Det behövs en comeback för den sociala bostadspolitiken

Idag är det bostadsbrist i varannan svensk kommun och över hälften av alla unga mellan 20 och 27 år saknar egen bostad. Det som framförallt saknas är hyresrätter, det vill säga den boendeform som de flesta unga behöver för att överhuvudtaget kunna flytta hemifrån. Unga som inte har ett par miljoner på banken, kontakter i fastighetsbranschen eller föräldrar som kan gå i borgen är beroende av att kommunerna bygger hyresrätter med rimliga hyror. Många av oss pluggar eller går på en osäker anställning och kan därför inte ens köpa en mobil på avbetalning. Lägga bud på en bostadsrätt känns i det läget inte speciellt aktuellt.

Det har byggts alldeles för få hyresrätter i Sverige under lång tid och under de senaste fyra åren har den borgerliga regeringen gjort allt annat än att förbättra situationen. Efter ett halvår vid makten avskaffade man investeringsstöden och räntebidragen – det vill säga de sista stöden till byggande av hyresrätter. Statsminister Fredrik Reinfeldt motiverade reformen med att man inte ”ensidigt kan gynna en boendeform”. Men redan innan stöden avskaffades var hyresrätten hårdare beskattad än bostadsrätter och egna hem. När regeringen gjorde om fastighetsskatten blev hyresrätten dessutom dubbelbeskattad. Men den nya kommunala fastighetsavgiften måste fastighetsägaren både betala skatt på den vinst som uppstår i verksamheten och för själva ägandet av fastigheten. Sammantaget är det, enligt en rapport av Hyresgästföreningen, SABO och Fastighetsägarna, 2000 kronor dyrare per månad att bo i en nybyggd hyresrätt jämfört med ett nybyggt småhus eller i en bostadsrätt.

För att få igång byggandet av hyresrätter krävs det schysstare beskattning av de olika boendeformerna, men om man dessutom vill få igång byggandet av hyresrätter som unga och studenter har råd att efterfråga krävs det dessutom riktade investeringsstöd. Enligt Boverkets prognoser kommer bostadsbyggandet att öka från dagens rekordlåga nivåer under det kommande året, men lite tyder på att det är byggandet av just hyresrätter som kommer att öka. Ett investeringsstöd för hyresrätter som är kopplat till ett hyrestak skulle i det läget skapa incitament att ställa om delar av nyproduktionen så att den blir bättre anpassad efter behoven hos unga och studenter. I det här sammanhanget är det intressant att den borgerliga regeringen uppenbarligen inser fördelarna med investeringsstöd när det handlar om att stimulera byggandet av äldreboenden – men de är inte beredda göra detsamma när det gäller byggandet av hyresrätter trots att 216 000 unga saknar en egen bostad.

Samtidigt krävs det mer än riktade investeringsstöd för att ställa om nyproduktionen av bostäder. Kommunerna måste ta ett större ansvar för att det byggs bostäder som är anpassade efter ungas och studenters behov. Kommunerna bör i betydligt högre utsträckning än idag använda ägardirektiven till de kommunala bostadsbolagen för att ge dessa i uppdrag att bygga hyresrätter med låga hyror. Det behövs också fler markanvisningar till aktörer som är beredda att bygga hyresrätter och studentbostäder. De höga parkeringstalen, som innebär att det i princip måste byggas en parkeringsplats per nybyggd lägenhet, måste sänkas radikalt eftersom de fördyrar byggandet och ofta är helt onödiga i exempelvis kollektivtrafiknära lägen. Markanvisningar till hyresrätter bör prioriteras i plan- och detaljprocesserna, och kommunerna kan också skynda på handläggningen genom att tillsätta mer resurser och detaljplanera mark på förhand.

Det behövs en comeback för den sociala bostadspolitiken. Det borde inte ha kommit som en överraskning att åttiotalets stora ungdomskullar en dag skulle börja efterfråga bostäder – på samma sätt som att vi idag vet att en ännu större ungdomskull kommer att börja söka bostad om några år. Idag tvingas unga att flytta runt mellan olika otrygga andra- och tredjehandskontrakt då många utnyttjas genom överhyror och oschyssta hyresvillkor, sova på en kursares soffa första terminen på sin nya utbildning eller helt enkelt tacka nej till studietillfällen eller jobberbjudanden eftersom man inte hittar en bostad. Ska man kunna råda bot på situationen måste staten och kommunerna börja ta ansvar för bostadsbristen.

Bostadsfrågan är helt enkelt för viktig för att politikerna ska komma undan med att lämna walk-over.