Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2010-07-12 15:07, Uppdaterad: 2011-11-02 16:11
Nu ger sig också kommunminster Mats Odell (KD) in i kamphundsdebatten och efterfrågar ett förbud liknande det som Danmark nyligen infört. Det bakomliggande resonemanget är dock som nästan alltid inte färdigtänkt och delvis också oändamålsenligt politiskt korrekt.
Hundägare med egen handgriplig erfarenhet av kamphudsproblemet
Man bör ha respekt för dem som riktar motiverad kritik mot och vill skydda sig själva, sina barn och sina mindre hundar mot större och aggressiva hundar. Detta problem bör särskiljas från en mer generell motvilja eller fobi mot hundar som ibland kommer till uttryck. I debatten om hur dessa intressen ska tillgodoses finns i huvudsak två läger - det ena anser att kamphundar är ett hundproblem och det andra hävdar att det är ett ägarproblem.
Något som talar emot ett rasorienterat förbud som det Danmark har infört och som Odell nu förespråkar är att det riskerar leda till att oseriösa hundägare går över till andra raser än de som omfattas av förbudet. Får man inte ha en pitbull eller amstaff så skaffar man sig en rottweiler eller dobermann. När också dessa raser missbrukats, hamnat i vanrykte och måste förbjudas, då går man vidare till schäfer eller boxer.
Ett annat sätt att kringgå ett rasförbud är att avla fram blandraser. Det kan bli svårt och resurskrävande att i varje enskilt fall utreda och fastställa om en hund genetiskt och därmed juridiskt verkligen omfattas av förbudet i det fall hundägaren hävdar motsatsen. Ett rasorienterat förbud innebär att olämpliga hundägarna hela tiden kan ligga steget före lagstiftaren och omvänt att seriösa hundägare med lagliga hundar felaktigt kan drabbas av förbudet.
Alla större hundraser kan med olämplig uppfostran förvandlas till aggressiva och lynniga kamphundar och många fler raser än vad som är allmänt bekant har i historien avlats fram för kampändamål. Ett rasförbud kommer därför successivt leda till att så gott som alla raser över en viss vikt och storlek måste förbjudas, varav många idag hålls som familje-, sällskaps- och brukshundar. Om man ändå vill införa ett förbud relaterat till raser och hundens egenskaper bör man vara medveten om detta och redan från början diskutera ett generellt förbud mot hundar över en viss vikt och storlek och minimera konsekvenserna för seriösa hundägare genom att exempelvis begränsa förbudet för sådana hundar till tätbebyggda bostadsområden.
Något som hellre bör övervägas är dock att ställa högre krav på hundägare och uppfödare. Om det för att få ha hund över en viss storlek och vikt krävs ett lämplighetsintyg, att man är ostraffad, att man genomgår en grundutbildning och att man regelbundet deltar i olika uppföljande aktiviteter, t.ex. lydnadskurser, då sållar man effektivt bort merparten av de oseriösa hundägarna. Om man ålägger uppfödare att kontrollera att köparen uppfyller kraven minskar också tillgången på hundar som oseriösa hundägare kan skaffa sig. Att återinföra hundskatten eller något annat liknande obligatoriskt registreringssystem för större hundar skulle också bidra till en mer ordnad hundhållning.
Ett antal personer kommer naturligtvis att nonchalera eller försöka kringgå lagar och regler, t.ex. genom att smuggla in och gömma hundar eller skriva över ägandet på bulvaner. Tyvärr är det också så att den typ av olämpliga hundägare vi har att göra med när det gäller kamphundar ofta är personer med en allmänt låg respekt för lagen. Det är inte ovanligt att en kamphund ingår som ett statusattribut bland flera hos den som är med i ett kriminellt gäng. Men det är en aspekt måste vägas in alldeles oavsett vilken typ av förbud eller regelverk man planerar att införa. Bättre lagar och regler och verktyg för polis och andra myndigheter bör ändå leda till att problemet minskar avsevärt i omfattning.
Detta leder in på en aspekt av kamphundsproblemet som ofta förbigås i debatten på grund av missriktad politisk korrekthet. Att hålla sig med kamphundar och att anordna hundkamper är ett utryck för en gangsterkultur som kommit till Sverige relativt nyligen och som utgör en del av en större och mer allmän demografisk segregationsproblematik. Problem med kamphundar återfinns i huvudsak i landets socioekonomiskt och kriminellt hårdast belastade bostadsområden. Det är rimligt att diskussionen och de konkreta åtgärder som planeras återspeglar detta. Många frågar sig säkert varför inskränkningar i hundhållning ska påföras alla generellt när de egentligen endast är motiverade för en liten och tydligt avgränsad målgrupp.
Att ett rasförbud fått dominera debatten beror på att det finns en utbredd okunskap om hundar i samhället. En utbredd uppfattning är att ett litet fåtal raser skulle skilja ut sig från hundar i allmänhet genom att ha exceptionella mördarinstinkter, låsbara käkar och andra olämpliga genetiska betingelser. Så är det inte och måste avföras som ren mytbildning. Konsekvent avel på aggressiva individer över lång tid kan ha viss inverkan på en hunds lynne men den är ändå marginell jämfört med hundägarens uppfostran av den enskilda hunden.
Alla hundar – t.o.m. Paris Hiltons lilla ”knäaccessoar” – har 99% av sina gener gemensamma med den vilda varg de härstammar från. Alla hundar kan genom träning och/eller vanskötsel göras extremt aggressiva. Det finns egentligen bara två faktorer som avgör hur farlig en hund är – hur stor den är och hur den har uppfostrats av sin ägare. Detta måste vara utgångspunkten för debatten och för de åtgärder som vidtas för att komma till rätta med det s.k. kamphundsproblemet.
Jag är för övrigt själv hundägare och en av mina hundar har vid två olika tillfällen blivit tämligen illa biten av en pitbull. Uppkomsten av dessa incidenter kan i huvudsak tillskrivas den aktuella hundens problematiska bakgrund hos tidigare oseriösa ägare samt att den unga dam som räddat hunden från dessa omständigheter och vid olyckstillfällena var ägare till den inte riktigt var vuxen uppgiften att handha en hund av det slaget.
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




9 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Jag håller med dig men tror samtidigt inte att problemet ligger hos uppfödare/kennlar, där finns det ett sunt tänk kring nya hund ägare.
Jag tror att man måste se till vart dessa problem börjar.
ex. blocket.se hur många tänker inte att man bara ska sälja till seriösa personer med god hundkunskap, men en kull på 10 valpar vad händer när man inte får iväg 5 av dem jo man struntar i vilka som köper bara man blir av med dem.
Man borde kanske kolla på om man ska få sälja hundar hur som helst och av vem som helst?.
henrik munktelius: Jag säger inte att problemet finns hos de seriösa kennlarna och uppfödarna, lika lite som det ligger hos de seriösa hundägarna. Vad jag efterlyser är lagar och regler som gör att det inte vid sidan av de seriösa kan existera mindre seriösa och helt oseriösa personer i alla led i hundhållningen i Sverige. Med ett bättre regelverk kan man t.ex förhindra sådan oseriös försäljning av hundar på Blocket som du nämner.
.
I huvudsak handlar min artikel dock om det fruktlösa att fokusera på ett fåtal raser. Det ger möjligen en tillfällig effekt och det kanske är vad som gagnar Odell som i likhet med övriga kristdemokrater letar efter en valfråga i ett mycket dåligt opinionsläge.
.
Men som jag skriver i rubriken - kamphundsproblemet förtjänar en bättre analys än vad som är kortsiktigt partipolitiskt motiverat ett valår
….23 U.S. fatal dog attacks occurred in 2008. Pit bull type dogs were responsible for 65% (15). Pit bulls make up approximately 5% of the U.S. dog population. http://www.dogsbite.org/bite-fatalities-2008.htm
"Pit bull, Rottweiler, Akita or Chow. Most fatal dog attacks are by pit bulls. In 2008, 65% of the fatalities were by pit bulls. " http://www.dogbitelaw.com/index.html#scale
http://www.dogsbite.org/bite-fatalities-2008.htm
återigen en kamphundskramare som på fullaste allvar verkar tro att någon vettig människa går på " alla hundar kan vara/göras agressiva" argumentet.
Visst kan du träna en bijon frisse till att vara agressiv och attackera allt som kommer i dess väg, men KONSEKVENSEN av den hundens attacker blir inte stora. Därmed har argumentet " alla hundar kan vara agressiva" ingen bäring. Om alla hundar vore lika farliga varför ser vi inte gäng i förorten beväpna sig med labradorer då?
En orvtjaka, pitbull eller dyl däremot har en käkstyrka 5-25 gr en vanlig schäfers, de har ett avalt attackbetende som är mycket mer agressivt uthålligt än en schäfers och de har också avlade egenskaper som gör att de inte slutar attackera lika enkelt som en "vanlig" hund. Förutom käkstyrkan så har många av dessa raser också en annan muskel och nackstyrka, det gör att den inte bara biter hårdare och djupare utan också sliter ut kött, hud och senor med en helt annan kraft.
Så nej Mats, du har fel, det är inte bara storleken som är avgörande.
Och du faller också in i kamphundskramarträsket genom din andra argumentation, den att man då skulle kringå rasförbudet genom avel av nya raser. Det är möljigt kanske tom troligt, MEN förbudet utgör likväl ett hinder, och i sådant fall är det väl bara att sätta en procentsats på hur mycket av en viss ras en hunds genetiska sammanställning /stamtavla får utgöra. OCH samtidigt ålägga hundägaren bevisbördan, samt polisen rätten att beslagta/avliva hunden i tveksamma fall. Det är ändå bara de som är intresserade av att kringå förbudet som skulle ägna sig åt de här avelstekniska varianterna.
peter larsen: Nej jag har inte fel och du drar ned diskussionen på dagisnivå genom att påstå att jag skulle sagt att småhundar som bijon frissé skulle vara farliga. och att jag är kamphundskramare.
.
Min tes om att stora hundar är potentiellt farliga hundar stämmer i allt väsentligt. Det har inte särskilt stor betydelse att käktrycket hos en ras är högre än hos en annan. Det är som att jämföra en Colt 45 Magnum med en 38:a - 38:an räcker för att du ska dö. Hur mycket overkill du har är tämligen ointressant. Att förbjuda innehav av 45:or men tillåta innehav av 38:or är därför en meningslös vapenpolitik. Knallpulverpistoler kan man dock riskfritt tillåta
.
På samma sätt förhåller det sig med hundar över en viss storlek och därför finns det också¨många raser som står på tur att ersätta pittbull, amstaff, argentinsk dogo osv om dessa skulle förbjudas. Att exempelvis schäfer, rottweiler och doberman är tillräckligt farliga bevisas väl av att de under lång tid använts som vakt-, skydds., väktar- och polishundar och det finns många fler raser som räcker till mer än väl, lägre käktryck till trots. Och med avel kan man få fram ännu fler.
.
Problemet med kamphundar finns men det åtgärdas inte bäst med ett rasorienterat förbud. Precis som med designer drugs kommer då de oseriösa att ligga steget före lagstiftningen. Du pratar om genetiska procentsatser som ska kontrolleras och att lägga bevisbördan på ägaren. Då uppstår precis detta att samhället ligger efter buset och att omvänt seriösa hundägare orättvist kan hamna i garnet.
.
Tungrott, byråkratiskt och resurskrävande.Odells utspel är ett spel för gallerierna och vare sig han eller du har tänkt efter ordentligt.
Du baserar din statistik på dogbitelaw Är det verkligen tilförlitliga siffror?? denna statistik baseras på clifton data
Vad är clifton data??
Clifton data är sammanställda uppgifter i media om hundbett som ansågs antingen "dödsfall eller
lemlästning "över en 24 års tidsram som anges av "ras". ( Clifton redogör ej graden av ”lemlästning” är det ett stygn i fingret eller ett förlorat finger ) Clifton mixar blandraser med rasrena hundar, han har även några egna ”raser”
Clifton använder dessa data för att försöka" bevisa "att pit bull är farligare än andra raser.
Det intressanta är dock när man undersöker andra källor, t.ex. DogBite Law. Du kommer att notera att enligt deras uppgifter, nästan 800.000 hundbett PER ÅR, är tillräckligt allvarliga för att kräva sjukvård. Cirka 368.000 offer kräver ett besök på akuten.
Så under 24 års tidsram då Clifton data dras, har det varit cirka 8,8 miljoner
hundbett som krävt ett besök på akuten, samt enorma 19 miljoner bett som krävt medicinsk
uppmärksamhet.
Clifton: s data (tidningsklipp) omfattar 2.209 bett.... eller ,025% av alla hundbett som krävt ett besök på akuten
Klart är att Clifton: s uppgifter innebär ett statistiskt försumbart antal hundbett som krävt akutvård! Varför är det så få registrerade i Clifton´s ” statistik” ?
Ja, i många fall i de tidningsklipp som Clifton läser, innefattas inte hundras. Många kastas
baserat på Cliftons beslut att attacken inte var tillräckligt allvarlig för att inkludera.
Detta baserat till 100% från hur tidningen rapporterade olyckan. Clifton besöker aldrig något av offren, för en verklig känsla av händelsen och skadan.
Det finns mängder av exempel på tidningsartiklar som överdrivit händelsen och skadan.
Media är inte objektiv i sitt urval. Media gör alltid en kommersiell nyhetsvärdering. Även i Sverige!
Dessutom, varje hund angrepp som sker rapporteras inte av media - i själva verket bara en liten bråkdel av en procent av dem är.
Att använda rapporter i media är missvisande ... Det finns gott om andra skäl varför!
Clifton's data är helt klart bara en bråkdel, av de totalt sett betydande betten.
Varför ”pit bull” dyker upp i så höga nummer på Clifton´s lista beror på selektiv integration.
Media rapporterar ”pit bull” attacker med mer regelbundenhet!
Clifton är partisk mot denna grupp av hundar, och får honom att ta med fler som "lemlästning" och avföra de av andra raser lättare.
Clifton´s data är inte ens information, det är missinformation!
Alla myndigheter och organisationer i USA avfärdar Clifton
henrik munktelius: Jag är inte bekant med den där statistiken men man kan ju med fog påstå att om den baseras på vad tidigarna skriver så är det klat missvisande. Skador orsakade av vissa raser har ju sedan kamphundsporblemet blev medialt mycket större nyhetsvärde än skador som andra hundar orsakat.
.
Men statistiken är dessutom ointressant. Ingen förnekar att kamphundarna idag utgör ett problem och att de i förhållande till sit antal är överrepresenterade. Men detta beror ju just på att dessa raser har valts ut av de oseriösa och ofta kriminella hundägarna. Om vi förbjuder dessa raser och dessa ägare går över till andra raser så kommer i stället de raserna att vara överrepresenterade i statistiken.
.
Går vi tillbaka 30 år i tiden, innan kamphundsproblematiken fanns, så var det missbrukarnas lynniga schäferhundar som var det stora hundproblemet. Att dra slutsatser om att förbjuda vissa raser med utgångspunkt från aktuell skadestatistik kan endast som bäst ge en tillfällig effekt men på sikt är det fruktlöst så länge det finns andra raser att tillgå för de oseriösa ägarna. Problemet måste således angripas från ett annat håll - med högre krav på ägare och uppfödare eller också generella förbud mot raser över viss vikt ochs storlek
.
Eftersom problemen i huvudsak är koncentrerade till de hårdast socioekonomiskt belastade bostadsområdena bör man också överväga selektiva förbud mot hållning av stora hundar i dessa områden. Det kan uppfattas som politiskt inkorrekt och diskriminerande men verkligheten måste få styra mer än politisk korrekthet - angrip problemet regionalt där det finns men låt hundägarna fortsätta ta ansvar där detta hittills har fungerat bra.
En konstig diskurs som ofta när det gäller hundar/hundägare. Inom all biologisk forskning har man accepterat att såväl arv som miljö bidrar till utfallet av egenskaper hos en individ. När det gäller farliga hundar är det således motiverat med åtgärder som begränsar negativa inflytanden av BÅDA dessa faktorer. Således: Bort med hundar som har en genetisk belastning som ger farlighet, samt tydligare krav på hundägare som inte hanterar sina hundar. Hundar som varit farliga och hotfulla mot andra kan med dagens lagar inte begränsas effektivt, ofta därför att hundägarna inte genomför de begränsningsåtgärder i form av koppling, munkorg och instängning som föreläggs dem. En snabbare väg beslut om att hundägare blir av med hundar som ställt till skada skulle kunna strama upp vissa ägares förhållningssätt och minska skaderisken.
Allt kan kringgås, licenskrav genom slarv och korruption, rasbegränsning genom avel. Men detta får inte hindra att ågärder för kontroll av detta farliga vapen införs. För att ta ytterligare liknelser från vapenvärlden: luftpistoler och paintball är inte lika farliga som 45:or och 38:or och är därför tillåtna utan licens. Till och med knivförbud på allmän plats har ansetts motiverat. Heja Mats Odell.