Folkpartiets blåklint har blivit grå

I sommartid står blåklinten stolt i vårt land. Trots att den ökade användningen av bekämpningsmedel i många fall har tvingat bort blåklinten från fälten, från dikesrenarna och från trädgårdsrabatterna, så är den fortfarande en blomma som i sommartid skänker många människor glädje.

På tåget mot Skåne genom de svenska skogarna och bort från den politiska drabbningen vid Almedalsparken i Visby är blåklinten det som tydligast etsat sig fast i mitt minne. Som symbol för det liberala Folkpartiet tycks den ha bytt färg från blå till grå. Från att ha varit ett parti som kämpade för skyddet av naturen och dess mångfald har Folkpartiet i den praktiska politiken tagit steget tillbaka i nästan samtliga miljöfrågor.

Det liberala partiet har genom tiderna varit det parti som stått naturvården närmast. Tillsammans med miljöorganisationer som Naturskyddsföreningen har partiets anhängare sedan dess födelse 1902 kämpat för att inrätta fler nationalparker och reservat, att fridlysa hotade växter och djur och för att höja kunskapen om naturens värde hos allmänhet och ansvariga politiker.

Under Almedalsveckan i år fördes diskussionerna om behovet av höjda anslag för skogsskydd och en mer omfattande hållbarhetspolitik ofta på seminarier som arrangerades av liberala nätverk. Under ett seminarium som anordnades av det liberala magasinet Neo formulerade Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand något som kännetecknar synen på naturen i liberala kretsar: “Naturen är inget vi ärvde från våra föräldrar, utan något vi lånar från våra barn.” Den nyliberale tänkaren Johan Norberg instämde.

Gröna liberaler, ett nätverk inom Folkpartiet som samlas kring idén att en liberal politik måste skydda och förvalta naturen för framtida generationer, ordade dagligen under veckan värdefulla seminarier om biologisk mångfald, hotade arter och naturens ekonomiska värde. I ett litet kontor på S:t Hansgatan i Visby fördes värdefulla diskussioner kring hur vi ska hantera vår tids största utmaning - att stoppa naturens snabba förfall och rädda de kollektiva nyttigheterna i form av ekosystemtjänster.

Seminarierna om en grönliberal politik blev tyvärr varken uppmärksammade eller välbesökta. Tvärtom. Miljöfrågan förde en mycket tillbakadragen roll i årets Almedalen.

Tydligast är att de gröna liberalerna inom Folkpartiet har förlorat striden. Partiledare Jan Björklund berörde knappt frågan om miljö eller naturskydd under sitt tal i Almedalen. Fokus låg istället på de som han kallade “framtidens idéer” - exempelvis kravet på en ut och gå-garanti för pensionärer inom äldreomsorgen.

Folkpartiets talesperson för miljöfrågor, riksdagsledamot Anita Brodén, meddelade att Jan Björklund lovat henne att avsätta en heldag för att diskutera miljöpolitik - men först efter valet. Innan valet ska förmodligen all tid läggas på att kritisera oppositionens förslag.

Hur har denna omvandling från grön- till gråliberalt parti kunnat ske utan ett internt upplopp för den gröna politiken?

I flera avseenden är vi på väg baklänges i Sverige. Naturskyddsföreningens granskning av den borgerliga regeringens naturvårdspolitik under den gångna mandatperioden visade att den grönliberala delen av regeringskoalitionen inte haft något inflytande över den politiska utvecklingen. (DN Debatt 6/4-2010) Folkpartiet har tillsammans med övriga regeringspartier istället satt det privata ägandet före medborgares önskan om att värna naturen för kommande generationer.

Denna politik kommer i förlängningen att påverka det svenska välståndet, som till stor del bygger på våra naturresurser. Den goda tillgången på råvaror som skog och malm tillsammans med vattenkraftens energikälla har varit och är fortfarande en grundpelare i svensk tillväxt och välfärd.

Själv är jag uppvuxen i en familj med starka rötter i den grönliberala delen av Folkpartiet. Som liten handlade semestern mest om segling, fjällvandring, bärplockning och skärgårdsliv. Med goda och gröna minnen pratade vi ofta om min farfar Bengt Junker, chef för Sveriges scoutkår på 1950-talet och invald 1964 till riksdagens andrekammare för Högerpartiet under den liberale partiledaren Gunnar Heckscher, en post han tvingades avgå i förtid från på grund av sviterna efter en svår hjärtattack. Naturvårdspolitik har alltid varit centralt under våra familjemiddagar.

Det är därför med stor sorg som jag konstaterar att Sverige inte lyckats med det politiska målet att hindra förlusten av naturens mångfald till 2010. Dag för dag blir naturen fortfarande fattigare.

Årets Almedalsvecka visade att naturkärleken i Folkpartiet har vissnat och blivit grå. Det liberala partiet strider inte längre för skyddet av värdefulla biotoper.

Det är inte rätt att skylla naturens förfall på Folkpartiet. Fast det är värt en fundering över hur det kan fortsätta pågå med partiets tysta acceptens.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25641

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Ptja, vad säger man. Det mest uppseendeväckande är att det numera konservatistiska Folkpartiet kallas för liberalt ännu. Jag misstänker att tillägget "liberalerna" kommer att "råka" försvinna inom en inte alltför avlägsen framtid...

Permalänk | Anmäl #1 B Henrik Jonsson, 2010-07-11, 20:18

Som liberal och medlem i Folkpartiet - Liberalerna känner jag mig ganska sorgsen över att partiet i så många avseenden tappet kompassriktningen till en liberal politik. En sådan präglas framför allt av att lagar med förbud syftar till att skydda medborgarna från skada och övergrepp såsom stöld, hot , våld etc. och trafikregler som skyddar oss, liksom miljöskydd för allas vår (och våra barnsbarns framtid )och skydd mot farliga produkter. Frivilliga överenskommelser inomdet civila samhället, som inte skadar någon skall ligga utanför den lagstiftande maketen. Staten ska vara begränsad men effektiv inom sin legitima sfär. Partiet under Björklunds ledninge har gått i en delvis nyliberal högerriktning, delvis i en statsinterventionistisk riktning. Det mest utmärkande exmplet är utbildningspolitiken där Björklund valt att i likhet med de minst utvecklade länderna i världen föreskriva lärarutbildningens innehåll på minesteriell nivå i stället för att utvekla genom den akademiska fiheten och att från ministernivå gå in i detaljer om skolans inre arbete i stället för att respektera det liberala styrsystem vi har och stimulera till utveckling av resulatstyrningen genom lokal skolutveckling .Nej i stället är statsintervention medicienen. Björklund har valt att ägna sig åt utspelspolitik utan att ha på fötterna i frågorna och försöka knipa lättköpta politiska poäng. Det är inte i linje med den intellektuella traditionen inom liberalismen.Jag tror (som Svenne Junker antyder) att det behövs en ideologisk debatt inom partiet för att många av oss missnöjda medlemmar som vill hålla kvar en god social liberalism ska känna oss hemma i Fp-liberalerna.
Göran Linde

Permalänk | Anmäl #2 Göran Linde, 2010-07-12, 18:54