen amerikanerna högkvalitativ konventionell ubåtsteknologi. De ägnade det kalla kriget till att utveckla atomubåtar för bl a kärnvapenkrig och för att vinna ett slag om Atlanten och Norra Ishavet mot den sovjetiska flottan.
Det är bl a därför den amerikanska flottan hyrde en svensk konventionell ubåt med besättning. De hade tappat denna teknologi och kompetens.
Det är ytterst oklart, för att vara diplomatisk, vilka västliga ubåtar som t ex skulle kunna ha utfört operationen vid Hävringe 1988 (se ubåtsutredningen för detaljer). En brittisk Oberon? Löjligt. En västtysk typ 205? Knappast.

Den svenska ubåtsjaktstyrkan var, av politiska skäl och efter avsiktliga nedprioriteringar, utrustad med ofta undermåliga fartyg (t ex patrullbåt typ Hugin), inadekvata sensorer (patrullbåtar och kustkorvetter) och alldeles för klena vapen (sjunkbomber från 1933). Minjaktfartygen och ubåtarna hade bra sensorer, men vapeninsatsen var tvungen att komma från andra plattformar - då riskerar man att tappa precision. Trots detta, kunde styrkan med kraftsamling, ko-ordination och tur, som vid Hävringe 1988, få verkan i målet.
Detta tycks ha undgått den fd sekreteraren i Ekeus ubåtsutredning.

Mossberg spekulerar, om än inte lika fantasifullt som Ola Tunander, i att USA skulle ha varit berett att ta denna risk för att öva. Men han lyckas inte lägga fram några bevis. Hur många dödsoffer anser Mossberg att den amerikanska flottan är beredd att offra årligen i realistiska övningar?

Mitt förslag är 0. Den amerikanske flottan har sedan andra världskriget vinnlagt sig om att i alla lägen rädda sin personal bl a använde man hälften av sin ubåtsflotta i Stilla Havet för att metodiskt rädda piloter. Amerikanerna ser personalen som den viktigaste resursen ej enbart i broschyrer.
Mossbergs fantastiska teorier om dödsföraktande övningar stämmer ej med amerikansk naval doktrin.

Sedan skulle det slutligen vara intressant om Mossberg mera i detalj kunde utveckla hur marinens mörkläggning mera konkret gick till.
När en sonar-operatör får en bedömd kontakt har denne c:a 1-2 sekunder att komma med en klassning. Klassningen är om det är en ubåt eller ej. Det finns varken tid eller möjlighet för nationalitetsbestämningar. Därefter kan den taktiske ledaren bestämma om vapeninsats (såvida det ej råder eldförbud t ex i närvaro av svensk ubåt i samma område). När vapeninsatsen väl påbörjas så agerar besättningarna på fartyg och helikoptrar efter väl inövade och repeterade mönster. Hela anfallsdirigeringen och vapeninsatsen inbegriper ett drygt hundratal värnpliktiga, reserv- och yrkesofficerare. Var samtliga dessa medlemmar i den konspiration som ambassadör Mossberg antyder?

Ubåtsjaktstyrkan utförde ett flertal vapeninsatser enligt ovan. I teorin kan man tänka sig att om det hade varit en NATO-ubåt så skulle ett eldförbud ha kommit från den militärområdesstab eller örlogsbas som formellt ledde styrkans insats. Men, nu skedde inte detta i Sundsvall 1983 eller vid Hävringe 1988.
Mossbergs teorier om konspiration och mörkläggning faller platt vid en granskning av verkliga förhållanden.

Hur en uppenbart omdömeslös person som Matthis Mossberg har kunnat bli ambassadör och dessutom verka som sekreterare i en offentlig utredning som berör svensk säkerhetspolitik är häpnadsväckande.

Permalänk | Anmäl #2 Claes Hansen, 2010-07-22, 10:44

Jag håller med Mossberg om att ubåtarnas fördelning mellan väst och öst är mindre intressant. Det har ju gått så lång tid att det kan ses som inaktuellt och preskriberat. En militär mörkläggning, manipulering eller systemfel i yrkesutövningen är mer allvarligt. Men finns det någon sådan? Vad har då militären gjort för fel?

Mossbergs redogörelse, i den mån en sådan finns, brister i logik. Att ett fåtal militärer skulle ha kommit överens med västmakterna är långsökt. Det fungerar inte så i något land. De måste ha ett stöd, antingen uppåt eller neråt. Ett fåtal höga militärer kan ha tyckt att manskapet är uselt och behöver träning, att det behövs bättre grejer och anslag till detta och att det vore bra att passa på att klandra Sovjet. Men det räcker inte för att sätt igång något så här stort med låtsade angripare skyddade om de råkar i trassel. Sådana frifräsare finns inte i den svenska byråkratin. Det är också långsökt att västmakter skulle ha gjort detta självständigt i denna omfattning med betydande risker i politiskt anseende och för besättningen. Istället måste förklaringen sökas i den riktiga överbefälhavaren och han som hade kontakterna utomlands, alltså Palme.

Palme planerade sin egen död under många år. Åtminstone 1982 visste han exakt tid och plats för denna. Kanske han visste det redan tio år innan. Flera liknande affärer som den med ubåtarna planerades och blev framgångsrika och många hjälpte honom. Denna soppa är värre än någon kan föreställa sig i sin vildaste fantasi.
http://www.newsmill.se/artikel/2010/05/21/historien-har-varit-hard-mot-o...

Under tiden 1980-1982 hade han som ordförande i Palmekommissionen närmast daglig kontakt med stormakternas ledning och då satte han igång spelet. Han gjorde först upp med sin medhjälpare Arbatov att köra upp U137 på grundet avsiktligt. Då blev det intressant för västmakterna att träna i svenska vatten och smutskasta Sovjet. Överbefälhavaren Palme själv klargjorde att ingen ubåt ska sänkas eller avslöjas så långt det är möjligt. Styret i regeringen var centraliserat och utan formella handlingar.

På den tiden var politiken mer en fråga om vänster-höger och för åtminstone en dominerande person som Palme gick det att styra valutgången genom att ta till sig borgerliga frågor i olika grad. Efter valet dröjde inte ubåtarna och dramatiken i Hårsfjärden längre än det tog för dessa att komma ut och åka till den nya träningsplatsen och sätta igång. Valet var den 19 september. Tydliga ögonobservationer av militär och allmänhet gjordes de första dagarna i oktober. Regeringen Palme tillträdde den 8 oktober.

Militären fick aldrig veta något av Palme. Oavsett om vad enskilda militärer och militären som kollektiv förstod så skyllde de på Sovjet. Vad skulle de annars ha gjort? Även om någon fattade att Palme skulle dö 1986 de sista minutrarna den dags som förlängs ibland och att ubåtsturbulensen ingick i spelet så skulle denne inte kunna göra något. Militären kunde inte göra något annat än att skylla på Sovjet. Men många måste ha undrat. Gustavssons spikkokande bok är en korrekt politisk efterhandskonstruktion och att Bildt och Svenska Dagbladet stöder honom är inte så konstigt.

Partiets popularitet verkade inte påverkas av ubåtjakterna och all pajkastning runt detta. Åtminstone vanns nästa val. Sovjet var ju inte samma sak som sossarna. Utanför Sverige blev effekten att landet och speciellt dess militär framställdes som lite dum att Sovjet fick dålig reklam. Inom landet blev militären framställd som speciellt dum.

Nu kan alla tro vad de vill och sanningen finns i sagornas värld. En splittring uppstår mellan olika tankar och det var så det var tänkt. Spåren ska leka åt alla håll. Öppning av arkiv och fakta hjälper inte utan ger bara mer sagor. Allt är som ett abstrakt konstverk och går ut på att blåsa alla i grunden. Mossberg med sin nära anknytning till Utrikesdepartemenet tillhör dem som sprider sagorna.

Emil Svensson med sin hemliga Operation Notvarp hade uppenbart fått kännedom om att ubåtar skulle komma just dit och då. Bildt skrev i Svenska Dagbladet någon månad innan att ”är det inte alls osannolikt att Nato börjar öva motoperationer i exakt de svenska skärgårdsområden som vi visat att vi inte kan hålla fria från sovjetiska ubåtar.” Hade han inget vettigare att göra under valrörelsens sista dagar? Det hade läckt ut till dem via deras kontakter i västländerna. Börjar bitarna falla på plats? Intresset ljuger inte och det är bara att titta på vem som tjänade på det. Men för Palme själv får man sätta ett frågetecken. Jag vet inte mycket om ubåtarna, men känner storspelaren Palme så väl att jag kan dra dessa slutsatser.

Vissa med anknytning till Karlskrona har förstått något av gåtan Palme. Själv kommer jag från Bofors och Karlskoga. Se min länk ovan om lite mer av gåtans lösning.
http://www.blt.se/opinion/ledare/olof-palmes-dubbla-budskap(1960230).gm

Permalänk | Anmäl #3 Urban Persson, 2010-07-22, 12:01

”Huvudfrågan i hela ubåtshistorien är faktiskt inte om det var si eller så många ubåtar från väst eller från öst, utan den politiskt och demokratiskt viktiga frågan är att den svenska försvarsmakten, i synnerhet marinen, sökte vilseleda det svenska folket och hävda att det uteslutande handlade om Sovjetunionen”, skriver ambassadör Mathias Mossberg.
Han kringgår i sin formulering ovan frågan om omfattande och systematiska kränkningar. Men det är detta, enligt min mening, som är huvudfrågan. Det är ju den bild som än idag redovisas för svenska folket. Stämmer bilden eller stämmer den inte?

Redan idag har bevisläget så avsevärt försvagats att det finns fog för att utmönstra den gängse bilden av omfattande och systematiska kränkningar. Men innan punkt kan sättas bör, som Mossberg efterlyser, arkiven öppnas och underlaget granskas med nya friska ögon. Exempelvis skulle en del medel för Försvarshögskolans forskningsprojekt FOKK kunna avses för arkivstudier, en hel del arkivmaterial har faktiskt redan lämnats ut.

Mossberg och jag är överens om att vi måste klara ut hur gick det till när det politiska och militära etablissemanget tillsammans med massmedia skapade myten om ubåtarna. Först när den bilden klarnar kan vi avkräva ansvar av de inblandade och bilda oss en uppfattning om hur allvarlig situationen blev. Politikerna vågade aldrig på allvar ifrågasätta om kränkningar faktiskt genomförts. Så här formulerades utredningsuppdragen:

SOU 1983: ”bedöma utvecklingen då det gäller ubåtskränkningar…”
SOU 1995: ”Kommissionen skall utvärdera och analysera de undervattenskränkningar som förekommit och de indikationer om sådana som förekommit…”
SOU 2001: ”Frågan om det alls förekommit främmande undervattensverksamhet är utredd och behöver alltså inte behandlas vidare.”

Central politisk nivå tycktes ogilla att ifrågasätta den verkställande nivån eller vad tidigare utredningar kommit fram till. Och för övrigt hade Olof Palme redan anklagat Sovjet både 1981 och 1982. ”Tesagt gäller”, som vi sa i det militära.

I ansvarsfrågan måste man väga in att statsminister Ingvar Carlsson 1987 tog ubåtsfrågan till statsrådsberedningen för en omfattande omvärdering med stöd av försvarsstabschefen och tidigare FRA -chefen. För övrigt en omvärdering som håller än idag. Men också statsminister Bildts ambition att klara ut läget är lovvärd när han i början på 90-talet tar upp frågan med Jeltsin. Bildt måste ha varit tvärsäker på att lyckas för att inte riskera ett fiasko. Men fiasko blev det i den meningen att de till Moskva medförda bevisen idag kan avfärdas som 347-sekvensen, ankringsspår utanför Oxelösund och minkljud. Med den vetskapen är det lätt att förstå Bildts lovord om Gustavssons bok (Newsmill 2010-06-27).

Permalänk | Anmäl #4 Sune Thomsson, 2010-07-22, 16:28

Så länge majoriteten av de statliga och kommunala utredningarna sköts av imbeciller så kommer resultaten alltid att handla om att jaga sin egen svans.

Permalänk | Anmäl #6 Johan Nordström, 2010-07-27, 02:14


Forsvar och sakerhet
annons:
annons:

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

100 000 gymnasieelever sitter nu och skriver nationellt prov i svenska. Enligt uppgift ingår två Newsmill-artiklar, ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.