En modern arbetslinje behöver starka fackförbund

Det svenska arbetslivet har förändrats. Men det som har hänt berör inte bara Sverige. Vi ser just nu enorma, strukturella förändringar i ekonomier runt om i världen. Den globala konkurrensen har pressat upp kompetens- och produktivitetskraven för såväl enskilda människor som för hela länder.

Det ställs allt högre krav på flexibilitet, produktivitet och utbildning. Det slår obönhörligt mot företag som inte klarar sig i konkurrensen, men sorterar i allt högre grad även ut människor som inte anses motsvara kraven. Arbetslivet präglas av en allt snabbare omställningstakt, men också av nya möjligheter till jobbskapande och tillväxt, om vi tar utmaningarna på allvar.

Även arbetskraften har förändrats. Allt fler är bättre utbildade vilket ger större chanser på arbetsmarknaden. Men trots det fastnar många i arbeten de inte vill ha. Allt fler människor, också i medelklassen, har erfarenhet av arbetslöshet och sjukdomsfrånvaro. Allt fler är föräldralediga eller vill kunna förena sitt arbetsliv med ansvaret för barnen. Allt fler byter jobb oftare än förr - frivilligt eller ofrivilligt. Allt fler har utländsk bakgrund. Arbetskraften är helt enkelt mer sammansatt än någonsin tidigare.

Även om arbetslivet har förändrats, så har det inte moderniserats i samma takt som arbetskraftens behov. När arbetskraften har blivit allt mer sammansatt, då har arbetsgivarnas svar blivit ett sökande efter mer uniformitet. Trots att allt fler har egen erfarenhet av sjukfrånvaro eller arbetslöshet har arbetsgivarnas reaktion blivit en allt tuffare utgallring av sökande och anställda - det vi i TCO kallar jakten på superarbetskraften.

Allt detta utgör ett skifte som vi redan börjat se konsekvenserna av, och som vi kommer att leva i under många år framöver. Detta skifte har ställt oss inför nya utmaningar, nya problem att lösa. För det behöver vi nya verktyg. Vi har fått ett modernt arbetsliv, en modern arbetsmarknad och en modern arbetskraft. Nu behöver vi en modern arbetslinje om företagens allt tuffare krav ska kunna matcha arbetskraftens allt mer komplexa behov.

Dessvärre ser vi att begreppet arbetslinje har förfuskats och förvanskats allt mer. Både av tidigare socialdemokratiska regeringar och av den nuvarande alliansregeringen. Och det duger inte om vi ska klara våra stora jobbutmaningar.

Arbetslinjen är ett levande begrepp och inte ett ord med en enda innebörd. Arbetslinjen är helt enkelt den uppsättning verktyg vi har för att säkra välfärden, ta tillvara på utvecklingskraften och skapa förutsättningar för människors deltagande i arbetslivet. Verkligheten anpassar sig inte efter den arbetslinje sittande regeringar gillar, utan det är arbetslinjen som måste anpassas till verkligheten. Misslyckas vi med detta kommer vi inte heller att kunna betala för den välfärd vi vill ha och behöver.

Att bygga upp en modern arbetslinje för dagens och framtidens arbetsmarknad, görs knappast genom blockskiljande strider och knappa röstmajoriteter i Riksdagen. Frågan är både så svår och så viktigt, att det kommer att kräva en blocköverskridande samsyn, åtminstone kring grunderna. Jag menar inte att vi har alla svar - det är just i diskussionen om hur vi balanserar krav och rättigheter, plikt och utveckling, stöd och incitament, som vi skapar en modern arbetslinje, som kan klara omställningen av arbetslivet utan att människor faller ur till bestående arbetslöshet.

Det arbetslinjen handlar om är hur vi ska kunna skapa drivkrafter för enskilda att arbeta och samtidigt skapa förutsättningar för alla att få ett arbete. Om hur vi ska kunna överbrygga motsättningen mellan arbetslivets allt hårdare krav och människors faktiska arbetsförmåga.

Denna moderna arbetslinje har TCO försökt formulera i en rapport som presenteras i Almedalen i veckan. Det handlar både om att individen är skyldig att försörja sig själv om det finns förutsättningar för detta, och om att skapa förutsättningar för detta om dessa saknas. Det handlar om att skapa fler nya jobb än de gamla som slås ut, och att vi kan klara den omvandlingen utan att människor far illa. Och det handlar om att skapa förutsättningar för att de nya jobben är bättre och mer klimatneutrala än de gamla. I utmaningen ligger i att få till stånd full sysselsättning med hög produktivitet, öka antalet år i arbetslivet och minska det faktiska utanförskapet.

Detta kan bara åstadkommas om vi investerar i människor och förnyelse. Det måste genomsyra flera politikområden, och kräver investeringar för många miljarder. Det är ingen tvekan om att det blir kostsamt, men vi har inte råd att avstå.

Sedan 80-talets slut har den svenska ekonomin knappt kunnat skapa några nya jobb netto. Perioder av jobbskapande har avlösts av lågkonjunkturer som snabbt raderat ut jobbuppgångarna. Varje ny kris har tenderat lagra på nya grupper av långtidsfrånvarande.

Den nuvarande jobbkrisen riskerar att ytterligare försämra läget. I genomsnitt var över 400 000 arbetslösa under 2009. För närvarande är närmare 150 000 personer långtidsarbetslösa. Antalet personer som helt lämnade arbetskraften ökade med över 60 000 år 2009. Antalet heltidsarbetande har minskat. Över 300 000 personer arbetar mindre än vad de önskar. Antalet personer enligt regeringen tidigare definition av utanförskap är högre nu än innan förra valet.

Att arbetslinjen inte fungerar bättre än så är det ett gigantiskt problem när det gäller att möta de utmaningar Sverige står inför. Och det duger inte att skylla misslyckandet på krisen. Arbetslinjen måste klara av att ekonomin inte alltid har högkonjunktur utan att vi tappar bort tiotusentals människor i nedgångarna.

Om vi ska nå målet att 80 procent av befolkningen mellan 20-64 år ska vara sysselsatta måste vi skapa mer än 250 000 fler jobb netto fram till år 2020. Även om vi kommer att få uppleva fler kriser under den perioden. Hela nettoökningen av arbetskraften fram till år 2020 kommer att bestå i utlandsfödda. Ett arbetsliv som diskriminerar utlandsfödda som vi gör nu kommer inte att klara sysselsättningsmålen.

TCO har nyligen låtit Novus Opinion ställa frågor till allmänheten om hur jobbpolitiken borde se ut och svaret är klart. Mer kvalificerad utbildning till arbetslösa och mer pengar till vård, skola och omsorg för fler jobb. Frågorna som ställdes var: Vilka åtgärder bör vidtas gentemot arbetslösa personer och vad ska politikerna göra för att skapa fler arbeten?

Att ge arbetslösa kvalificerad yrkesutbildning är den åtgärd som flest, 74 procent av de tillfrågade angav. Hårdare krav på arbetslösa och fortsatt dålig ersättningsnivå i A-kassan får litet stöd hos allmänheten, bara 20 respektive 8 procent tyckte att det var bra åtgärder gentemot arbetslösa.

Det här visar att svenska folket vill ha mer kvalificerad utbildning - inte lägre ersättning som rätt medicin för de arbetslösa. När det gäller jobbskapande åtgärder vill hälften av de 1000 tillfrågade se satsningar på kommunerna för att få fler lärare och personal i äldre- och barnomsorg. Bara 14 procent såg sänkta inkomstskatter som en jobbskapande åtgärd och endast 1 procent ansåg att lönesänkningar är en väg till fler jobb.

När jobbskapandet över en 20-årsperiod i Sverige varit närmast obefintligt räcker det inte med att arbetslinjen ökar antalet personer som tvingas söka arbete - vi måste också ha en politik som skapar fler jobb att söka.

När arbetsgivarna jagar en superarbetskraft och personer som varit arbetslösa länge eller har sjukdom i bagaget hamnar sist i jobbkön, hjälper det inte att pressa dessa med tuffare krav och lägre ersättningar - vi måste i högre grad hjälpa dessa personer med utbildning, praktik och rehabilitering.

Ska detta fungera måste den svenska partsmodellen vara stark. Vi behöver en hög facklig organisationsgrad och en samverkan mellan fack och arbetsgivare som gör att företagen klarar av globaliseringen, men också att vi kan få ökad köpkraft och lägre arbetslöshet. Vi behöver en bättre balans mellan rättigheter och krav i ersättningssystemen, som inte bara handlar om att snabbt acceptera ett ledigt jobb, utan också till att kunna upprätthålla kvalifikationer mellan två arbeten. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som är mer utbildnings- och omställningsinriktad. Vi behöver skapa en utbildningsgaranti för unga upp till 25 års ålder. Nästan var fjärde ung saknar fullgjord gymnasieutbildning vilket är ett väldigt stort hot mot alla former av arbetslinje.

Det behövs massiva satsningar på studiefinansieringsmöjligheter för yrkesverksamma, inte minst för att rörlighet och matchning på arbetsmarknaden ska fungera. Våra nordiska grannländer drar ifrån och vi i Sverige gör för närvarande ingenting på detta område . Att bygga system som gör att vuxna kan sadla om, lämna yrkeskarriärer och jobb som stagnerat och ta nya kliv i arbetslivet blir allt viktigare för att möta struktur- och konjunkturkriser.

Vi måste börja rehabilitera sjuka och skadade - inte bara ställa krav i en fiktiv rehabiliteringskedja utan resurser till just rehabilitering.

Listan kan göras lång på sådant som saknas i en fungerande arbetslinje. Men
viktigast av allt är att arbetslinjen aldrig kan bli stark, om den inte bidrar till att skapa fler nya jobb än de gamla som försvinner.

En modern arbetslinje är i hög grad en utbildnings- och kompetenslinje. En sådan arbetslinje går det inte att spara sig till. Den kräver investeringar!

Den kommer att kosta många miljarder för investeringar i jobbskapande, i utbildning och till enskildas och företags utveckling. Att avstå kommer att leda till ännu fler utanför arbetsmarknaden, förslösade ekonomiska och mänskliga resurser.

Sture Nordh (3 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25541

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Nej tack till dylikt förhärligande av fackföreningsväldet, det är och har varit alldeles tillräckligt stort för att göda sina väbetalda pampar. Vad många vill se är ett minskat fackligt inflytande, utan blockader och bannlysningar i strid med EU:s författning.

Permalänk | Anmäl #1 Ebbe Cederblad, 2010-07-08, 11:51

Det kan inte liga på regeringen att se till att föreningar för fler medlemmar.

Skall den utveckling som påbörjats kunna vända måste facken börja med att acceptera att de har problem. De måste göra sig mer attraktiva.

Bara genom att ha lyssnat på ekots lördagsintervju av kommunals nya ordförande, som inte vet om det hor hon eller Måna som är ordförande. Förstår man att facket tappar medlemmar.

Facken måste börja jobba för sina medlemmars bästa. Inte för att ha en Socialdemokratisk regering.

Fack föreningarna måste bli politiskt obundna, då skulle de göra sig mer attraktiva. Det finns inte 50% socialdemokratisk väljare i detta land längre.

Permalänk | Anmäl #2 Daniel Ekström, 2010-07-08, 16:37

Det måste skapas fler jobb om arbetslinjen skall överleva och det behövs en mer dynamisk arbetsmarknad. Jag instämmer med att det under de senaste decennierna knappast har varit någon nettoökning av antalet arbetstillfällen, frågan är om det inte snarare rör sig om en minskning..
Sveriges arbetsmarknad är oerhört trög, mycket beroende på den lagstiftning som knappast har förändrats mer än marginelt under de sista tjugo åren.
De nya jobben kommer knappast att skapas hos Volvo, SAAB, Skanska, Atlas-Copco eller något annat av de stora elefanterna. Istället ligger framtiden de många små och medelstora företagen som befolkas av entreprenörer och visionärer som vågar lyfta blicken från excel-arket och titta framåt.
Årets val står i prktiken mellan Alliansen och den rödgröna röran. Inget av alternativen är speciellt tilltalande och SD saknar helt någon annan politik än att vi skall stoppa all invandring.
Alliansen styrs av nästan enväldigt av moderaterna som i sin tur styrs av storföretagens lobbyister. De andra partierna utgör bara en legitimitetssvans som hänger med.
Den Rödgröna röran är inte mycket bättre även om det ser tilltalande ut. Arbetstillfällena skall komma från den offentliga sektorn och ett ltet antal stora företag där varje företag har ekonomi nog att anställa minst en facklig företrädare på heltid.
Det enda partiet som förtjänar mitt stöd är Centerpartiet, för de är de enda som slåss för småföretagarna. Att sedan de navelskådande ÅsaNisseMarxisterna lämnar partiet och sätter sig i knäet på Maria Wetterstrand gör inte saken sämre.

Permalänk | Anmäl #3 Ulf Malmros, 2010-07-08, 18:11

TROR jag INTE på? Efter alla skandaler om att Fackförbund bara ser till sina egna och inte FOLKET. Den visan går jag inte på, varför jag inte är medlen i något fackförbund längre.

Permalänk | Anmäl #4 KarinAndersson, 2010-07-08, 18:30

Just det, HUR? Kanske behöver våra valda politiker tänka över vart kostnaderna går? Att utförsäkra sjuka/mindre vård till omsorg/vård och skola, till vilken nytta?
Med tanke på att det går MINST 5 miljarder per år till invandring som inte har asylskäl? Tål att tänka över i Valtider.

Permalänk | Anmäl #5 KarinAndersson, 2010-07-08, 18:45

Moderaterna går till val som Sveriges enda arbetarparti. Vi ska satsa på att försvara arbetslinjen basunerar de ut. Jag är så trött på alla lovord kring arbetslinjen och tycker att det är hög tid att lyfta hur den verkligen ser ut och vad den lett till. För tittar man närmar på hur den linjen fungerar i praktiken ser man tydligt hur sista steget, fas-3 sätter människor i arbete utan lön och utan möjlighet att starta eget eller vidareutbilda sig. Ett modernt slaveri för ett bidrag som är 65 % av a -kassan där max är 465kr/dag och mini är 223 kr/dag. Det här bidraget har man för 40 tim/arbetsvecka och med rätt till 4 veckors ledighet/år. Man är bunden till det här avtalet som inte är förhandlingsbart tills man hittar ett jobb med lön.

Arbetsgivaren som tar emot en arbetssökande i fas-3 får en ersättning på 225 kr/dag för besväret, alltså mer än lägsta ersättningen för den som jobbar i fas-3… Självklart utnyttjar arbetsgivare den här möjligheten. Min arbetsplats har 9 st st fas-3 arbetare som drar in 45 000 kr/mån till arbetsgivaren för att de får vara där och arbeta utan lön. Plus de finns ett 10-tal till som arbetar utifrån något annat bidragssystem. Sammanlagt utgör de runt 30% av den totala arbetsstyrkan och de utför precis lika kvalificerade arbetsuppgifter som de fastanställda. Det här faktumet är helt obegripligt för mig och jag kan inte förstå hur den här arbetsmarknadspolitiken kan leda till arbete. För självklart väljer en arbetsgivare gratis, kunnig och kompetent personal som ger dem den nätta summan av 5000 kr/mån istället för att behöva betala personal. Där jag jobbar gör fas-3 arbetarna dessutom arbeten som måste göras, det är alltså inte frågan om något ”grädden på moset jobb” som det så populärt brukar kallas att fas-3 jobb ska innebära. Visst, man kan tycka att skattebetalarna har rätt att kräva någon form av motprestation av de som är arbetslös länge, men den här åtgärden stigmatiserar bara och ökar klyftorna i både samhället och ute på arbetsplatserna. Ge åtminstone de som jobbar i fas-3 arbetsgivarens dagpenning. Jag är också övertygad om att människor i fas-3 utnyttjas av alla slags arbetsgivare…

De flesta politiker pratar mer om arbetslösheten än med de arbetslösa men i facebook gruppen "Vi tycker att Fas 3 i jobb o utvecklingsgarantin är förnedrande!" gör några av de drabbade i alla fall sin röst hörd.

Permalänk | Anmäl #6 Annika Marusarz, 2010-07-09, 08:59

Hur ska utbildning av personer utan begåvning hjälpa?

Nej, orsaken till massarbetslösheten är att vi har för mycket folk i Sverige och det behöver man inte vara Nobelpristagare i fysik för att förstå orsaken till.

Så här ser det ut där Sture Nordhs parti fått styra: http://www.val.se/val/val2006/slutlig/R/valdistrikt/12/80/0902/roster.html

Permalänk | Anmäl #7 Bo T, 2010-07-09, 13:14

Also, consider a style andChloe outlethemline length that willChloe bagsenable you to wear the dress Chloe totesfor season after season chanel handbagswithout it seeming out of chanel outletstyle or tired. If you're chanel bagsthe measurements of themonclerwedding dress is included inmoncler jacketsthe description. Also, themoncler coatsIf you're looking for elegant shoes, Diesel women's shoes won't disappoint

Permalänk | Anmäl #8 apple889, 2010-07-10, 02:42