Hur många mer än jag klamrar sig fast vid turordningen?

Beskedet från rektor för åtta år sedan blev en befrielse för mig som hade lång resväg till jobbet, just skulle delta i en rättegång mot en elev som hotat mig och var annorlunda jämfört med alla andra lärare då jag var tjugo år yngre än kollegiet i övrigt. Att säga upp mig hade aldrig slagit mig, då jag är lojalt lagd.

Att sedan få en anställning på en skola som låg närmare mitt hem, där jag fick mer ansvar för mitt ämne, befogenheten att höja statusen av ämnet på skolan och dessutom högre lön blev en vinstlott. Dessutom arbetade vi nära i arbetslag. Alla lärare hade hög ambitionsnivå med känsla för samarbete och stöd, vilket gjorde arbetet lätt och stimulerande.

Under de gångna åtta åren har många kollegor passerat. Ett järngäng har hållit uppe geisten och professionen. Men nyutbildade lärare som har kommit in med den senaste kompetensen har fått sluta då de kom sist in. Det är också tydligt att det är svårt att skapa en mångfald på arbetsplatsen, då vi som har längst tid med tillsvidareanställning är kvinnor och dessutom har svensk bakgrund nästan allihopa. För gruppen blir det en brist i sitt bemötande av flickor och pojkar samt deras föräldrar som till stor del har annan etnisk bakgrund.

Många elever har jag hunnit undervisa. Arbetsuppgifterna är ungefärligen desamma från år till år, men personerna och konstellationerna varierar. Utmaningen består hela tiden i att skapa så stort engagemang som möjligt för eleverna och mig själv i dem undervisning jag leder, samt att nå så hög måluppfyllelse som möjligt. Men jag måste medge att glöden har falnat lite och det är lätt att fastna i en roll bland såväl elever som kollegor.

Tanken på att byta jobb och miljö har lockat mig. Men jag har inte mäktat med att ta ansvar för min situation där jag faktiskt klamrar mig fast vid min plats i turordningen, som någon form av inbäddad, falsk trygghet. Ansvaret är mitt eget och jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Men jag ser att det finns värderingar i vårt samhälle och en stelbent arbetsmarknad som formar mig till den jag är. Istället för att kasta mig loss har jag halvtrivts och gjort ett halvbra jobb. Jag vet så starkt att om jag skulle säga upp mig för en tjänst i en annan kommun skulle jag på den nya arbetsplatsen komma sist in och bli föremål för uppsägning först. Trots att kanske jag skulle vara den som är mest lämpad för den uppgiften med tanke på kompetens, erfarenhet och engagemang för stunden.

På samma sätt som min kollega som är anställd efter mig skulle bli uppsagd före mig. Trots att hon alltid lyckas få sina elever att nå målen och på så sätt når ett bättre resultat än vad jag gör. Nu lurar jag LAS i år genom att ta tjänstledigt för att starta ett eget företag inom mitt kompetensområde.

Systemet, turordningsreglerna, sätts i dagens arbetsrättsliga lagrum före kompetensen. Det är ett stort resursslöseri och ett feltänk som är en rest från det gamla industrisamhället. Därför måste arbetsrätten reformeras så att den passar den moderna arbetsmarknaden och tjänstesamhället.

Kompetens måste gå före anställningsår. Kompetensfaktorn skulle göra att medarbetarsamtalen fokuserar resultat och kompetensutveckling i relation till aktuell forskning. För skolans värld skulle det kunna bli ett riktigt lyft. Arbetstagaren skulle ha ett intresse av att uppdatera sin kompetens. Arbetsgivaren å sin sida skulle bli skyldig att göra en kompetensutvecklingsplan. Företag och arbetsplatser i framkant skulle göra karriärplaner med sina medarbetare. Målen som sätts upp med den enskilde skulle relateras till kompetensen och resultaten vara lönegrundande. Då pratar vi om en modern arbetsmarknadsmodell.

Trivsel och trygghet upplevs på en arbetsplats där man visar varandra respekt, men ändå har högt i tak. Men ingen trivs om man inte känner att man bidrar på bästa sätt, har rätt kompetens för sin uppgift och har nya mål att sträva mot - istället för att värna en turordning i ett gammalt system.