Senast 2016 ska 40 000 nya bostäder om året stå klara

Egen härd är guld värd«, stod det broderat intill vävstolen hos mina morföräldrar. För morfar, som växt upp med fler syskon än han kunde räkna, betydde det där nog mer än han någonsin erkänt. Den kollektiva klassresan som är vår gemensamma historia, resultatet av slitet från den generation som mina morföräldrar tillhör, kopplades snabbt till möjligheten att få en egen bostad, där man hade integritet att forma sitt eget liv.

Men ett eget hem, är något som blivit allt färre unga förunnat. Hälften av de mellan 20 och 27 år en egen bostad. Var tredje ung utan bostad i huvudstaden är mambo, alltså fortfarande hemmaboende hos mamma eller pappa. Resten är inne i andrahandskarusellen och flyttar runt mellan olika tillfälliga svarta eller vita kontrakt.

Svårigheten att komma in på bostadsmarknaden är resultatet av två motstående trender. Dels har de unga fått allt mindre pengar att röra sig med, dels har boendet blivit dyrare. Fler unga är arbetslösa, och de med jobb tjänar mindre. 1965 hade en student i en nybyggd etta kvar motsvarande 1 500 kronor i månaden efter att ha betalat för sitt boende, idag har man ungefär 900 kronor kvar. De bostäder som är mest eftertraktade, till exempel bostadsrätter, kräver banklån och med otrygg anställning och oklar framtida inkomst är också möjligheten att få ett sådant så gott som obefintlig. 1997 betalade 71 procent av de unga högst 3 600 kronor (i dagens penningvärde) för sitt boende, 2007 kom bara 65 procent undan så billigt.

Det är inte så svårt att förstå vad som driver upp bostadspriserna. I början av 2008 stod 230 000 personer i kö för att få en hyresrätt i Stockholm. Hälften av dem var under 30 och i vart fall en fjärdedel saknade helt bostad. Men bostadsförmedlingen kunde 2008 inte förmedla fler än 7 640 lägenheter. Och medan fler flyttar till staden, blir utbudet av hyreslägenheter allt mindre. Mellan 1990 och 2004 minskade beståndet av hyresrätter i Stockholms stad med 50 000. Ombildningen av hyresrätter till bostadsrätter har gjort att såväl andelen som antalet hyresrätter sjunkit i snabb takt. 2008 hade uppemot 40 procent av de boende i stadens kvarvarande 100 000 hyresrätter anmält intresse för att ombilda sina lägenheter. Ombildningarna kombineras med att nybyggnationen i väldigt liten utsträckning leder till billiga hyresrätter. I hälften av landets kommuner har de allmännyttiga bostadsbolagen avbrutit byggandet av hyresrätter sedan man insett att kostnaderna för att bygga överstiger vad man kan få in genom hyror. Under 90-talet avvecklades successivt de olika räntebidragssystem som tidigare låtit staten ta en del av risken för investeringarna i nya, billiga hyreslägenheter. Det gav väntad effekt; nybyggandet minskade från 70 000 nya bostäder 1990 till 13 000 1997. Idag har det ökat, men når inte nivåerna från början av 90-talet. Samtidigt kommer efterfrågan att öka ännu mer eftersom stora barnkullar är på väg ut på bostadsmarknaden. Med andra ord är bostadskön inte längre ett alternativ för den som söker bostad. De enda vägarna till ett eget hem är stora pengar eller goda kontakter. Egen härd är, som sagt, guld värd.

Så skapar man också en svart marknad, där ett hyreskontrakt kostar pengar under bordet och där ungas längtan efter något eget möts av bedrägerier. I storstadsregionerna tvingas polisen allt oftare ta emot anmälningar om bedragare som tagit emot en större summa svarta pengar för att förmedla en lägenhet, och sedan bara försvunnit. För den som väl får en lägenhet på Stockholms informella marknad är (det olagliga) påslaget i genomsnitt 40 procent jämfört med den verkliga hyran.

Utvecklingen liknar den på arbetsmarknaden. Bostadsförmedlingen är ingen garant för bostäder, arbetsförmedlingen förmedlar inte jobb. Det har blivit en lyx att ha arbete och bostad, och för många är båda helt onåbara. De som väl får en bostad får nöja sig med sämre standard, precis som den som får ett jobb får nöja sig med lägre lön och mindre trygghet. Boverket redovisar att en följd av konkurrensen på bostadsmarknaden är att trångboddheten ökar. Var tredje person mellan 16 och 24 är trångbodd. Boverket skriver:

"Sannolikt är trångbodda hushåll ofta besvärade av svår ängslan, oro eller ångest jämfört med andra hushåll. Förutom psykiska problem kan trångboddheten direkt och indirekt leda till också fysiska hälsoproblem. På grund av de praktiska problemen kan bostadshygienen vara svår att upprätthålla. Dessutom innebär trångboddheten en stressfaktor som påverkar motståndskraften och immunförsvaret hos de boende. Inom den medicinska forskningen har man funnit samband mellan dåliga bostadsförhållanden såsom trångboddhet och hälsoproblem som t.ex. luftvägsproblem, tuberculos, magcancer och minskad livslängd."

Ska bostadsbristen lösas behöver vi bygga uppemot 150 000 nya bostäder. Det är inget litet projekt. Ändå är regeringens linje att det är ett projekt som bäst blir av genom att politiken sitter vid sidan av med armarna i kors och väntar på att det ska ske liksom av sig självt. Regeringen har nämligen två saker att säga om bostadsbristen. Det första är att lösningen på bostadsbristen är att skapa en, citat, "Väl fungerande bostadsmarknad där utbud möter efterfrågan" Det andra är att man inte tror på subventioner.

När regeringen säger att man vill skapa en bostadsmarknad där utbudet möter efterfrågan är det drags att dra öronen åt sig. För det går att uppnå på två sätt, antingen ökar man utbudet - eller så minskar man efterfrågan. I vilken slum som helst möter utbudet efterfrågan helt enkelt för att det inte finns någon efterfrågan. Ingen har råd. Jag såg i helgen att man i Östersund har byggt 34 nya lägenheter som står tomma, för att ingen har råd att hyra dem. Samtidigt finns det bostadsbrist i Östersund. Vad som behöver diskuteras är alltså inte efterfrågan i den betydelse regeringen lägger i ordet, utan behovet.

Och det är då man kommer in på statliga satsningar, eller det som regeringen brukar kalla subventioner. Någon måste betala för det som ska byggas. Utan statliga satsningar så blir det de som ska hyra eller köpa bostäderna som själva får betala. Bostadsbristen görs på så sätt till en angelägenhet enbart för de som är utan bostad. Det fungerar så klart för de som har råd, men de har sannolikt bostad redan idag. För alla andra blir det omöjligt att komma ut på bostadsmarknaden om inte samhället går in och stimulerar byggandet så att priserna på lägenheter (oftast i form av hyror) kan gå ner.

Det är därför vi rödgröna går till val på att under nästa mandatperiod påbörja byggandet i stor skala. Under mandatperioden ska byggandet av hyresrätter fördubblas, och senast 2016 ska 40 000 nya bostäder om året stå klara. Det här kräver att staten ser bostadsbristen som ett gemensamt problem som kräver en gemensam lösning, en satsning i samma storleksordning som när Sverige senast byggde bort bostadsbristen och trångboddheten. Det är inte en lätt sak, och det kommer inte gå snabbt - men det går inte fortare för att vi står stilla och hoppas på marknadens trollslag.

Gustav Fridolin

(Artikeln även publicerad på www.lageforlagenheter.se)

Gustav Fridolin (8 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25801

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Man häpnar. S har under se senaste 78 åren haft makten i 65 år. Och i dagsläget har Stockholm 200.000 människor i bostadskön. Men av detta drar Fridolin ingen ödmjuk och vänsterkritisk slutsats. Nej, mer av den röda och misslyckade bostadspolitiken ska det vara! Som sagt, man häpnar.

Permalänk | Anmäl #1 Tomas Andersson, 2010-07-16, 06:50

Fridolin står för en galen och världsfrånvänd politik. Men Fridolin är också en genuint god människa, trots att jag står långt ifrån honom politiskt. Det behövs, inte minst i etablissemanget. Man får hoppas han växer upp och mognar men fortsätter sin kurs mot toppen.

Permalänk | Anmäl #3 Anna Hellsén, 2010-07-16, 11:48

Kanske skulle man fråga sig varför det är så dyrt att bygga nya lägenheter. Kanske kan det delvis förklaras av:

1. Dyr byråkrati för den som bygger, som inte slutar när man väl börjar bygga.

2. Dyr mark trots mycket mark ledig i Stockholmsområdet (kanske på grund av 1).

3. Väldigt dyrt att anställa byggnadsarbetare (trots ett stort överskott).

4. Omöjligt för fastighetsägare att ta ut tillräckligt höga hyror i existerande fastigheter för att kunna investera i nya fastigheter.

Vidare så finns det ganska gott om lediga lägenheter i Stockholm som av någon mystisk anledning inte hyrs ut. Möjligtvis för att fatighetsägaren tjänar på att inte hyra ut lägenheter för att värdet på fastigheten stiger ju färre hyresgäster det finns (hur absurt detta än låter). Kanske har något att göra med absurda regler kring att göra sig av med hyresgäster.

(Läs t ex Thomas Sowells: Applied Economics: Thinking Beyond Stage One).

Permalänk | Anmäl #4 Erik Ohlsson, 2010-07-16, 18:46

(Avreglering löser inte heller problemet speciellt snabbt tyvärr med till skillnad från subventioner så löser det iallafall problemet).

Permalänk | Anmäl #5 Erik Ohlsson, 2010-07-16, 18:49

Angel... See Moreäget ämne men helt galen analys.
Förra gången bostadsbristen byggdes bort gick det helt skevt. Visserligen blev de nya lägenheterna förhållandevis billiga, men det till priset av alla olika typer av kvalitet. Taskiga material i energislösande, fula och oattraktiva hus och områden längt bort. Så dåligt att man måste fråga sig om det inte är dags att riva mycket av det som byggdes för 40 år sedan.
Förr-förra gången bostadsbristen byggdes bort gick det betydligt bättre. För drygt hundra år sedan producerades mängder av nya bostäder i städernas centrala delar. Bostäder som då hyrdes ut till de rika eller (något senare) via t ex HSB.s försorg såldes till de stabilaste i arbetarklassen (visst, borgarna hyrde och arbetarna köpte BR). Stockholms malmar är fortfarande bland de attraktivaste bostadsområdena som finns i landet.

När vi ska bygga bort bostadsbristen den här gången måste vi lära av historien.
1) Det som ska byggas måste vara attraktivt för dem som vill och kan lägga mycket pengar på sitt boende så att det blir bostadskvarter som är långsiktigt hållbara och attraktiva, attraktivare än malmarna idag.
2) För att det ska hända måste vi samtidigt sluta subventionera innerstadslägenheter till alla dem vars enda merit för att få bo så billigt är att de redan tidigare bott i billiga innerstadslägenheter, oftast infödda akademiker med god ekonomi.
3) Samhällets viktigaste uppgift är att se till att alla de som står i kö för att få bygga i t ex Stockholm eller som tvekar pga alla svårigheter ges chansen att få vara med och stöd för att lyckas. Kommunerna måste producera planer mångdubbelt effektivare än idag utan att tappa kvaliteten.

Permalänk | Anmäl #6 staffan schartner, 2010-07-19, 13:10

Matematiken är enkel! De senaste deceniernas massinvanding har skapat bostadsbristen med mellan många många hundratusentals invandrade hyresgäster! Senast invandrade 60.000 nya hyresgäster!

Skall bostadsbristen åtgärdas så krävs först och främst att befintlig brist byggs bort! Sen måste dessutom nybyggandet matcha alla nyinvandrade hyresgäster! Detta kommer ALDRIG att ske!

Resultatet blir en för varje år kraftigt förvärrad bostadsbrist och alltmer stigande bostadspriser!

Permalänk | Anmäl #8 Klartexten Klartexten, 2010-08-08, 06:06

Fridolin, som annars förefaller vettig, vet mycket väl att hans eget parti, Miljöpartiet vill ha fri invandring till Sverige från hela världen. Vad skulle hända med bostadsbristen då tror du? Tro inte för ett ögonblick att man skulle bygga bostäder åt alla invandrade!

Vakna upp! Erkänna grundorsaken till bostadsbristen! MASSINVANDRINGEN!

Det duger inte att gapa om att bygga mer, ifall det ändå inte görs! Då återstår endast att drastiskt minska massinvandringen för att komma tillrätta med bostadsbristen! Annars förvärras den kraftigt för varje år!

Permalänk | Anmäl #9 Klartexten Klartexten, 2010-08-09, 03:20