Stress och utbrändhet kan förebyggas och förhindras

Jag håller med dig till 100 procent. Det borde vara straffbart att behandla sina anställda på ett sådant sätt. Om en bonde missköter sina djur, blir det ett sjusärdeles liv, men det gäller inte människor.

Just nu i skrivande stund ser jag av millningarna ovan att döma att det är 11 procent som är glada, 11 procent som är nyfikna, 55 som är arga och 22 procent som är uttråkade. Och det speglar förmodligen verkligheten som den tyvärr ser ut, nämligen den att man inte kan leva sig in i ett tillstånd som en annan medmänniska befinner sig i, förrän man själv är drabbad. Men 55 procent som blir arga är ändå tillräckligt för att göra mig glad.

Min erfarenhet är också att det inte är någon idé att försöka förklara ett tillstånd för väldigt många individer. De har helt enkelt inte förmågan att leva sig in i hur andra har det. Ett litet exempel var när en kollega till mig förlorat sin far. Jag hade inte sett henne på ett tag, eftersom hon var på en annan avdelning, men tre veckor efter begravningen träffades vi på ett arbetsrum. Jag såg att hon var ledsen och frågade hur hon mådde. Hon bekräftade att hon var nedstämd och tackade för att jag frågat. Hon sa att jag var den första som frågat... Ska det va så svårt att fråga, undrar jag. Vad är vi rädda för! Att de skall skälla ut oss...

Men det värsta är att vi negligerar det uppenbara, kanske därför att vi är rädda för det. När en medarbetare så, uppenbarligen, givit mer än 100 procent av sig själv under lång tid, ibland under decennier, så har vi fräckheten att antyda att de är lata när de blir sjuka. Det är skrämmande, tycker jag. Många har dessutom givit mycket mer än vad som egentligen kan fordras av dem, trots att de haft otroliga svårigheter under tiden som de arbetat, kanske med senildementa föräldrar, med ett barn som dött etc., vilket inte alla människor springer runt och förmedlar till var och en.

Ondska är inget uppenbart, och kopplingen till empati är svår att avgöra, eftersom bristen på empati är beroende av hur välutvecklat ett visst centrum för denna förmåga är i hjärnan. Historien är full av tyranner som inte drar sig för vad som helst. Och en del medlöpare skulle inte heller medge sina brott mot mänskligheten, hur eländigt grymma de än är, exvis Eichmann som vägrade att erkänna sig skyldig till att ha medverkat till utrotningen av judar som ansvarig för utbyggandet av infrastrukturen, järnvägar etc., även inför sin avrättning 1962 i Israel. Detta fenomen har beskrivits i en tysk uppsats som Eichmannsyndromet.

Men jag skulle ändå vilja säga att alla människor, oavsett sin situation, generellt sett, har en möjlighet att välja att göra det som är mest gott, enligt en tusenårig hederskodex som förmedlats av alla stora epos. Och i nutid finns det många filosofer och poeter som dels säger det som tidigare sagts, på ett annat sätt och dels säger det på ett sätt så att det blir begripligt för dem som lever nu.
Härom dagen hörde jag på "Tankar för dagen", ett program som sänds 0650 och upprepas på kvällen 2145 varje dag. Mohammad Fazlhashemi, som är professor i idéhistoria vid Umeå Universitet, säger apropå ondskan: "På 1990-talet läste jag en dikt av den iranske diktaren Fereydoon Moshiri, som inte söker svaret på den här frågan hos den andre. Han söker roten till det onda hos människan. Det finns ett odjur inom varje människa, säger han. Människan är i ständig kamp med odjuret inom sig. Det är inte muskelstyrka som kan besegra odjuret, säger han. Det enda som biter på det, det som utmärker oss människor, nämligen, vår rationella förmåga, och vår tro på mänskliga dygder, skriver han. Den späda människan kan mycket väl bemästra odjuret inom sig, medan den starke och vältränade kan vara slav under odjuret inom sig. Den som besegrar odjuret inom sig blir en värdig människa. Den som besegras av odjuret inom sig, ser ut som en människa, men är i själva verket ett odjur. Den som försöker köpslå, och komma överens med odjuret inom sig, förvandlas till slut till ett odjur. Diktaren Moshiri anser att det bara finns ett sätt att hantera den här frågan, och det är att bemästra odjuret inom sig redan under ungdomen. Ve den människa som åldras tillsammans med odjuret inom sig, eftersom hon har låtit odjuret ta över rodret. Moshiris dikt slutar i en dyster misströstan. Han konstaterar att odjuren har gått samman och tyranniserar mänskligheten."

Jag tycker att det som Fazlhashemi säger är bland det viktigaste jag hört på länge och är förvånad över hur människan ofta står och stampar moraliskt sett, trots alla stora tänkare, som genom sina ansträngningar på det meditativa planet, lagt en bra grund för oss andra att bygga anständiga liv på. Men... jag vill tro på människan, att hon vill vara per definition god, och att hon inom sinom tid skall sluta att trakassera sina medmänniskor, sluta med våldsdåd, som i det stora kan vara en massaker på människor, som i Rwanda (nu i Libyen), men även i det lilla, som utförsäkringar av svårt sjuka människor i Sverige.

Nu är det snart Påsk och ju äldre jag blir, jag är 61 år gammal, ju mer förstår jag vad Jesus menade när han sa att vi skall förlåta dem som gör missgärningar, oavsett vilka de än är, ty de förstår inte vad de gör. Människan är i sanning märklig i sin komplexitet, att både vara istånd till en otrolig kreativitet både i ondska och i godhet, och samtidigt ofta vara så oförmögen att skilja det ena från det andra.

Erik