Var finns den mångkulturella infallsvinkeln hos de svenska riksdagspartierna?

Frågan som cirkulerat i medierna under de senaste veckorna har handlat om huruvida Alliansregeringen kommer att sitta kvar under nästa mandatperiod, eller inte. Opinionsmätningarna skiftar när det segrande blocket ständigt utropas. Detta är förstås det enda politikernas toppskikt verkar ha fokus på genom att utöva den vanliga retoriken i frågor om jobb, arbetslöshet, kärnkraft och välfärd. Riksdagens partiledardebatt på onsdagen den 16 juni inleddes klockan nio med statsministerns argumentation om jobben och sysselsättningen. Han passade på att hylla sig själv där han menade att han lyckats förändra arbetsmöjligheterna osv. Enligt honom skall samhället balanseras genom fokus på endast marknaden och att Sverige återigen är en förebild för resten av Europa med tanke på hur den ekonomiska krisen hanterats. Oppositionsledaren replikerade genom att direkt peka ut konjunkturinstitutets rapport om den offentliga sektorns förlust av 33 000 arbetare och ifrågasatte statsministerns engagemang i välfärden. Vidare fortsatte debatten igenom sedvanlig smutskastning blocken emellan.

Debatten handlade i sin grundligaste mening egentligen om hur blocken på bästa sätt kan skapa frihet, jämlikhet och demokrati för alla individer i Sverige. Alliansen med total fokus på jobben och låga skatter mot de rödgrönas politik för de mest utsatta dvs. arbetslösa och sjuka. Frågan är om de rödgrönas taktik håller mot den nuförtiden progressiva borgarpolitiken. De rödgrönas ledare resonerade också om bättre jobbmöjligheter men hade även starka synpunkter på välfärden där de anklagar Alliansen för att medvetet öka klyftorna mellan befolkningen i Sverige. Det enda begrepp som skilde sig från den vanliga retoriken i den klassiska vänster - höger skalan var miljöpartiets anförande om vikten till grönt tänkande inom svensk politik.

Men det finns en annan helt avgörande fråga för Sveriges framtid och den dök inte upp under debatten. En grundläggande anledning är att det saknas politisk representation för denna fråga - den mångkulturella. Det går att hävda att det är fullständigt omoraliskt att politikerna inte erkänner denna problematik. Jag undrar vad den politiska eliten i Sverige tänker göra i den "mångkulturella frågan". Och varför är det ingen som ger konkreta förslag om hur problemen med utanförskap och kulturella klyftor skall åtgärdas?

Mångkultur innebär att det finns en mångfald av etniska, religiösa, lingvistiska och kulturella grupperingar i samhället. Problematiken ligger inte i att Sverige numera är mångkulturellt, utan att detta har skapat klyftor och utanförskap mellan den svenska majoritetskulturen och minoritetskulturerna. De enda politiska rörelserna som har genuint intresse för problemet är högerextremisterna, i nationalsocialismens anda. Vilka håller på att bli vågmästare i det högsta politiska maktorganet i Sverige!

Statsministern talade tidigt om Sveriges roll som ett ljus i mörkret, men det enda ljus statsministern någonsin sett, ser eller vill se är snygga ekonomiska siffror. För honom kan ekonomin lösa alla problem i samhället, vilket är sant till en viss grad men en total miss om han inte tänker fokusera på andra minst lika viktiga punkter som till exempel den polariserade situationen mellan den svenska nationen och den mångkulturella minoriteten. SCB:s senaste rapport (Integration - ett regionalt perspektiv: 2010) visar att i Sverige som helhet är invandrarna underlägsna när det handlar om utbildning, sysselsättning och inkomst. Detta utmärker riket som helhet och speciellt i storstadsregionerna och andra större städer. Frågan jag vill ställa till statsministern är hur marknaden kan skapa erkännande och respekt för andra kulturer utan att föreslå någon reform för nya kulturella rättigheter. Den felaktiga liberalismen han representerar tillåter tydligen inte honom att se invandrare som kulturellt jämlika varelser utan försätter fokus på marknaden och utelämnar frågor om mångkulturalism, kulturellt erkännande och därmed demokratins utövande. Friheten som statsministern förespråkar är begränsad endast till svenskarna och är inte ämnat för de olika och unika kulturella grupperingarna i samhället.
Det som förut var vänsterblockets triumfkort dvs. "välfärden" tillhör idag högerregeringens ambitioner för att skapa balans i samhället. Med andra ord har det rödgröna blocket inte en chans om de inte riktar in sig mot ännu en väljarkår. Det finns en väljarkår vilken kan jämföras med en guldgruva om vi tänker i antal. Jag pratar förstås om områden med lägst valdeltagande dvs. förorten i storstadsregionerna och andra regioner med ett stort antal invandrare. Här skulle man kunna avgöra valet om vi aktiverade en ny debatt som riktar in sig på den mångkulturella frågan.

Det krävs nytänkande för en sådan debatt och det enda partiet som är lämpat att ta en ledande roll är Miljöpartiet, i alla fall deras idéer på papperet, inte alltid i praktiken. Detta då partiprogrammet för denna gröna plattform känns mest trygg för att kräva kulturella rättigheter. Grönt tänkande är nytt tänkande enligt partiets program och kan därmed ta den ledande rollen i det rödgröna blocket genom att ta ställning för helt nya krav för det nya Sverige. Ett annat tilltalande argument till varför Miljöparitet är bäst lämpad för uppgiften är deras bakgrund som politisk plattform. Eftersom partiet är relativt nytt och är en del av en global rörelse känns den mest trovärdig för att lösa problemet om vi nu endast tänker på deras grundläggande punkter om solidaritet med kommande generationer och med världens alla människor.

Jag är en nybliven miljöpartist och deltog i min första kongress i slutet av maj i år. Det jag såg skilde sig markant från den förskönade bilden som fanns i partiprogrammet och jag blev fullständigt besviken. Besvikelsen jag fick berodde på att jag inte hittade en enda motion som pekade på att Sveriges kulturella miljö har förändrats drastisk och att det behövs nya politiska reformer för att anpassa Sverige efter nuet och framtiden. Det verkar som om miljöparitet i praktiken endast är intresserade av att lösa miljöproblem för den svenska majoritetskulturen. Men, partiprogrammet gör att de gröna inte kan bortse från Sveriges nya sociala, ekonomiska och kulturella problem. Varför de inte kan göra det beror på fullständigt demokratiska skäl. Varje form av organisation vilket är grundad enligt ett avtal som exempelvis parti program är skyldig att följa de stadgade målen, annars finns det risk för misstroende tvister. Och detta ger mig en gnista av hopp till mörkret i förorten där den mångkulturella problemtiken utspelas genom bränder, kriminalitet, kulturellt alienation, segregation, religiös kränkning, strukturell förtryck och identitetskris. Ett annat hopp finns hos de väldigt få men färgstarka mångkulturella politiska aktivister som finns inom miljöpartiet som bör sätta en ny växel i den offentliga debatten.

Vad jag menar är enkelt, den mångkulturella minoriteten måste ta saken i egna händer och engagera sig fullständigt i den demokratiska processen för att få sin representation. Den utsatta gruppens perspektiv är mer konstruktivt för att lösa problemet pga. större insyn i problemets kärna. Det förslag jag vill presentera handlar om förändring, vilket är grundläggande om invandrarna skall stanna kvar i Sverige. Därför kommer jag presentera 6 konkreta politiska förslag på hur problemet kan åtgärdas, helt genom politiska beslut, idéer främmande för det politiska etablissemanget.

1. Ett kulturellt kollektivavtal. Avtalet skall vara ett instrument för att fördela kulturella förmåner rättvist i samhället. Vare sig individen är infödd svensk eller nysvensk kan man tillägna sig kultur från hela världen. Ett kulturellt kollektivavtal är alltså till för att ekonomiskt och humanistiskt belöna mångfalden hos varje enskild individ och enskild institution. Detta kan stimulera nytänkandet i det nya Sverige.

2. Ett nytt skolämne till den obligatoriska skolan. Skolväsendet på alla nivåer är ett väsentligt område för individens kulturella utformning. Men nutidens kulturella turbulens och friktionen underminerar mångkulturella elevers egenskaper och framtid. Det resulterar i att många elever varken känner någon samhörighet med skolan eller trygghet i vetenskapen. Skolväsendet idag uppvisar alltså exkluderande tendenser. En hållbar utveckling och mental harmoni som rimligtvis tillfaller alla existerar därför inte för samtliga medborgare. Utifrån denna situation föreslår jag att ett nytt skolämne införs för att främja skolans kulturella fortbildning. Varje individ måste ha tillgång till vetenskap som berör hans/hennes liv och den obligatoriska skolgången är ämnad till att förse alla elever med ett brett vetenskapligt utbud.

3. Den svenska regeringsmakten skall inkludera alla kulturella, etniska och religlösa grupper. Ökad politisk representation gör att viktiga frågor behandlas under den offentliga debatten på ett rättvist sätt. Därför kan kravet på ökat representation inom regeringen bidra med bättre insyn i hur den politiska makten skall ingripa för att harmonisera det nya svenska samhället.

4. Kulturell självständighet till de nya minoriteterna. Det krävs självbestämmande för att utvecklas som individ i ett samhälle, på samma sätt behövs det självbestämmande för kulturella grupperingar för att utvecklas i ett samhälle. Dagens politiska förhållning dvs. "integrationen" är inte lämpat för kulturell utveckling utan skapar snarare kulturell identitets förvirring, vilket gör att den unga generationen ser ner på sin egen kultur. Därför är det i högsta grad viktigt att förespråka kulturell självständighet.

5. Den offentliga sektorn och den politiska representationen skall vara proportionerlig och avspegla verkligheten. Det krävs jämvikt inom statliga myndigheter, institutioner och andra organisationer för att motverka undermineringen av mångkulturella individer och grupper. Därför bör den offentliga sektorn ta hänsyn till verkligheten och se till att öka representationen proportionellt.

6. Rätten till minoritetsveto, vilket skall skydda minoriteternas rättigheter och självständighet. Förslaget kan låta fulltsändigt radikalt, men är egentligen pragmatiskt om invandrarna skall stanna kvar i Sverige och inte komma att slängas ut i framtiden. Vi får inte glömma att framtiden är oviss och därför behövs det konstitutionellt skydd för att konkretisera invandrarna existens i Sverige.

Frågan om mångkulturalismens vara eller icke vara skulle kunna bli avgörande för valets utgång med tanke på det jämna läget mellan blocken. Min fråga till de nuvarande riksdagspartierna är: varför struntar ni öppet i mångkulturalismen? Och hur kommer det sig att ingen av blocken samlat en hundraprocentig front gentemot de högerextremistiska krafterna? Hur kommer det sig att toppskiktet inte har lärt sig av erfarenheten i resten av Europa och ser hur dessa partier växer sig större och får mer politiskt makt, som invandrare är denna verklighet otroligt skrämmande.

Hur skall detta gå om inte invaderarna själva tar saken i egna händer och engagerar sig politiskt för att ändra de förlegade samhällsstrukturerna. Strukturer är orsaken till den ojämna fördelningen i inkomst, sysselsättning, utbildning etc. Därför vädjar jag till folket och politikerna från förorten att vakna och kräva konstruktiv förändring. Det finns ingen harmoni hos majoriteten av de mångkulturella individerna och grupperna, därför vill jag mana er till kamp att kräva era mänskliga och demokratiska rättigheter.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/25489

1 kommentarer I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Många av oss svenkfödda är förbaskat trötta på denna mångkultur. Alla brände/våldsdåd och allt. Nejtack. Vi röstar SD i höst.

Permalänk | Anmäl #1 Katrin Andersson, 2010-07-12, 20:41

Kommentarsfältet är stängt på denna artikel.