hyckleri och dubbelmoral

För att skingra alla tänkbara missförstånd vill jag bestämt hävda att om Sverige Demokraterna tycker jag inte. Men jag tycker väsentligen mycket sämre om det hyckleri och den opportunism som griper om kring sig i den politiska rapporteringen och debatten inför valet.
Sverige Demokraterna får i flera opinionsundersökningar mellan tre och fyra procent. Skulle man i något mätresultat kunna skymta en möjlighet att de, SD, skulle kunna ta sig in i riksdagen, förfasar sig alla.
Däremot är det ingen som ens kommenterar Vänsterpartiets siffror. Vänsterpartiet, f.d. Vänsterpartiet Kommunisterna är ett extremt parti på vänsterkanten, men av någon outgrundlig anledning accepterat i det svenska politiska landskapet. Lars Ohly gjorde en läpparnas bekännelse för några år sedan, från en dag till en annan var han inte längre kommunist. Och det förväntades vi alla tro på.
Det faktiska är att Lars Ohly och hans partikamrater har en politisk övertygelse som vilar på en kommunistisk värdegrund. Jimmie Åkesson och hans trogna beskylls för att ha fascistiska böjelser. I båda fallen politiska värderingar som vi i Sverige bestämt borde ta avstånd ifrån, men nu är det besynnerliga att man accepterar Ohly och inte Åkesson.
Det är känt att Sverige drev kraftigt åt vänster under Olof Palmes ministär. Efter 68-vänsterns dominanta manifestationer grep en politisk klarsyn omkring sig i Europa, i alla länder utom Sverige. Även om idealisterna kunde hävda positiva drag i den kommunistiska teoribildningen förskräckte empirin.
Inte i något enda land på jorden där kommunismen varit den statsbärande ideologin har det resulterat i annat än ond bråd död och obeskrivliga lidanden.
Listan kan göras lång på kommunistiska diktatorer: Stalin, Mao, Castro, Pol Pot, Tito, Ceausescu bara för att nämna ett fåtal. Listan på otäcka företrädare för fascism och nazism kan likaledes göras lång, Pinochet, Franco, Hitler, Mussolini med flera.
Lars Ohly hävdar att Vänsterpartiet är ett demokratiskt parti.
Enligt den kommunistiska traditionen tillåts inga andra partier än det kommunistiska. Så är det fortfarande i Kina, på Kuba, i Nordkorea till exempel.
Grundprincipen för demokrati är flerfald, öppenhet, åsikts- och mötesfrihet, tryckfrihet mm. Grundläggande principer som är främmande för alla extrema åsiktsriktningar, vare sig de uppträder till höger eller till vänster.
Det är därför förunderligt att Mona Sahlin, Maria Wetterstrand och Peter Eriksson kan sänka sig så djupt att de enbart av maktstrategiska skäl bildar en samlad opposition med Lars Ohly. För att det kan ju rimligen inte finnas något annat skäl än att till varje pris vill vinna valet. Utan VP(K) är det sannolikt utsiktslöst.
Jag kan bara tänka mig vilka ramaskrin som skulle uppstå om alliansen tog Sverige Demokraterna under sina vingar.
Sammanfattningsvis, det borde ligga i varje sunt tänkande människas intresse att lyfta på visiret, begrunda och ta avstånd från extrema politiska partier. De måste få finnas, men de behöver nödvändigtvis inte respekteras. (fritt efter Voltaire)
I alla avseenden måste de hanteras på ett neutralt och objektivt sätt av media.