Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2010-07-02 22:07, Uppdaterad: 2010-07-03 15:07
Idag är jag en erfarenhet rikare. Jag har "sprungit in i väggen" som det heter. Jag hade tur, jag blev sjukskriven en vecka och två dagar. Nej det var inte det som var tur, utan att jag blev bra igen, lyckades ta mig vidare, växla fokus i livet, prioritera det som betyder mer för mig än arbete och gå vidare. Alla har inte sån tur.
Jag har jobbat på en arbetsplats där många blivit sjukskrivna och mått dåligt på grund av stress.
Stressrelaterade sjukdomar, som utbrändhet, är inte som andra sjukdomar av flera skäl.
Utbrändhet orsakas av något. Det är inte bara vissa typer av människor som drabbas, utan vissa typer av arbetsplatser. Det är inte den anställde som borde skämmas, som man ofta gör, utan arbetsgivaren. Det krävs mycket för att någon ska gå in i väggen.
Jag valde att låta mig intervjuas i media om min arbetsplats. Det är också tabu. Man förväntas vara lojal oavsett vad som händer. Men jag har svårt att vara tyst när mina vänner skadas. Trots månader av varningar om vad som håller på att ske lyssnar ingen. Människor bryter ihop och kommer kanske aldrig på benen igen, hamnar utanför arbetsmarknaden och blir märkta för livet.
Det är människor det handlar om, människor som varit glada och energiska och slutar bittra och nedbrutna. Vars liv kanske aldrig blir desamma. Och bara för att jag varit anställd ska jag le och se glad ut? Nej tack.
Följande är ett citat ur artikeln i tidningen ETC Örebro:
"PMP Marknadskonsult har 20 anställda. Sex av dem har varit sjukskrivna för stress och utmattning. Alla sex har nu valt att lämna företaget. Ägaren, Mikael Julher, menar ändå att sjukskrivningarna hör till undantagen.
- Vi har bara haft tre riktigt långa sjukskrivningar. Det är klart när någonting är fel när folk blir sjuka, men det är olika fel hos olika personer. Det finns många som tycker att vi är en fantastisk arbetsplats, säger han."
Detta illustrerar två av de viktigaste frågorna i den här problematiken. Det första är att man inser att tre riktigt långa sjukskrivningar inte är särskilt mycket i ett företag med 20 anställda. Det andra är att man skyller på att olika personer har olika problem och vägrar titta på det stora sammanhanget.
Det är nämligen så att olika personer reagerar olika på stress och får olika symtom. Det innebär inte att lösningen inte kan vara densamma för alla eftersom den bakomliggande orsaken förmodligen går att finna i arbetets organisation.
Alltfler unga drabbas av utbrändhet. De drabbas för att de jobbar hårt, ger allt och inte har vett nog att lyssna på kroppens signaler. Det vet arbetsgivare, därför finns det de som rekryterar just unga, för att de jobbar tills de stupar och inte ställer krav.
Konsekvenserna för företag vars anställda vid upprepade tillfällen drabbas av stressrelaterade problem bör vara hårdare än för övriga arbetsmiljöproblem. Dessa problem kan nämligen förebyggas och förhindras, om man bryr sig tillräckligt mycket för att vidta rätt åtgärder. Klarar man inte det måste det finnas hjälp för företagen att tillgå, och definitivt för arbetstagarna.
Det finns inte mycket att ta till för att komma tillrätta med en arbetsgivare som inte sköter sin arbetsmiljö och inte tar vara på sin personal. Ofta tar det alltför lång tid. Den som drabbas av stressutmattning eller utbrändhet kan inte vänta ett år eller två. Vid det laget har personen ifråga sagt upp sig, ofta med många försök att komma tillbaka följt av nya sjukskrivningar. "Jojo"-sjukskrivningar är vanliga, så också att man tar semester, tjänstledigt eller föräldraledigt för att dölja sina besvär.
Dagen regler vad gäller rehabilitering är oanvändbara när det gäller utbrändhet. Den dag du springer in i väggen, den dagen är du helt slut, den dagen behöver du hjälp och stöd. Omedelbart. Det behöver omedelbart anmälas och undersökas om det finns en risk för återfall, om det finns en risk för andra på arbetsplatsen. Precis som om någon faller av ett tak och slås medvetslös.
Den anställde ska inte själv behöva sitta och förklara sig och själv behöva komma på hur man ska göra för att bli frisk, och framförallt inte behöva gå tillbaka till arbetet bara för att bli sjukskriven om och om igen tills man inte klarar mer.
Endast med omedelbara åtgärder kan man förhindra att skadorna förvärras. Den som är anställd ska inte behöva säga upp sig som enda utväg. Vi är bättre än så. Vi kan bättre. Alla tjänar vi på att ta hand om varandra.
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Jag håller med dig till 100 procent. Det borde vara straffbart att behandla sina anställda på ett sådant sätt. Om en bonde missköter sina djur, blir det ett sjusärdeles liv, men det gäller inte människor.
Just nu i skrivande stund ser jag av millningarna ovan att döma att det är 11 procent som är glada, 11 procent som är nyfikna, 55 som är arga och 22 procent som är uttråkade. Och det speglar förmodligen verkligheten som den tyvärr ser ut, nämligen den att man inte kan leva sig in i ett tillstånd som en annan medmänniska befinner sig i, förrän man själv är drabbad. Men 55 procent som blir arga är ändå tillräckligt för att göra mig glad.
Min erfarenhet är också att det inte är någon idé att försöka förklara ett tillstånd för väldigt många individer. De har helt enkelt inte förmågan att leva sig in i hur andra har det. Ett litet exempel var när en kollega till mig förlorat sin far. Jag hade inte sett henne på ett tag, eftersom hon var på en annan avdelning, men tre veckor efter begravningen träffades vi på ett arbetsrum. Jag såg att hon var ledsen och frågade hur hon mådde. Hon bekräftade att hon var nedstämd och tackade för att jag frågat. Hon sa att jag var den första som frågat... Ska det va så svårt att fråga, undrar jag. Vad är vi rädda för! Att de skall skälla ut oss...
Men det värsta är att vi negligerar det uppenbara, kanske därför att vi är rädda för det. När en medarbetare så, uppenbarligen, givit mer än 100 procent av sig själv under lång tid, ibland under decennier, så har vi fräckheten att antyda att de är lata när de blir sjuka. Det är skrämmande, tycker jag. Många har dessutom givit mycket mer än vad som egentligen kan fordras av dem, trots att de haft otroliga svårigheter under tiden som de arbetat, kanske med senildementa föräldrar, med ett barn som dött etc., vilket inte alla människor springer runt och förmedlar till var och en.
Ondska är inget uppenbart, och kopplingen till empati är svår att avgöra, eftersom bristen på empati är beroende av hur välutvecklat ett visst centrum för denna förmåga är i hjärnan. Historien är full av tyranner som inte drar sig för vad som helst. Och en del medlöpare skulle inte heller medge sina brott mot mänskligheten, hur eländigt grymma de än är, exvis Eichmann som vägrade att erkänna sig skyldig till att ha medverkat till utrotningen av judar som ansvarig för utbyggandet av infrastrukturen, järnvägar etc., även inför sin avrättning 1962 i Israel. Detta fenomen har beskrivits i en tysk uppsats som Eichmannsyndromet.
Men jag skulle ändå vilja säga att alla människor, oavsett sin situation, generellt sett, har en möjlighet att välja att göra det som är mest gott, enligt en tusenårig hederskodex som förmedlats av alla stora epos. Och i nutid finns det många filosofer och poeter som dels säger det som tidigare sagts, på ett annat sätt och dels säger det på ett sätt så att det blir begripligt för dem som lever nu.
Härom dagen hörde jag på "Tankar för dagen", ett program som sänds 0650 och upprepas på kvällen 2145 varje dag. Mohammad Fazlhashemi, som är professor i idéhistoria vid Umeå Universitet, säger apropå ondskan: "På 1990-talet läste jag en dikt av den iranske diktaren Fereydoon Moshiri, som inte söker svaret på den här frågan hos den andre. Han söker roten till det onda hos människan. Det finns ett odjur inom varje människa, säger han. Människan är i ständig kamp med odjuret inom sig. Det är inte muskelstyrka som kan besegra odjuret, säger han. Det enda som biter på det, det som utmärker oss människor, nämligen, vår rationella förmåga, och vår tro på mänskliga dygder, skriver han. Den späda människan kan mycket väl bemästra odjuret inom sig, medan den starke och vältränade kan vara slav under odjuret inom sig. Den som besegrar odjuret inom sig blir en värdig människa. Den som besegras av odjuret inom sig, ser ut som en människa, men är i själva verket ett odjur. Den som försöker köpslå, och komma överens med odjuret inom sig, förvandlas till slut till ett odjur. Diktaren Moshiri anser att det bara finns ett sätt att hantera den här frågan, och det är att bemästra odjuret inom sig redan under ungdomen. Ve den människa som åldras tillsammans med odjuret inom sig, eftersom hon har låtit odjuret ta över rodret. Moshiris dikt slutar i en dyster misströstan. Han konstaterar att odjuren har gått samman och tyranniserar mänskligheten."
Jag tycker att det som Fazlhashemi säger är bland det viktigaste jag hört på länge och är förvånad över hur människan ofta står och stampar moraliskt sett, trots alla stora tänkare, som genom sina ansträngningar på det meditativa planet, lagt en bra grund för oss andra att bygga anständiga liv på. Men... jag vill tro på människan, att hon vill vara per definition god, och att hon inom sinom tid skall sluta att trakassera sina medmänniskor, sluta med våldsdåd, som i det stora kan vara en massaker på människor, som i Rwanda (nu i Libyen), men även i det lilla, som utförsäkringar av svårt sjuka människor i Sverige.
Nu är det snart Påsk och ju äldre jag blir, jag är 61 år gammal, ju mer förstår jag vad Jesus menade när han sa att vi skall förlåta dem som gör missgärningar, oavsett vilka de än är, ty de förstår inte vad de gör. Människan är i sanning märklig i sin komplexitet, att både vara istånd till en otrolig kreativitet både i ondska och i godhet, och samtidigt ofta vara så oförmögen att skilja det ena från det andra.
Erik