Riksdagspartierna förstår inte hur viktiga djuren är för oss

Värdegrunder handlar om den grundläggande existentiella förståelsen av hur vår verklighet är skapad, hur prioriteringarna görs och varför det är så. Således svarar värdegrunden även på frågan: hur kan man påverka sin verklighet. Med verklighetsuppfattning menas här våra normsystem, vad som är rätt och fel, vilket pris som vi är beredda att betala för att bryta mot en regel, vem som ska ha makten att bestämma över frågor som är viktiga för oss - och vari det grundläggande motivet ligger för att driva utveckling. Värdegrunder skaffas genom familjen och de nära och kära som påverkar oss i princip från tiden vi lär oss säga våra första ord. Därefter tar skolan och till exempel kompisgrupperna - peer groups - vid. Idag kan det tänkas att även relationsteknologin, såsom internet, påverkar barnens värdegrund, men det har man nog inte forskat så mycket om ännu.

Värdegrunder är enkla att förstå i religiösa termer, då en helig skrift eller heliga tolkningar av dessa styr individer och även grupper. Ofta handlar frågorna som baseras på värdegrund de grundläggande existentiella skeenden: födelse, reproduktion och död. Eller översatt i värdegrundstermer: abort, sex och dödsstraff. Beroende på till exempel om vi anser att det finns liv efter detta eller inte blir också inställningen till dessa existentiella handlingar olika. Likaså bestämmer värdegrunden vad ett liv är värt. Och det manifesteras sedan i samhällets lagar och normer när någon berövas sitt liv och ett straff ska utmätas. I Sverige är det betydligt allvarligare att göra ett brott mot staten, till exempel en grov skattesmitning, än att ta ett liv. Om man dessutom bara var slarvig och inte menade att döda den andre (man bara slog men tänkte inte att personen skulle ramla, slå huvudet och dö) så är straffen löjligt lindriga enligt min värdegrund, som jag har fått i mitt hemland Finland.

Två diametrala värdegrundsprinciper hamnar alltid i konflikt

Andra viktiga frågor handlar om hur vi behandlar och uppfostrar barn, vilket synsätt vi har på yttrandefrihet eller demokrati. Yttrandefrihet har ofta blivit en absolut värdegrund i Sverige och höjts även högre än människans rätt till sitt liv. I barnporrdebatten blev bildernas verkshöjd och yttrandefrihetsdimension något som en del ansåg viktigare än barnens rätt att att slippa bli våldtagna och dessutom ha dessa brott dokumenterade.

Nu är politikens uppgift utöver att fixa statens underskott och några utrikesrelationer också att ta hand om värdegrundsfrågor och inte minst hitta de demokratiska kompromisserna som präglar ett samhälle av många viljor. I barnporrfrågan har regeringar, både i vänster och i höger, under den senaste tioårsperioden markerat och till och med gjort barnporren till ett undantag från yttrandefriheten. Man säger helt enkelt att små barn är viktigare än bilder. Att skadan och lidandet för barnen blir ofta livslång vilket ingalunda kan ursäkta några bilder.

Men det finns en värdegrundsfråga som Alliansen och Socialdemokraterna verkar blunda för. Det finns knappast något som berör svensken mer än djuren, ändå behandlas djurfrågorna hela tiden på undantag. När man analyserar lagarna som har antagits och de som inte har antagits under denna regeringsperiod kan man tydligt se att andra värden än djurens absoluta existentiella rätt styr det som är jordbrukspolitik, miljöpolitik och djurskydd. Djurfrågorna är inte ens samlade och djurskyddslagen täcker inte alla djuren.

Praktiken visar att djurens rätt kommer alltid i andra hand

Man har minskat antalet djurskyddsinspektörer till ett minimum när funktionen fördes över från kommuner till staten - de faktiska människor som ska åka runt och hjälpa djur hinner inte ens med de mest basala uppgifterna. Man stoppade inte en lag mot tidelag - herregud det är 2010! - och man tillät privata intressenter, till och med utländska intressenter, att licensjaga både lodjur och varg, båda utrotningshotade topprovdjur som minskar kraftigt i Sverige. Djuren inom jordbrukssektorn har inte fått det bättre. Astrid Lindgrens arv finns knappast kvar. När det gäller husdjur ställs sällan eller aldrig krav på ägare som missbrukar sina djur på många olika sätt, inte minst kamphundsägare, som inte bryr sig. Om en incident sker på grund av ägarslarv så brukar det sluta med att offret - djuret - skjuts av polisen.

Och den som har kört längs sommarvägar i Sverige kan vittna om otaliga djur som dör i onödan på våra vägar då Vägverket (numera Trafikverket) envisas med att sätta upp betonghinder mellan filerna som gör att djur som försöker ta sig över en trafikerad väg fastnar i mitten och sedan blir påkörda. I andra länder har man antingen hål i betongväggen eller tunnlar, alternativt djurbroar som gör att djuren, trots vägbyggen, kan förflytta sig mellan sina olika revir. Till och med i regnskogen i Brasilien vet man detta - de Rainforest Alliance-certifierade produkterna kommer just från områden där man håller smala skogskorridorer och broar mellan olika skogar och på så sätt ser till att det totala ytan som djuren får blir större trots att man brukar jorden här och var.

Vidare kan man konstatera att hantering av tjuvjägare på Afrikas savanner verkar vara ett under av professionalism jämfört med hur det hanteras här hemma, där polisen bara skapar på axlarna och säga att "ingen vågar vittna". När det gäller kriminella MC-klubbar tar man ju tag i dessa hot mot rättsapparaten och accepterar inte hot mot vittnen, men i tjuvjakt verkar det vara något som bara "hör till." Naturvårdsverkets beslutsprocesser i skyddsjakt saknar rättsstatens kriterier, till exempel sker det att man råkar skjuta två rovdjur på samma tillstånd på grund av "sammanblandning" men inga sanktioner finns varken mot otydliga beslutsfattare eller jägare som inte har koll på vilket djur som skulle bort. Beslutsgrunderna är ofta oklara och det finns inga ansökningsblanketter med standardiserade frågor, utan man kan i princip skicka in en pappersnäsduk och skriva på den att "barnen är rädda för varg" för att få tillstånd att skjuta. Fram tills nyligen kunde Jägarförbundet söka skyddsjaktstillstånd för någon annans räkning, men detta "ombudsmannaskap" har tack och lov tagits bort nu. Den drabbade själv ska ansöka om tillståndet idag. Hur som helst känns det som att två av viktiga värdegrunder gungar rejält när det gäller jatkfrågor: dels skyddet av djuren och dels rättsstatens annars så minutiösa principer och beslutsrutiner. Och lagen säger att skyddsjakt är det sista alternativet när allt annat har gjorts för att försöka skydda tamdjuren och rädda rovdjuret!

Ingen äger de stora rovdjuren (eller vilddjuren) så länge de lever, och därför kan jägare och jaktturismen betrakta djuren som gratis råvara. Men staten och jägarna äger djuren när de är dödade. Efter licensjakten på vargarna stoppades flertalet av dem upp och pungkulor togs öppet som troféer helt med Naturvårdsverkets goda min trots att Sverige har undertecknat avtalen om att man inte säljer eller utnyttjar delar eller kroppar från rödlistade djur. I andra länder kan man få fängelse för motsvarande övergrepp.

Inte heller var det främmande för staten att "myndighetsutövning" som licensjakt på varg gick under innebar bland annat sponsrade fototävlingar på bästa jaktbild! Det blir helt enkelt märkligt när privata människor och organisationer med egna agendor får delegerat myndighetsansvar och det är verkligen inte för djurens bästa. Och det är inte seriöst viltvård när sådant får förekomma. Det känns som ett hån med bästa jaktbilder när miljöministern försökt  förklara att allt görs för att verkligen ta ansvar för djurstammen.  I´m sure...

Den stora tystnaden från de andra är nästan värst

Att centerpartiet med sina rötter i folkrörelser inom landsbygden styrs av LRF och jaktvärdegrunder sedan årtionden tillbaka är ingen överraskning. Det blir ofta livliga debatter mellan jaktintresserade och de som inte anser att "viltvård" är till för att någon ska ha vilt att skjuta på. Och man vet att det finns få kompromisser då det är diagonalt motsatta synsätt som krockar - de som ser djur som nyttoobjekt som ingen äger och vi som ser djuren som fria och självständiga existentiella liv som ska respekteras och skyddas.

Men det som är obegripligt är den stora tystnaden som råder från de andra partierna.

* Liberaler som annars brukar vara snabba på att identifiera integritetsfrågor verkar helt bommat djurens existentiella rätt. Är det så att man inte har rätt till att leva i den svenska skogen om man inte har rösträtt i riksdagsval? Varför hörs inte LUF?

* Och statsministerns moderater då? Unga moderaters ordförande Niklas Frykman reagerade starkt mot licensjakt på varg i januari. Det fick han betala dyrt för, han fick mycket hatmejl och till och med djurkadaver skickade till sig. Ändå gav han hopp för många genom att för en liten stund blotta det som är heligt för honom - djurens rätt till liv. Men sedan blev det tyst. Är det så, moderater, att man måste äga eller vara ägd för att räknas i Sverige? Vem äger vargarna?

* Kristendemokraterna, de som verkligen pratar om värdegrunder. Var finns ni nu då, när alla vi som vill rädda vargarna behöver er? Jag trodde att ni behövde röster och att ni stod för det goda i samhället. Men är det så att våra röster inte räknas? Är inte även djuren skapade av Gud?

Om detta bara var blockpolitik...

* Men socialdemokraterna som så tydligt har sagt att de vill regera med V + MP och skapa en rödgrön regering - de säger att i vargfrågan står de stabilt med - nej, inte med V+MP - utan med C! Det var med de socialdemokratiska och centerpartistiska riksdagsledamöterna från Dalarna som hela denna nya mischmasch av jägare och LRF i de nya viltvårdsdelegationer skapades. Och resultatet är att fler amatörer än myndigheter bestämmer på måfå och utan evidensbaserad forskning i frågor som gäller de stora rovdjurens existens i Sverige. Anders Ygeman (S) som är miljöutskottets ordförande har uttryckligen sagt i våras att det blir nya licensjakter på varg 2011. (Vargkanalen.se)

De som tycker att det är hemskt att de sista indiska tigrarna försvinner, eller att noshörningarna på Savannen jagas med tjuvjägare - de har här hemma skapat ett parlamentariskt monster inom rovdjursförvaltningen, där föreningsfolk djurfientlig värdegrund är i majoritet, där insyn saknas, där överklagningsmöjligheterna brister och där rättsstatliga krav på rutin och dokumentering, underlag och uppföljning är satta på undantag.

* MP + V har sagt att de vill riva upp den nuvarande ordningen samt stoppa licensjakten på vargarna. Båda vill också införa hårdare krav på djurägare och kriminalisera tidelag. Det låter bra. Men om det blir en rödgrön regering med Sahlin i spetsen, kommer MP avstå från ministerposter om den inte får igenom sina krav inom djurskydd? Eller kommer den att smaka på maktens sötma och offra vargarna, samt alla de andra djuren som står på jägarnas önskelista om att få skjuta bort från de svenska skogarna - björnar är ju nästa och järv därefter? Jag har ställt frågan men inte fått något svar. Därmed vet vi inte hur allvarliga V + MP är beträffande djurfrågor.

V + MP har inte övertygat mig om att djurens rätt inte är förhandlingsbart mot jobben, EU eller socialism. Därmed kan jag inte vara säker på att min vargaröst på dem tas vara på. 

Jag är inte ensam om att värna om djur. Man behöver inte vara en vegan eller en perfekt person för att älska djur. Jag äter kött - och syndar säkert när det gäller att köpa fel produkter även om jag försöker att kolla. Men djur är länken mellan mig och naturen, mellan mig och världen - och så är det för många andra. Alla som känner som jag vet vad som menas. Hur man tappar bort tiden och platsen och bara finns där med djuren, hur djuren förstår dig, hur deras kärlek är en kraft bortom allt annat. Vi hör ihop alla här på jorden. Man ska inte skada djur med flit, och verkligen inte se dödandet som hobby eller "tradition". (Särskilt när "traditionen" bedrivs med hjälp av den allra senaste vapen- och kommunikationsteknologin).

Djurvänner har ingen att rösta på

Min sammanfattning av riksdagspartier visar att Alliansen och Socialdemokraterna trampar ohämmat på en mycket viktig svensk värdegrund. MP och V vågar istället inte lova något bestående, trots sin empati gentemot djuren och djurvänner. Detta visar att inget av partierna egentligen står för en politik som grundas på den värdegrund som hundratusentals om inte miljoner svenskar delar idag. Det är lätt att prata om djur, men att verkligen sätta djurens behov före andra politiska mål ter sig omöjligt, något som gör många röstberättigade arga.

Det är obegripligt att partianalytiker inte klarar av att identifiera en så viktig existerande värdegrund i samhället, utan istället försöker att hitta på nya värdegrunder som "vi i Sverige" ska dela. Men det mest tragiska är att partierna inte förstår att värdegrundsfrågor är grundläggande existentiella frågor som överskuggar andra frågor. Det kan ju faktiskt mycket väl vara så att folk är beredda att stå ut med både det ena och det andra om man då samtidigt räddar vargarna. Det gör det väldigt svårt för många att rösta. Vi känner inte att vi blir respekterade som medborgare när en så viktig grundvärdering som kärleken till djuren viftas bort lättvindigt. För vad är det för gott med ett samhälle som ger oss kanske mer i plånboken, men samtidigt trampar på det som är heligt för många av oss?

 Av de nuvarande riksdagspartierna kan ingen titta vargarna i ögonen som det är idag.

Johanna Parikka Altenstedt (5 artiklar)

Anmäl