Björklunds utslagningsfabrik

Alla vill inte bli akademiker, säger Jan Björklund. Han målar upp en bild av den svenska skolan som den överlägset sämsta bland jämförbara länder, något som inte riktigt kan basera sig på vetenskapliga undersökningar, men som ändå innehar en viss relevans.

Vad Björklund misslyckas med att inse är att den situation som den svenska skolan befinner sig idag inte är ett resultat av ett trasigt system. Naturligtvis finns det brister i det, som i alla system, men vad vi ser är snarare urholkningseffekten av 90-talets besparingar av skolan och välfärden. Det är ingen slump att saker och ting försämras, att man får en "flumskola", när man drar in på skolans resurser.

Folkpartiets svar på denna situation är inte att satsa på skolan och sätta in mer resurser. Så långt sträcker sig inte tankeverksamheten. Svaret är istället att sänka betygsåldern, dra åt snaran, sätta högre press på eleven och försämra möjligheterna för elever från icke-akademiska hem att nå akademisk nivå.

Man ersätter rejäla resurser - god kompetens, bra lokaler, uppdaterat material - med piskor. Det är en felmedicinering av sällan skådat slag.

Tidigare skolpolitik har haft som mål att utjämna klasskillnaderna genom att engagera omotiverade elever med en god utbildning, bra lärare och verkliga resurser.

Björklund är den första utbildningsministern i historien som har en vision om att sänka kunskapsnivån i landet. Genom att sortera elever i fack söker man sig aktivt tillbaka till ett klassamhälle. Vad Björklunds skolpolitik skapar är en institutionell utslagningsfabrik.

Detta handlar inte bara om att slå ut de svaga. Idag pekar alla studier på att ungdomars psykiska hälsa ligger på en bottennivå, och elever lägger orimligt höga prestationskrav på sig själva. En större press på elevens prestationer kommer att skapa ett hårdare klimat för alla. I frågan vad man ska göra åt att gymnasieelever i flera studier börjar uppvisa symptom på utbrändhet svarar Björklund att han inte tror på elevernas diagnoser. Att inte lyssna på vetenskapligt material verkar vara en återkommande tendens i folkpartistisk skolpolitik.

Drar man in på skola, vård och omsorg så kommer det att få konsekvenser. Det har vi sett, och vi borde ta lärdom av detta. Istället väljer det borgerliga blocket att bemöta situationen med konservativa och populistiska resonemang. Att prata om trygghet, disciplin och ordning har alltid varit populära och lättillgängliga kort att dra eftersom de ger känslan av att lösa ett problem när man i själva verket bara försöker släta över symptomen.

Ett annat parti som gjort framryckningar på sista tiden med samma populistiska och konservativa resonemang är Sverigedemokraterna. De och Folkpartiet för samma retorik, samma vetenskapligt ogrundade slutsatser och samma känslomässigt baserade argument.

Vår direkta oro som drogförebyggande organisation är att det hårda klimat som denna politik översätts till kommer att leda till ett större missbruk i takt med att människor slås ut. Vi vet att ett drogmissbruk sällan kommer utan att man först har sociala eller psykiska problem.

Men den största oron är för de långsiktiga konsekvenserna. Vad som ofta glöms bort i den skolpolitiska debatten är den fostrande uppgiften som skolan har. Hur ska skolan lära ut principer så som demokrati, var människas lika värde och solidaritet med medmänniskan när eleverna blir ständigt intvingade i ett system med ökande klasskillnader?

Viljan att kämpa mot missbruksproblem, utslagning eller förtryck mot de sårbara kommer att luckras upp i takt med att uppväxtmiljön blir hårdare. Det är den verkliga risken med en klasscementerande skolpolitik och de effekterna får vi se först om 15-20 år när nästa elevgeneration har växt upp.