Rättssäkerheten vore hotad om Aftonbladet inte lät "Anna" berätta sin historia

Docenten i juridik Mårten Schultz hävdar i en debattartikel att Aftonbladet har satt rättssäkerheten ur spel när man låtit den före detta prostituerade kvinnan "Anna" komma till tals i tidningen. Inte bara argumenterar Schultz som att Aftonbladets publicering av hennes berättelse är att jämställa med ett ställningstagande i skuldfrågan, han blandar dessutom på ett grundläggande sätt samman medias granskande uppgift med den dömande statsmaktens. Att maktdelningsprincipen inte skulle ingå i en juridikdocents begreppsvärld är uteslutet. Återstår därför att Schultz har ett medvetet syfte med att blanda bort korten.

Att bli granskad i media är inte och bör heller inte jämföras med att bli dömd i domstol.  Nyhetsmedias blotta genomslagskraft kan heller inte hävdas stå mer i den enes tjänst än den andres så länge båda sidor tillåts komma till tals och nyhetsjournalisterna inte själva tar otillbörlig ställning. Det är också svårt att förstå varför Mårten Schultz oroar sig så över att allmänheten skulle tillmäta en före detta prostituerads berättelse mer vikt än ett före detta statsråds, givet de två yrkenas respektive sociala status. Och om Schultz anser att Göran Hägglunds och Peter Erikssons offentliga uttalanden varit omdömeslösa, då är det i så fall dessa personer han bör klandra i stället för att ifrågasätta media för att de fullgör sin uppgift att rapportera från riksdag och departement.

Så vad är då Schultz avsikt med att med sån emfas beskriva verkligheten som om rättsstaten beträffande just sexköpsbrott skulle ha ersatts av ett pöbelvälde med media som åklagare och domare? Förklaringen kan vara att Schultz anser men inte vill säga rent ut att den här sortens berättelser om det han kallar "trivialbrott" överhuvudtaget inte borde nå allmänheten, oavsett de är sanna eller falska. Jag använder delvis Schultz egna formuleringar när jag säger att han tycks betrakta sexköp som ett så ringa brott att ingen ska behöva utstå medial uppmärksamhet kring det eftersom allmänhetens hårda moraliska klander inte står i proportion till brottets juridiska lättviktighet.

Schultz borde dock när han skriver i egenskap av juridiskt sakkunnig inte låta sig styras av sin privata bagatelliserande syn på sexköp. Utifrån den värdeverklighet han beskriver borde diskussionen inte handla om mer av mediamunkavle för att skydda sexköpare från vanära inför dagispersonal, pizzabagare och snabbköpskassörskor. Om folk ute i stugorna betraktar sexköp som en så skändlig handling som Schultz erfar att de faktiskt gör, då vore i stället det naturliga att efterlysa en juridisk uppgradering av sexköpsbrottets allvarlighetsgrad till en nivå som står i bättre överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet och människors värderingar.

Naturligtvis bör vi inte så som justitieminister Beatrice Ask i ett svagt ögonblick föreslog skicka delgivningar om sexköpsbrott i särskilt grälla kuvert. Omvänt bör rättsväsendet inte heller, så som skedde fram till 2007, visa särhänsyn gentemot sexköpare genom att skicka delgivningar om sådana brott till arbetsplatsen när delgivningar för alla andra typer av brott skickas till hemadressen.  På motsvarande sätt bör inte heller media hålla sig med en uppsättning etiska pressregler för sin rapportering om brottslighet i allmänhet och en annan för rapportering om sexköp.

Sedan en tid pågår från vissa håll och utifrån en hållningslös nyliberal diskurs ihärdiga försök att underminera sexköpslagens legitimitet och reducera en samhällsangelägenhet till en privatsak. Lagen må ha sina brister och inkonsekvenser men troligtvis återspeglar den ändå en utbredd uppfattning bland medborgarna att prostitution inte är en företeelse som samhället vare sig bör öppet sanktionera eller tolerera bakom kulisserna.

Så länge sexköp är ett brott bör den som gör sig skyldig till det inte i rättsväsende, media eller  samhället i övrigt behandlas på något annorlunda sätt än andra brottslingar. Om kvinnor som "Anna" med förstahandskunskaper om vad som sker bakom det som synes ske stängs ute från media pga att just de brott och de brottslingar de kan berätta om inte anses passande att tala högt om offentligt, då vore rättssäkerheten i motsats till nu på allvar hotad.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25856

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

En mycket bra artikel!

Permalänk | Anmäl #1 andreas lundström, 2010-07-17, 16:18

Författaren blandar ihop saker. Det finns åtskilliga handlingar som inte är belagda med något straff alls, men som ändå anses mycket pinsamma om de blir allmänt kända (de "tillhör privatlivet"). Enligt ovanstående logik borde dessa handlingar alltså bli straffbelagda -- med motiveringen att de anses pinsamma! En idiotisk slutsats.

Dessutom är påståendet att allmänheten inte anser att prostitution bör "tolereras bakom kulisserna" felaktigt -- det ingår i den desinformationskampanj som tokfeministerna och deras hantlangare nu bedriver för att tysta ner kritiken mot sexköpslagen.

Permalänk | Anmäl #2 Kai Virihaur, 2010-09-13, 10:41

Man ska veta att om svenskarna inte tolererar sexköp som artikelförfattaren påstår så tycks deras åsikt gå på tvärs mot 95% av världens demokratier där sexköp är hur tolererat som helst, liksom sexförsäljning. Sverige är om uppgiften stämmer en mycket, mycket udda fågel i de här sammanhangen. Troligare är att sexköpslagens tillskyndare varit lika flinka med att förfalska bevis som när lagen skulle utvärderas förra året.

http://www.newsmill.se/artikel/2010/07/21/prostitutionsforskare-utv-rder...

http://www.newsmill.se/artikel/2010/09/13/skarhed-och-ask-m-ste-ta-till-...

Permalänk | Anmäl #3 Anton Bergquist, 2011-04-22, 17:53